Nu måste det sägas. Miljöpartiets nuvarande partiprogram, från 2005, innehåller en besvärande målkonflikt, ett grönt dilemma om man så vill. Dilemmat består i att programmet bygger på två sins emellan motsägande och svårförenliga visioner. I programmet förklaras inte hur de två visionerna ska kunna förenas och det antyds inte med ett ord att dilemmat ens existerar.
Den ena visionen kan vi kalla den tillväxtkritiska. Den beskrivs som en strävan till höjd livskvalitet i stället för hög materiell standard. ”Tillväxt i konventionell mening är varken möjlig eller eftersträvansvärd.”, heter det. Jakten på materiell tillväxt och överdriven konsumtion gör att vi står på tröskeln till en ekologisk katastrof. Ett medel för att förverkliga denna vision är att ”vi arbetar för att sänka normalarbetstiden till 30 timmar i veckan”.
Den andra visionen kan vi kalla den tillväxtberoende eller tillväxtförutsättande. Den kan illustreras med citat ur programmet som att utvecklingsbiståndet ska ökas till två procent av BNI, föräldrar ska kunna vara hemma de tre första åren med barnen med ersättning, tandvården ska ingå i den offentligt finansierade vården och boende ska inte beskattas. Gemensamt för dessa och en rad liknande krav är att de bygger på att olika samhällproblem främst ska lösas med ökade offentliga åtaganden och utgifter.
De här två visionerna går inte ihop. Eftersom den offentliga välfärden till stor del finansieras genom skatter på just arbete leder den tillväxtkritiska visionen med kortare arbetstider ofrånkomligt till lägre skatteunderlag och –intäkter till den offentliga sektorn. Det är inte förenligt med att samtidigt ha en vision att många av samhällsproblemen ska lösas genom att utöka denna skattefinansiering.
Ofta hör jag invändningen att denna konflikt inte behöver lösas i ett partiprogram. ”Partiprogrammet är ingen budget.” Kraven som leder till höjda offentliga utgifter kanske inte går att genomföra den närmaste mandatperioden utan ska ses som krav ”på sikt”. Men då har man missat själva grunden i det gröna dilemmat. Om det ska finnas några pengar ”på sikt” att genomföra nya utgiftsreformer eller skattesänkningar med måste det finnas en ekonomisk tillväxt av minst nuvarande omfattning, helst ännu högre. Det är den socialdemokratiska visionen och den moderata, men knappast den gröna!
Om vi vill stå fast vid en tillväxtkritisk vision med kortare arbetstider i kommande partiprogram måste vi ha en annan vision om hur vi skapar en god gemensam välfärd, en vision som inte bygger på en ständig ström av nya skatteinkomster som bara kan komma från den tillväxt vi samtidigt är kritiska till. Det finns lösningar, bland annat sådana som vi diskuterat i idéutvecklingsprojektet Välfärdsstrategier i en grön miljö som jag de senaste åren varit verksam i. Men de kräver tydligare analyser och prioriteringar och om- och nytänkande i viktiga delar av vår gröna politik.
Att anvisa trovärdiga lösningar på det gröna dilemmat är, som jag ser det, vår allra största utmaning i arbetet med ett nytt partiprogram.
Hej Staffan
Tack för ditt inlägg, riktat till mig, av den 26 maj samt från den 10 maj i tråden ”Tillväxtkritiker missar det gröna dilemmat”. Ledsen att svaret dröjt, men här några tankar från mig.
Jag håller med dig om att det säkert finns många jobb, bland annat de du beskriver, där sambandet mellan arbetstid och prestation försvagats jämfört med de rena gammaldags industrijobb du refererar till. Jag tror dock att du överdriver vanligheten av den sortens jobb och betydelsen av det för arbetstidsdebatten en del. De flesta jobb är fortfarande knutna till en arbetstid när man förväntas vara på jobbet. Och är man väl där så presterar man för det mesta något. Det kan gälla arbeten både på fabrik, på kontor, i affär, i trafik och andra typer av jobb. Därför tror jag fortfarande att det i hög grad är relevant att tala om ett samband mellan arbetstid och vad som presteras, även om sambandet inte alla gånger är helt spikrakt.
Du tvivlar på mitt resonemang att minskad arbetstid och prestation på arbetet också behöver innebära minskade skattebaser och därmed mindre skatteintäkter för den offentliga sektorn. Jag refererar där till hur skattesystemet ser ut idag, när nästan alla skattbaser och skatteinkomster direkt eller indirekt är beroende av arbetad avlönad tid.
