Under senare tid har en rad nya böcker och rapporter kommit ut som, främst av miljöskäl, på olika sätt ifrågasätter dagens tillväxtfixerade samhällsmodell och –debatt. Det är bra. Men analyserna av vad som är fel och recepten för vad man bör göra i stället känns ofta som missriktade eller otillräckliga. Den största bristen är att nästan alla missar det grundläggande problemet, det som jag i ett tidigare blogginlägg kallat Det gröna dilemmat. Jämfört med detta är alla andra problem små.
Gemensamt för de böcker och rapporter jag avser är att de ofta har en mycket bra analys av dilemmat hur framsteg på miljöteknikens område äts upp av en ständigt växande produktions- och konsumtionsvolym så att jordens ekosystem blir alltmer hotade och utarmade. Jag tänker på böcker som Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt eller Anders Wijkmans och Johan Rockströms Den stora förnekelsen.
Det är också bra att både dessa och flera andra nu ställer frågan om hur en ekonomi med låg eller ingen tillväxt skulle kunna fungera? Exempel på sådana författare är ekonomen Peter Victor som gjort en analysmodell för den kanadensiska ekonomin som så småningom resulterar i en ekonomi utan tillväxt. Mikael Malmeus har nyligen på uppdrag av den gröna tankesmedjan Cogito presenterat ett försök at räkna om Victors modell till svenska förhållanden. Ytterligare ett bidrag till samma debatt, Bortom tillväxtens dilemma, presenterades förra veckan vid ett seminarium i Almedalen av dess författare Ingemar Gustafsson med förord av europaparlamentarikern Carl Schlyter.
Gemensamt för alla dessa debattörer är att de på olika sätt föreställer sig att kortare arbetstid kan eller bör vara en ingrediens i en politik där vi tar ut mer av produktivitetstillväxten i ekonomin som fri tid i stället för ökad konsumtion. Så långt är jag också med.
Det är när de går vidare och försöker identifiera hindren för en sådan politik, som jag tycker att de ofta fokuserar på fel problem. Väldigt mycket tid ägnas åt att diskutera ekonomiska modeller, de finansiella systemen, skuldsättning, problemen med arbetslöshet med mera. Det tror jag är missriktat, dessa är i sammanhanget små problem som går att lösa.
En lägre tillväxt till följd av kortare arbetstid leder till att både efterfrågan och utbudet av arbetskraft minskar och behöver inte alls leda till högre arbetslöshet. Det betyder inte heller att människors, företags och bankers möjligheter att tjäna pengar på investeringar och affärsverksamhet minskar på något sätt som hotar eller kräver omläggningar av det ekonomiska systemet. Det handlar bara om att hitta en ny balans på en lägre tillväxtnivå, vilket bör vara fullt möjligt.
Däremot finns det ett mycket större problem, det som jag kallar Det gröna dilemmat och som dessa böcker och rapporter till stor del missar eller lämnar okommenterat. Det handlar om de effekter som lägre tillväxt baserat på kortare arbetstider får på de offentliga finanserna och våra möjligheter att upprätthålla en god gemensam välfärd i framtiden.
Logiken här är lika enkel som obönhörlig. Vi finansierar vår offentliga välfärd som procent på den totala ekonomiska aktiviteten i samhället. Detta sker genom skatter på arbete, konsumtion, mm. Om aktiviteten minskar genom kortare arbetstider så minskar också skattebaser, skatteinkomster och möjlighet att finansiera välfärden på det sätt vi vant oss vid sedan ”det starka samhället” byggdes ut decennierna efter andra världskriget.
Inte bara de tidigare nämnda skribenterna har missat det här problemet, vi har också gjort det själva i Miljöpartiet i vårt partiprogram från 2005 som bygger på två i grunden oförenliga visioner. Därför är analysen och lösningen av Det gröna dilemmat det, enligt min mening, allra viktigaste området vi måste fokusera på när vi nu står inför framtagandet av ett nytt partiprogam.