Detta betyder inte, som du också skriver, att det måste vara så för all framtid. Det finns all anledning att söka efter ett bredare synsätt på hur vi organiserar och finansierar vår gemensamma välfärd. Det kan handla både om nya skattebaser och om att en del av välfärden kanske kan organiseras i andra former, genom så kallat informellt arbete eller genom att man betalar mer med privata pengar. Det är en spännande diskussion, som jag dock tycker att vi måste vara ödmjuka inför. Det är en sak att ha stora nya idéer, en helt annan att ta fram hållbara idéer som verkligen håller för alla kritiska granskningar och sedan också kan accepteras av en politisk majoritet. Detta gäller även nya skattebaser, det är ofta betydligt svårare än det låter.
Du erbjuder dig att lämna mig konkreta förslag på nya lösningar och det tar jag gärna emot och diskuterar gärna med dig. Ska försöka svarare litet snabbare nästa gång.
Mvh
Lennart
Hej Lennart
Jag läser att du automatiskt antar att en lägre arbetstid innebär en lägre lön och därmed ett beskattningsmässigt problem då de största skatteinkomsterna kommer från beskattning av arbete.
Självklart finns det många andra sätt att hämta in skatt än att beskatta just arbete.
Beskattning av arbete har jag alltid sätt som klart hämmande för samhällsutvecklingen i stort och det område som man minst borde beskatta.
Jag vet inte vad du har för yrkesbakgrund men jag vill gärna berätta något om min.
När jag var tjugo år var jag VD för ett privat företag och vid fyrtio år styrelseordförande för ett publikt noterat bolag.
Dessa bolag och ett antal andra var jag grundare eller medgrundare till.
Jag har haft att hantera ett antal anställda vad gäller arbetstid, sjukfrånvaro och semester.
I inget av de bolag jag har varit inblandad i har vi haft någon fastställd arbetstid.
I de fall vi har haft fastställda öppettider för att ta emot kunder har detta lösts internt av de som arbetat i bolaget.
Vi har aldrig gjort något löneavdrag för att någon anställd har varit sjuk.
Och det har aldrig funnits någon som helst uppföljning av någon anställds prestation i form av arbetade timmar och därmed full frihet för var och en att disponera sin egen tid.
Semester har alltid lösts genom överenskommelse bland de arbetande i företaget.
Vad vi har arbetat med är fastställda prestationer.
Och därmed låtit de som arbetat lösa det så som de själva har tyckt varit bäst.
Vi har haft både fast och prestationslön.
Jag har också varit anställd för att bygga upp en försäljningsorganisation där jag tillämpade samma koncept med stor framgång.
Och för övrigt varit anställd med samma villkor inom ett av Sveriges större bolag.
Tanken att arbetade timmar är likvärdigt med vad som har presterats är enligt min mening artonhundratalstänk. Det bygger på då rådande förhållanden, att om exempelvis varje gång någon stod och drog i en spak så producerades det något.
Visst vi har fortfarande några sådana arbeten kvar i vår tid och dessa som utför dessa arbeten förtjänar enligt min mening definitivt en arbetstidsförkortning.
Dock är de absolut flesta arbeten i vårt samhälle inte jämförbara med en industriarbetares arbete i industrialismens början.
Hur har du det förövrigt med ditt eget arbete?
Har du stämpelklocka eller en chef som följer upp när du kommer på morgonen och när du går på eftermiddagen?
Anser du att ditt eget arbete och din egen prestation är direkt mätbar i form av arbetade timmar?
Är du timavlönad, eller är det som så att någon betalar dig för vad du presterar?
Allt gott till Dig
Staffan
Pingback: En strukturreformistisk ansats « strötankar och sentenser
Svar till Fredrik B: En lägre tillväxttakt, baserad på att en del av produktivitetsökningarna i ekonomin tas ut som kortare arbetstid i stället för ökad produktion och konsumtion, behöver inte innebära några stora problem för det finansiella systemet. I varje fall inte om det genomförs i ordnade former.
Det blir helt enkelt litet lägre penningomsättning, litet lägre utlåning och något mindre balansräkningar för bankerna än det annars skulle ha blivit. Något ”systemskifte” behövs inte, det handlar bara om att balansera på en något lägre nivå.
Det riktigt stora problemet med en sådan utveckling är i stället, som mitt ursprungliga blogginlägg handlade om, att antalet arbetade timmar i ekonomi är den största skattebasen med vilken vi finaniserar vår offentliga välfärd. Här måste vi tänka nytt och utveckla en bredare palett för hur vi organiserar och finansierar en god gemensam välfärd.