Mitt tidigare inlägg om Det gröna dilemmat http://partiprogram.mpbloggar.se/2011/04/13/det-grona-dilemmat/#comments
Jag vill skriva en kommentar till Lennart Olsens svar på Tommy Strömbergs senaste inlägg. Du Lennart tycks leva i en uppfattning att vårt penningsystem fortfarande är baserat på ”Guldmyntsfoten”. Det var ett penningsystem vi hade som var baserat på att staten gav ut sedlar så som skuldebrev för att kunna växlas in av riksbanken mot guldmynt. Mynten på den tiden skulle också motsvara ett metallvärde motsvarande dess valör. Därmed hade vi ett system där mängden pengar klart motsvarade en mängd fysiska ”nyttigheter” i form av metaller. Därmed var mängden pengar klart definierad och begränsad. Och för att kunna låna pengar så behövde någon annan låna ut dessa, antingen direkt eller via en bank som förmedlare. Se gärna på äldre svenska eller utländska sedlar där du hittar texten att dessa är giltiga för att lösas mot guldmynt. Numera är saker dock helt annorlunda, mängden pengar i vårt samhälle är helt upp till de styrande eller som det oftast är till det organ i form av Riksbank eller annat som de styrande har lagt ut detta till. Det krävs inte på något sätt att någon annan sätter in några pengar på banken för att du skall kunna låna några nya pengar. Går det inte jämt ut mellan bankerna så som Lennart skriver om så lånar man ”nytryckta” pengar från Riksbanken (Statens utsedda peninghanterare). Och jag tror att var och en förstår att det är helt omöjligt med ekonomisk expansion (BNP tillväxt) om inte penningmängden ökar. På den tiden när världen levde med Guldmyntsfoten så grävde man upp cirka två procent mer guld årligen, och därmed fanns det utrymme för motsvarande ökning av penningmängden. Numera är pengar en politisk fråga, men ytterst få politiker tycks ha förstått detta. Lennart skriver om kapitaltäckningskrav, detta är ett krav på att en bank har en viss summa pengar tillgängliga i förhållande till hur mycket pengar man har inlånade. För att kunna betala tillbaka de som har lånat ut pengar till banken. I Sverige är kapitaltäckningskravet på våra banker noll procent. Det vill säga vi kräver inte av dem att de har en enda krona reserverad för att betala tillbaka för de som har lånat ut sina pengar. I stället har vi statlig bankgaranti, där samhället i stort garanterar insättarnas pengar. Då kan man enligt mig fundera på varför vi har banker över huvud taget.
Lennart Olsen (=L.O.) skrev:
”…När du lånar 2 miljoner av banken får de en tillgång i form av en fordran på dig. Men pengarna skapas inte ur tomma intet utan banken måste för att finansiera lånet till dig skaffa in motsvarande summa.
T.S. Där har vi som bekant skilda uppfattningar!
L.O. Det görs vanligen genom inlåning från andra kunder som sätter in sina pengar på banken. Varje dag har banken tusentals transaktioner där kunder sätter in pengar eller lånar från banken. Om det inte går jämnt ut får banken låna pengar från andra banker för att täcka skillnaden.
Eftersom varje betalning har en betalare och en mottagare går det i slutänden alltid jämnt ut för alla banker sammanlagt. Den du köper huset av kanske sätter in sina pengar på samma bank där du lånat eller på någon annan bank, osv.
T.S. Bankerna som idag har rätten att skapa kapital ur tomma intet med hjälp av olika givna riskfaktorer för olika aktörer och storleken på det egna kapitalet (vilket ej har ett jota med inlåningens storlek att göra) så skapas just pengar ur ingenting – att det i slutet av dagen i stort alltid går mer eller mindre jämt har du ju förklarat själv! Men viktigt, som sagt, att se vad som är hönan och ägget!
L.O. Det är sant detta kan leda till att den totala kreditvolymen expanderar …
T.S. Men du var väl av den uppfattningen att bankerna inte skapade några krediter ur tomma intet, hur kan då den totala kreditvolymen expandera!?
L.O. Det är samhällets uppgift att se till att kreditvolymens expansion håller sig inom sunda gränser, vanligen brukar man anse att det är ungefär i takt med den totala ekonomiska utvecklingen i samhället.
T.S. Och vad menar du här ovan, jag förstår ingenting?
L.O. Samhället har ett antal instrument att hålla kreditvolymen under kontroll.