Om modellen men minskad tillväxt (kortare arbetsdag, mindre konsumtion och produktion) ska stannas av måste även det ekonomiska systemet förändras efter som det kräver tillväxt för att fungera. Om vi slutar producera, köpa och låna pengar kommer inte några nya pengar att skapas vilket kommer leda till att vi inte kan betala våra räntor till bankerna, vilket betyder att staten kommer bli bankrutt då de inte kan betala sina räntor till ”världsbankerna”. Därav måste det ekonomiska systemet ses över och förbjuda fractional-reserve banking. http://sv.wikipedia.org/wiki/Fractional-reserve_banking
Pingback: Tillväxtkritiker missar Det gröna dilemmat | Vilket Sverige vill du ha 2025?
Jag välkomnar också debatten om tillväxten i Miljöpartiets partiprogram. Som jag ser det ska Miljöpartiet stå för en annan väg, ett alternativ än vad som erbjuds av övriga partier utanför blockpolitiken. Därför skulle jag gärna se att man tänker utanför ramarna, alltså utanför den rådande tillväxtmentaliteten. Med tillväxtmentalitet menar jag främst tanken att det är konsumtionen av varor för att skapa jobb som är det viktigaste målet på den politiska agendan och nödvändigt för vår överlevnad när det är precis tvärtom!
Den fortsatta accelereringen av konsumtion av varor är som vi vet inte hållbar. Därför behöver vi titta på VARFÖR vi ändå fortsätter och vilka behov det tillfredsställer. Att shoppa gör oss inte lyckliga mer än för stunden, även storföretagen såklart vill att vi ska tro det, och det är inte heller nödvändigt även om ekonomerna påstår det. Istället behöver vi fokusera på vad som verkligen gör människor lyckliga, behov som vi i den ”civiliserade” och rika världen allt mer kommit att sakna; känslan av meningsfullhet, sammanhang, gemenskap, att bidra.
Vi fortsätter att låta oss styras så länge vi inte tror att vi KAN påverka och så länge vi är del av ekorrhjulet så snurrar vi bara runt utan att kunna se något annat. Det är där Miljöpartiet bör komma in. Det är därför vi vill ha 6 timmars arbetsdagar, så att människor har tid att bry sig om sin omgivning, för att börja leva mer och inte leva för att konsumera. Om vi uppvärderar detta BEHÖVS inte shoppingen och både hälsa, välmående, gemenskap, meningsfullhet ökar OCH vi belastar mindre på vår jord.
Jag tror att detta är vägen att gå för Miljöpartiet, för att skapa det alternativ som vi så desperat behöver och erbjuda människor det vi mest längtar efter: Lycka, meningsfullhet, gemenskap och harmoni med vår omgivning – människorna, djuren och naturen!
Bra Lennart att du tar upp denna motsägelse i partiprogrammet. Även om det inte är en budget blir vi inte trovärdiga om vi inte har en ide om hur vi ska finansiera de satsningar vi vill genomföra. Som Torbjörn skriver finns dock möjligheten att omfördela de resurser vi har. Personligen tycker jag det är stötande att de ekonomiska klyftorna är såpass stora, att vissa lever i ett ofattbart överflöd medan andra svälter.
Jag kan också hålla med Hampus och ifrågasätta rimligheten i att utöka föräldrarförsäkringen när det finns så många andra mer skriande behov, t ex inom missbruksvården, infrastrukturen, etc. Är det någon grupp i samhället som fått det bättre över tid så är det väl barnfamiljerna?
Den knepiga frågan är väl just hur man på bästa sätt ska kunna omfördela resurserna. Vad finns det för alternativ till höjda skatter på arbete?
Jag har haft Hans Roslings Gapminder som påskpyssel och världen börjar närma sig vår tillvaro med stormsteg. Om inte Miljöpartiet tar ta i det gröna dilemmat så gör någon annan det och då styr partiet inte detta. Efterlyser en klar grön strategi än det som presenterats hitills som varit mycket kortsiktigt. Tänker på den rödgröna strategin inför valet.
Mycket intressant och nyttig debatt! Det där med skatt på läsk och sötsaker för en offentligt finansierad tandvård låter ju smart.
Precis som det skrivs känns det viktigt att vi har en helt annan världsbild än de övriga, att vi inte köper borgarnas världsbild som det blev med det rödgröna samarbetet med lite finjusteringar här och där gagnar ingen utom borgerligheten. Vi har en annan tro och världsbild och vi måste våga stå upp för den!
Annan idé om ”tillväxt”, utbildning, skatter, välfärd.
En ny idé om en ny värld, en stark tro på denna gjorde att jag gick med i detta parti. Jag tycker vi förtydligar den och skjuter in nya fräscha idéer.
BNP och tillväxten suger. Vi behöver något nytt, några exempel radas upp och de är intressanta. Någon slags ”community service” eller ”värnplikt” är inte heller dumt. Många kloka idéer här!
Över huvud taget får man nog inse att prissystemet inte är designat för att hjälpa de i botten av pyramiden som har det sämst, utan bara säkerställer en uppsippringseffekt från de fattigaste till de rikaste. Vi måste alltså kolla på hur vi omdesignar hela det ekonomiska systemet från något så abstrakt som pengar och krediter till att förankras i något mätbart som energi- och resursåtgång. Personligen tycker jag vi kan bli teknokrater rakt av.
hallå, kul med en förnyad grunddebatt.
Apropå den kära tillväxtdebatten. Eftersom politik handlar om en dust med språket som verktyg, bör man titta noga på själva verktygen. Varför är det så svårt att ”bedriva tillväxtkritik”, trots att till och med proffsekonomerna sedan sjuttiotalet sagt att ekonomiska tillväxten enligt BNP inte har något med välbefinnande att göra?
Några funderingar kring detta: Begreppet ”tillväxt” associerar till en medfödd och osläckbar drivkraft hos oss alla att vara på väg, att öppna nya perspektiv, att ”komma vidare” mm. I vårt kvantitativt inriktade industriella tänkande har denna i grunden inre drivkraft projicerats på yttre mätbara saker som personlig materiellt överflöd och samhällelig penningomsättning. Utöver en viss grundnivå så försvinner värdet av dessa alltmer, i synnerhet när materiella grundbehov hotas av desamma.
I debatten finns då två vägar att gå. Antingen hugger vi tag i begreppet tillväxt och söker omdefiniera det eller precisera det. Man kan tala om ”hållbar tillväxt” , (egentligen möjlig att upprätthålla, vilket inte är samma sak) ”bärkraftig tillväxt” (möjligen en bättre översättning av ”sustainable”), ”kulturell och social tillväxt” (låter inte så bra), ”positiv tillväxt” (ännu luddigare). Eller också överger vi detsamma som positivt värdebegrepp och prövar att byta ut det mot ett annat ord, som bättre låter sej vara projektionsduk för drivkraften att komma vidare. Sådana ord är till exempel ”växande” eller ”utveckling” (det senare en mycket vacker bild faktiskt). Då kan man tala om ”utveckling eller tillväxt”, ” växande eller tillväxt” för att söka flytta över det positiva värdet. ”Ekonomisk utveckling” är i alla fall mycket bättre, behöver inte betyda ökad penningomsättning.
Hursomhelst bör vi vara mycket tydliga vad vi är emot. Strängt taget är det väl ungefär tillväxt av ständigt fler, nya, ekologiskt ohållbara materiella ting vi är emot på makroplanet. Vi vill väl också hjälpa oss att befria oss från strävan efter desamma, de ständigt flera, nya ekologiskt ohållbara eller socialt tveksamma materiella tingen. En sån precisering ger ju utrymme för en massa företeelser att växa – de flesta tjänsterna, begagnade saker, reparationer, uppgraderingar, delande, uthyrande, lånande, skapande och samvaro, klokskap och mångkunskap och som sagt, den fria tiden…..
Viktig debatt.
Nu tänker jag röra om i grytan lite.
Jag är helt emot den uppluckring av tillväxtbegreppet som vissa gröna sysslar med, när man börjar prata om att ”all tillväxt är inte dålig, bara den miljöförstörande”, eller pratar om att det är BNP som mått som vi i mp vänder oss emot snarare än själva tillväxten. Grundbulten i mitt engagemang, och den viktigaste orsaken till att jag är miljöpartist är mitt oresonliga motstånd mot allt vad tillväxt heter, i ett välfärdsland som Sverige. Den grönare tillväxt som folk hoppas på, och som ska uppstå bara vi producerar rätt saker har aldrig funnits på makronivå, och är ett uttryck för önsketänkande. BNP-måttet är dåligt, men det är själva överproduktionen som är det verkliga problemet.