-Det viktigaste är nog räntan. Genom en högre ränta kan man öka låntagarnas kostnad för att låna och då göra att färre tar lån (T.S. dessvärre blir det då som bekant värre för dem som redan arbetar utifrån lånat kapital, vilket många entrepenörer gör, på den hårt konkurrensutsatta marknaden där förutsättningarna är väldans ojämlika och kapitalisterna och kapitalet förflyttas fritt till områden med lägra löner, skatter etc. – , samtidigt som kapitalisterna blir rikare utan att lyfta ett finger)
-Andra instrument är kapitaltäckningskrav på bankerna och,
-som nu är aktuellt i debatten om bolånen, belåningstak
-och kanske också amorteringskrav.
Jag menar att det främst är att genom att använda denna typ av instrument på ett effektivt sätt som man håller utvecklingen under kontroll.
T.S. Och hur tycker du dessa instrument fungerat de senaste säg hundra åren, vad gäller det att, jag citerar dig: ”kreditvolymens expansion håller sig inom sunda gränser”?
T.S. PS Själv definierar jag ”sunda gränser” som typ ekologiskt uthålligt och socialt jämlikt!
Svar till Anders Obenius 2012-10-29. Jag tycker inte att beskrivningen i ditt bankexempel stämmer riktigt. När du lånar 2 miljoner av banken får de en tillgång i form av en fordran på dig. Men pengarna skapas inte ur tomma intet utan banken måste för att finansiera lånet till dig skaffa in motsvarande summa. Det görs vanligen genom inlåning från andra kunder som sätter in sina pengar på banken. Varje dag har banken tusentals transaktioner där kunder sätter in pengar eller lånar från banken. Om det inte går jämnt ut får banken låna pengar från andra banker för att täcka skillnaden.
Eftersom varje betalning har en betalare och en mottagare går det i slutänden alltid jämnt ut för alla banker sammanlagt. Den du köper huset av kanske sätter in sina pengar på samma bank där du lånat eller på någon annan bank, osv.
Det är sant detta kan leda till att den totala kreditvolymen expanderar men också de tillgångar folk har eftersom det är två sidor av samma mynt. Det är samhällets uppgift att se till att kreditvolymens expansion håller sig inom sunda gränser, vanligen brukar man anse att det är ungefär i takt med den totala ekonomiska utvecklingen i samhället. Samhället har ett antal instrument att hålla kreditvolymen under kontroll. Det viktigaste är nog räntan. Genom en högre ränta kan man öka låntagarnas kostnad för att låna och då göra att färre tar lån. Andra instrument är kapitaltäckningskrav på bankerna och, som nu är aktuellt i debatten om bolånen, belåningstak och kanske också amorteringskrav.
Jag menar att det främst är att genom att använda denna typ av instrument på ett effektivt sätt som man håller utvecklingen under kontroll. Det finns också annat, t.ex. krav på större transparens i de värdepapper som erbjuds på marknaden. En hel del har gjorts efter finanskraschen både i Sverige och av olika internationella organ för att skärpa upp regelverket, men det kan behövas ännu mer.
Och du Tom fortsätt skriv, det blir bara fler och fler som förstår att ekonomerna förstår inte helheten av systemet.
T ex. En familj med 2 vuxna och 2 barn borgar för sammanlagt ca 24 miljoner i skuld i Sverige. Hur går det ihop när vi någon gång måste betala?
Bra med kritik här!
Personligen tycker jag att diskutera detaljerna i skatterna och tillväxt frågor mm. Blir otroligt ytliga när själva det ekonomiska systemet är ruttet. T ex. När jag går till banken och skriver på en låneansökan för att köpa en bostad så efter att banken tagit kreditupplysning på mig så beviljar dem mig lånet. Helt plötsligt har jag en skuld till banken på 2 miljoner som banken bokför som en tillgång. Banken skapar pengarna ur tanken att jag och mitt boende är värt 2 miljoner. Banken behöver absolut inte ha några pengar eller guld eller någonting för att låna ut dessa pengarna, de äger bara min skuld och skapar pengarna ur detta.