Nu till Lennarts text. Jag tror mycket av det Lennart beskriver kan lösas genom att omlokalisera arbetskraft. Mindre folk som jobbar med försvar, reklam, och andra poänglösa jobb. Mer folk där det verkligen behövs. Men Jag kan även tänka mig andra lösningar, som civil värnplikt. Det vore en utmärkt rättvisereform att alla får ta del av skitjobben. Höjd pensionsålder är rimligt när vi är friskare allt längre. Kanske skulle de här sakerna skapa utrymme att korta arbetstiden något när vi väl jobbar, exempelvis genom fler semsterveckor, eller att successivt kapa arbetstiden.
Lennart Olsen skriver: ”Den kan illustreras med citat ur programmet som att utvecklingsbiståndet ska ökas till två procent av BNI, föräldrar ska kunna vara hemma de tre första åren med barnen med ersättning, tandvården ska ingå i den offentligt finansierade vården och boende ska inte beskattas. ”
Jag diskuterade det där med tandvård med min bror härförleden och vi räknade ut att om man ökade skatten på läsk och söta drycker (minns ej hur mycket nu), så skulle det bekosta hela den svenska tandvården. Det är väl så vi måste jobba? Minska behovet av den apparat som behövs för att mildra samhällets skadeverkningar – särskilt om denna apparat skall vara offentligfinansierad?
Är det privatfinansierad t ex tandvård vi talar om, så finns det ju inget offentligt intresse av att förbättra folks tandhälsa. Snarare tvärtom – det är det som är det cyniska. Därför är det bra om vi talar om vad vi vill finansiera offentligt och hur vi vill finansiera det – då blir det tillväxt: Genom hushållning med hälsa och miljö, blir det positiv tillväxt i hälsa och miljö och det är väl precis vad vi vill.
Självklart måste då också sådana lite tuffa förslag in i budgeten.
Slutligen: Kanske skall vi sluta tala om ”tillväxt” och att vi måste ha ”tillväxt” och istället säga att vi vill ha ”positiv tillväxt” (bättre hälsa, längre livslängd, renare miljö osv) och inte negativ tillväxt (tillväxt i sjukdomar, karies, bilolyckor, blågröna alger, miljöförstöring). Ytterst är ju frågan vad människor i sitt yrkesverksamma liv skall ägna sig åt.
Mindre behov av tandläkare och människor som behöver ta flyget jorden runt för att delta i konferenser om vattenrening, är troligen resultat av att man har positiv tillväxt.
Behöver vi fler av dessa, har vi uppenbarligen negativ tillväxt. Det är här många moderata tänkare gör tankevurpor, då de säger att ”utan tillväxt behövs inget Miljöparti” som en signal till miljöpartister att förstå tillväxtens värde för deras egen existens.
De har visserligen alldeles rätt om det är negativ tillväxt, men det är just det: De inser att tillväxt orsakar miljöproblem – tillväxt i konventionell mening – och de accepterar det. Det är det som borde vara skillnaden mellan vår politik och deras och som borde säga oss hur vi skall se på begreppet tillväxt ur ett Grönt perspektiv.
Tim Jackson är ett mycket tungt namn i tillväxtdebatten. Han är professor vid Surreyuniversitetets center för miljöstrategier, där han forskar i konsumentbeteende, hållbar energi, ekologisk ekonomi och miljöfilosofi. Han sitter också i den brittiska regeringens hållbarhetskommission sedan 1994.
Hans bok ”Välfärd utan tillväxt” recenserades i GP:
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.551331-tim-jackson-valfard-utan-tillvaxt
ett bra inlägg tycker jag. Det är väldigt populärt att prata om ”Grön tillväxt”, och även om det är just det jag jobbat med hela livet, så måste man inse att det i viss utsträckning är en illusion. Jag försöker annars komma ifrån ”tillväxt” som fokus för diskussion….
http://tradgardenjorden.blogspot.com/2010/05/tillvaxt-symptom-eller-problemet.html
@Lennart Olsson
Jag blir något förvånad när jag läser det du skriver. Du är ju ändå en av de goda ekonomer vi har inom mp.
Främst reagerar jag på språkvalet. Jag vill se ett annat språk än Anders Borgs från miljöpartiet.
”målkonflikt, bygger på två sins emellan motsägande och svårförenliga visioner.” För det första så kan man ha hur många tillsynes motsägelsefulla visioner som helst utan att det betyder en konflikt om ett mål. Så hela ditt resonemang är i grunden nonsens.
Vem har påstått att Miljöpartiet är emot tillväxt? Ett litet barn vet att en morot växer till sig. Så bara påståendet är absurt.
Däremot är det inte tillväxt att ta och omvandla olja och metaller till en SAAB. Det är och förblir en omvandling av begränsade naturresus. Konsumtion eller förbrukning vore ett mer adekvat begrepp för en bilproduktion.
När människan går i skolan och skaffar sig kunskap så är det tillväxt.
När människan genom sjukvård får ett längre liv är det tillväxt.
Du hamnar direkt i resonemanget om fördelning. Huruvida något är privat, offentligt eller ”tredje sektorn saknar betydelse. Visst vi har ett skattesystem och transfereringar mellan åldrar och individer. Men det får inte leda till att vi börjar
tappa bort vad tillväxt egentligen är.
Så kort programmet är helt ok.
Svar till Lennart Olsen: Du skriver att det finns stora utmaningar i kommande partiprogramarbete att tala om hur vi ska kunna finansiera en bra gemensam välfärd i framtiden. Mycket av den ohälsa vi ser i Sverige är livstilsrelaterad, över 50 procent hävdar vissa. Genom kraftiga insatser på förebyggande hälsovård tror jag det finns stora möjligheter att minska de offentliga utgifterna. En arbetstidsförkortning skulle också vara ett slags friskvårdsform.
BNP måste avskaffas som mått på ekonomins välstånd. I sin grundläggande definition är ekonomi att ”hushålla med resurser”. I kontrast till detta så är ett högt BNP den raka motsatsen.
Tillväxtmodellen är helt absurd om man bara tar en snabbtitt under ytan, gräver man djupare så får man kväljningar.
Slit- och släng-samhället är ett resultat av tillväxtmodellen och det är det mest resursslösande vi någonsin haft. Istället för att en arbetare bygger produkter som håller länge, som kräver lite resurser och som gör att arbetaren kan ha mer ledig tid så ser dagens system det som bättre om arbetaren jobbar häcken av sig för att bygga produkter som hela tiden måste bytas ut och hela tiden kräva nya resurser.
Idag byter folk mobil var eller var annat år, de har flera TV-apparater och mängder av prylar som bara ligger 99,99% av tiden. Tiden folk ägnar åt sig själva är nästan obefintlig, vi ska shoppa hela tiden, oavsett om det är prylar, mat, alkohol eller resor.
Samtidigt står nu världen inför allt fler ”toppar” och brister i råvaruproduktionerna.
Det långsiktiga blir att vi inte alls kommer att kunna konsumera i samma utsträckning eftersom tillgången på råvaror, speciellt energi, kommer att begränsa det.
Så istället för att vi idag följer mantrat ”shop ’til you drop” bör vi sprida ut konsumtionen över en längre period där varje vara också håller längre (som den gjorde förr i tiden). På så sett får vi inte bara ett rikare liv utan också en mer hållbar framtid.
Kommentar till Torbjörn Nilsson. Jag delar mycket av det du skriver, både om en nyanserad syn på tillväxten och om en annan fördelning av offentliga utgifter. Det som jag i mitt inlägg påpekade som ett problem är att inget av det du skriver finns med i det nuvarande partiprogrammet. Det är då det blir ett dilemma, det som faktiskt står i programmet. Och det är det jag ser som utmaningen i det kommande partiprogramarbetet att prestera bättre och tydligare analyser av tillväxtdilemmat och prioriteringar av vad som ska ingå i den offentligt finansierade välfärden. Du har redan presenterat början till några lösningar i ditt inlägg åtminstone på det principiella planet, och det välkomnar jag. För jag tror nämligen också att det finns lösningar, men de kommer att innebära att vi måste bli tydligare och också tänka om och nytt på många områden.
När det gäller sambandet/konflikten tillväxt-miljö är de två vanligaste lösningarna sk ”frikoppling” (dvs en ännu snabbare miljöteknikutveckling) och ändrad livsstil/konsumtionsinriktning (”tjänstesamhället”). Man kan säkert komma långt med bara sådana åtgärder, och tankar och idéer kring detta ska vi naturligtvis utveckla ännu mer. Men räcker det för att nå högt ställda miljömål (t.ex. max 1 ton CO2-utsläpp/capita) om samtidigt den ekonomiska tillväxten ångar på med två procent om året som idag? Jag menar att vi måste föra en mer transparent analys av detta än som finns i nuvarande program. Kanske/kanske inte leder detta till att vi kommer till slutsatsen att också själva tillväxttakten i sig måste dämpas. Och då är kortare arbetstid den naturliga lösningen.