Nu du banken har 2 miljoner att leka med så får dem enligt svensk politik använda dem till att T ex låna pengar från en annan bank eller köpa lite aktier i ett nytt Lehman & Brothers upp till 40 gånger värdet…
Så min bank vill givetvis tjäna pengar och eftersom det nya Lehman… är så otroligt bra, de har AAA i kreditvärdighet säger deras kompisar. Banken investerar, detta är viktigt just ordet banken INVESTERAR låt säga 80 miljoner kronor i aktier i nya Lehman. Så i balans och resultatrapport har nu banken tillgångar för 80 miljoner.
Wooaaw va mycket pengar, nu kan banken investera, köpa ännu mera.
Men vad jag vill komma till är att det är enbart mitt boende som är värt någon att ta på, eller egentligen min förmåga att betala ränta + lån som helst plötsligt har blivit 80 miljoner på papperet.
Om jag mot förmodan blir arbetslös eller något, eller värdet på nya Lehman sjunker eller min bostad sjunker i värde, då är det kört.
Vi ser finanskriser överallt numera där den totala skulden överstiger förmågan att betala, men varför hörs ingen riktig seriös politiskt debatt om systemet med pengar.
Sverige har en mycket värre total skuld än Grekland och vad gör ör vi åt det?
Miljöpartiet behöver en ny ekonomisk politik, det duger ej att diskutera små detaljerna längre.
Exakt hur mycket ränta är okay, eller var går gränsen för ocker när idag finansbolag tar skyhöga räntor??
Ska vi reglera bankerna igen?
Ska vi verka för att stat o kommuner startar egna icke vinstdrivande banker?
Ska vi höja förmögenhetsskatt igen som Frankrike?
Eller hur många ska lida och komma under fattigdoms stecket, hur många ska hamna i utanförskap, gå i personlig konkurs… För detta är vad som redan händer snabbare och snabbare likt glaciärerna smälter.
Det rådande ekonomiska systemet gör bara rika människor rikare och ökar klyftorna.
Boston ekonomerna har skapat ett sjukt system som redan drivit 46 delstater konkursmässiga, miljoner hemlösa, tältläger i alla större städer.
Är det verkligen vad miljöpartiet vill… fortsätta denna cirkus med ränta på ränta och lita på bankernas välvilja…
Mvh
Andreas Obenius Gävle
Tack Tom
För ditt fina inlägg.
Och tack alla ni andra som är delaktiga i debatten här. Och naturligtvis stort tack till dig Lennart som har startat det hela. Vad jag i grund och botten tror det hela handlar om är om vi, var och en, är beredda att skapa ett samhälle där vi tar hand om varandra. Detta för att vi förstår att vi behöver varandra och därför att vi har kommit till insikt om att vi faktiskt inte vill leva i ett samhälle där vi själva kanske har det bra medan andra lider. Och att vi förstår att vår egen tillfälliga välmåga, är just tillfällig. Det finns inga som helst hinder, tekniska, eller andra för de av oss som vill leva i ett samhälle där alla har plats. Och där vi vårdar varandra, djuren och naturen och lever i lycka frid och harmoni. De som lever i rädsla och desperat håller fast vid och slåss för de små inmutningar de har gjort här i detta livet, framstår ju inte precis för mig så som några lyckliga människor. De framstår så som att de har byggt sitt liv på yttre attribut, må det vara titlar, maktpositioner, eller materiella tillgångar. Och nu börjar livet komma i kapp dem och i ett sista desperat försök att rättfärdiga sin egen livslögn så försöker de tränga in oss alla andra i deras egen tankevärld.
Tack Staffan Hellerstad för dina ord.
Jag finner dina ord väl valda och i god ton, och jag delar dem mer eller mindre fullt ut utifrån mina dryga 10 åriga erfarenheter i partiet.
Men Lennart kan knappast vara ensam – för om så vore fallet så skulle det behöva innebära att samtliga andra politiker på topposition som valt att uttala sig inom området ekonomi i samma ”riktning” som Lennart under de senaste 10-15 åren inte själva har haft någon uppfattning utan blint valt att lägga sig an med Lennarts ord/alternativt landat i samma tro/syn som Lennart genom sina utbildningar.
Så även om jag håller med dig vad gäller Lennart, så erfar jag att även andra såsom t.ex. Peter Eriksson m.fl. lider av den ”norm” som ekonomiutbildningar idag sätter i huvudet på studenten (framförallt ekonomistudenten) så länge inte denna är trygg nog att tillämpa Högskolelagens högt bedyrade motto om kritiskt tänkande i sina studier.