När det gäller de offentliga utgifterna, finns det i nuvarande program bara en rad krav, varav jag räknade upp några, som leder till ökade offentliga utgifter eller minskade inkomster. Det finns egentligen bara ett enda förslag som kan leda till besparingar, nämligen på militären. Men det räcker inte tillnärmelsevis. Skulle man dessutom dämpa tillväxttakten genom kortare arbetstid, blir gapet ännu större.
Här finns alltså stora utmaningar i kommande partiprogramarbete att tala om hur vi ska kunna finansiera en bra gemensam välfärd i framtiden. Du är redan inne på en av flera tänkbara lösningar, det du kallar ”omfördelningar”. Kan vi dra ner på några av dagens offenliga åtaganden på andra områden, t.ex genom att säga att detta får vi klara med våra privata pengar i framtiden – eller som en del av det obetalda arbetet inom civilsamhället? Kan vi höja några skatter eller hitta nya offentliga finansieringskällor. Om vi ska föreslå höjda offentliga utgifter på många områden, och kanske också minska skatteunderlaget med kortare arbetstid, måste vi också våga tala om vilka utgifter vi kan dra ner eller vilka skatter som kan höjas. Alternativt säga att nya utgiftsåtaganden som offentlig tandvård och dubblerat bistånd eller kortare arbetstid har vi inte råd med?
Budskapet i min artikel är alltså att det är på dessa områden vi måste bli betydligt mer konkreta än i vårt nuvarande partiprogram. Det kommer säkert inte att bli lätt, när vi kommer in på mer konkret politik som kräver svåra avvägningar. Men det är den utmaning jag menar att vi måste ta.
Bra Lennart att du tar upp detta, och visar vilket vägval vi står inför.
Miljöpartiet var alternativet i svensk politik, som inte lovade guld, men gröna skogar. Numera är vi ett parti i mängden som lovar både guld och gröna skogar.
Det finns en mängd svåra dilemman, av närmast tabubelagd karaktär som skulle behöva diskuteras om vi skulle få ihop vår tillväxtkritk och krav på arbetstidsförkortning med vad vi driver reformpolitiskt. Några exempel:
Är det rimligt att landet med världens bästa föräldraförsäkring ska utöka denna ytterligare?
Vilka extremt kostsamma behandlingsformer kommer vi inte ha råd med i den offentliga vården?
Hur stor del av vård- och omsorg ska göras av individer och tredje sektor genom ideellt arbete?
Hur höga tak kan vi gå med på i sjuk- och arbetslöshetsersättningarna?
Hur många miljarder kan vi lägga på extremdyra infrastrukturprojekt som höghastighetsbanor i södra sverige?
Hur mycket ska vi subventionera bilismen genom olika miljöbilsreformer?
Vilka styrmedel, och hur kraftiga, ska vi använda för att nå verkliga omställningseffekter i energi- och transportsektor?
Bra om vi får en mer ärlig diskussion i partiet om detta.
// Hampus
Lennart tolkar in två olika visioner i vårt nuvarande partiprogram – en ”tillväxtkritisk” och en ”tillväxtförutsättande”. Jag ser två svagheter i resonemanget: dels att Lennart gör en alltför onyanserad tolkning av programmets tillväxtkritik, och dels att han tycks bortse från möjligheten till omfördelning som ett sätt att klara de förslag som han kallar ”tillväxtförutsättande”. Med en mer nyanserad tolkning av vår tillväxtkritik och med ett tydligt bejakande av ökad omfördelning blir det lättare att se att vårt program ger uttryck för en hyfsat sammanhängande vision.
”Tillväxt i konventionell mening är varken möjlig eller eftersträvansvärd”, citerar Lennart. Det är ju sant om vi med det menar ständig tillväxt i mänsklighetens energiomsättning, råvaruuttag och avfallsproduktion. Att erkänna att sådan tillväxt inte är möjlig eller önskvärd i längden är en aspekt av en nyanserad tillväxtkritik. Andra centrala aspekter är insikten om att BNP är ett väldigt trubbigt mått på välfärd, samt åsikten att BNP-tillväxt inte får överordnas andra samhällsmål som vi tycker är viktigare.
Samtidigt som vi står för en tillväxtkritik på dessa tre sätt, så kan vi också inse att ökad kunskap och teknikutveckling kan ge en ökad produktivitet och effektivitet, dvs att människor kan producera större värden per arbetad tid och / eller per utnyttjad mängd energi och råvaror. Vi kan faktiskt också mycket väl tycka att det är bra, och bejaka en sådan produktivitets- och effektivitetstillväxt.
I nuläget belastar mänskligheten vårt jordklot alldeles för mycket. Det är förstås viktigt att minska denna belastning så fort som möjligt, vilket troligen initialt innebär minskad produktion och konsumtion. Men om vi lyckas få ner miljöbelastningen till en långsiktigt hållbar nivå, så kan därefter konsumtionen mycket väl få öka i takt med att ny kunskap ger oss möjlighet att producera mer utan att använda mer energi och råvaror.
Ökad produktivitet kan också innebära att vi efterhand kan minska vår arbetstid utan att detta i sig behöver innebära minskad produktion. Hittills har denna produktivitetsutveckling varit snabbare i varuproduktionen än i tjänsteproduktionen, och mycket talar väl för att det kommer fortsätta att vara så. Det betyder att vi behöver omfördela samhällets arbetstidsresurser från varu- till tjänsteproduktion – något som ju också redan skett i hög grad, men vi som parti kan utveckla idéer om hur vi ska underlätta detta ytterligare.
Därmed närmar vi oss frågan om omfördelning. Lennart skriver att partiprogrammets förslag om t ex ”att utvecklingsbiståndet ska ökas till två procent av BNI, föräldrar ska kunna vara hemma de tre första åren med barnen med ersättning, tandvården ska ingå i den offentligt finansierade vården och boende ska inte beskattas” förutsätter ekonomisk tillväxt. Jag menar att de inte gör det, bara vi vågar stå för ökad ekonomisk omfördelning.
Att öka biståndet från nuvarande ca 1 till 2 % av BNI förutsätter att vi avstår från ytterligare ca 1 % av vår inhemska konsumtion. Att föräldrar ska kunna få en viss ersättning för att vara hemma tre år med barnen förutsätter att de som inte är småbarnsföräldrar avstår lite mer (och / eller att man minskar subventionen till oss som väljer att tidigare utnyttja någon annan form av barnomsorg). Att tandvården ska ingå i den offentligt finansierade vården kräver att vi betalar lite mer i landstingsskatt (och / eller att övrig sjukvård blir lite dyrare att utnyttja). Att boende inte ska beskattas förutsätter att andra skatter höjs litegrann (och / eller att vi kommer på några offentliga utgifter som vi vill spara in på). Och så vidare. Inget av dessa förslag kräver ekonomisk tillväxt – alla kan gå att klara med ekonomisk omfördelning.
Så hur mycket är det möjligt och önskvärt att omfördela? Det borde vi börja diskutera på allvar. Det skulle nog vara mer framåtsyftande än att måla upp en motsättning mellan två förment oförenliga visioner.
Vänliga hälsningar,
Torbjörn N
Pingback: Stures Blogg » Blog Archive » Det gröna dilemmat
Ja, med tanke på att vi svenskar enligt högt ansedda SEI behöver minska vår klimatpåverkan med 122 procent på 10 år för att ens klara 450 ppm samtidigt som vi har en solidaritet med fattiga, så måste vi givetvis prioritera mycket mer än idag. Vill vi inkludera försiktighetsprincipen och 350 ppm så behövs ännu mer. Mer info: http://sei-international.org/mediamanager/documents/Publications/Climate/sweden_gdr.pdf
Otroligt glad att se den här frågan ställas på ett så rättframt, öppet och tydligt sätt!
Jag tillhör dem som ser en del av lösningen på konflikten i hur vi definierar ”tillväxt”.
För mig handlar tillväxt om att öka det reella värdet på det som är resultatet av vår möda som människor. Strävan efter att ordna världen för att kunna leva ett tryggt liv är en medfödd egenskap, och kanske essensen i att vara människa.
I en situation där de resurser vi använder för att ordna världen åt oss upplevs som oändliga har människor inga spärrar mot slöseri. De senaste århundradenas tillväxt har i västvärlden inneburit ett nästan oändligt slöseri med resurser som vi nu långsamt och steg för steg inser är ändliga.
Samtidigt lever de flesta människor på jorden i skriande resursknapphet och med dåliga förutsättningar att effektivt utnyttja de resurser som ändå finns.
Mänskligheten behöver fortsatt tillväxt i betydelsen att öka värdet på det vi gör av tillgängliga resurser, så att vi kan låta alla de miljarder som finns på jorden få möjlighet att leva ett värdigt liv. Men det måste vara en hållbar tillväxt, en tillväxt inom de ramar som solens energi och planetens resurser sätter. Tillväxt som innebär effektivisering, hushållning och slut på slöseri. En tillväxt som innebär att vi slutar lämna över konsekvenserna av vår rikedom på framtida generationer, andra arter och andra människor.