Vi är/var många inom partiet som på olika sätt som t.ex. genom motioner, kommunikation, utskottsarbete, uppstartande av alternativa ekonomiska nätverk o.s.v. försökte få partiet åter på fötter och åter närmare sina ursprungliga värderingar o.s.v. men som på intet sätt blivit ens respekterade och lyssnade på uppifrån och sakta men säkert dränerats på kraft, i vart fall vad gäller det att få deltaga med sin kraft.
Vi har föreslagit utbildningsprocesser internt och gud vet vad, men motståndet både uppifrån och kanske också genom den ”norm” som också nybakade Mp:ister (inklusive samhället i stort) bär med sig från Akademin gjort det närmast omöjligt.
Klimatet inom partiet, liksom inom akademin, har dessvärre inte varit det man skulle kunna ta för självklart: alltså ett öppet och respektfullt sökande, där vetenskaplighet och olika perspektiv och synsätt uppmuntras och möts för att ta oss an de globala utmaningar vi så väl känner, alltså ett klimat där varje unik individ både uppmuntras till att utforska och utveckla sin värdegrund, liksom det att också möta andras värdegrund och alltså inte bara uppmuntras att mer eller mindre oreflekterat svälja och acceptera normer som om de vore objektiva sanningar.
Nu börjar jag bli långrandig, men då jag erfarit detta område inom Mp varit så mer eller mindre ogenomträngligt så vill jag upplysa om dessa erfarenheter liksom föreslå nya grepp bortom den förmodade ”förnuftsnivån”:
Lägga motioner och på andra sätt driva på för än mer rotationsprinciper=färre år på en och samma position, tillåta att färre positioner får innehas samtidigt=en till kanske högst två samtidigt, mer resurser på intern utbildning, mer resurser på mer delaktig demokrati generellt, mindre löner och arvoden för förtroende valda så att de inte bygger maktpositioner likt vad som sker i övriga samhället där kapitalet och makten koncentreras och ackumuleras – för kanske är det bara genom mer utbildning, mer skinn på näsan hos var och en utav oss som vi mer jämlikt kan mötas – för som den ekofeminist jag är så förstår jag att också dem som idag sitter på makten naturligtvis är offer också dom – varför man inte rimligt och logiskt skall föreställa sig att be dem att ändra sig då de är i en mycket knepigare sits än oss gräsrötter som närmar oss problemen underifrån.
Och som inte det vore nog, denna okritiska tillväxt ekonomi norm som nu råder i toppen av partiet smittar naturligtvis av sig på samtliga andra områden såsom t.ex. vurmen för höghastighetståg, torftiga miljöbilsnormer, tron på ”grön/hållbar”-tillväxt/”det är bara annan teknik vi behöver”, man är inte heller kritisk (förstår inte problematiken med:) till överskottsmål, vinster, ränta o.s.v., o.s.v., o.s.v.
Mer eller mindre allt angrips idag på symptom nivån inom den s.k. dagspolitiken, framför det att se systemets fel och brister (systemkritik/-isk), inklusive de bakomliggande problemen och drivkrafterna till dessa symptom . Opinionsbildning och visioner som jämt måste komplettera ett partis dagspolitik lyser idag med sin frånvaro – får vi makten NU så innebär det att vi ej har något egentligt alternativ att komma med då allt dylika viktiga arbete har kvävts uppifrån under lång, lång tid.
Är det egentligen möjligt för partiet, som nu mer eller mindre både kopierat och upprepat de brister som dagens system och samhälle innehar, att förlåta och göra om och göra rätt, eller är det utomparlamentariska krafter som måste ta vid!?
Vänliga gröna funderingar
Tom
Hej Lennart
Jag har läst vad du har skrivet här och på andra ställen angående vår gemensamma ekonomi och även den ”utredning” från SKL som du tycker är viktig att ta upp gällande, så som den benämner sig vår kommande välfärd.
Tyvärr måste jag säga att du ständigt hamnar i någon form av cirkelresonemang.
Du efterlyser att frågorna skall diskuteras men avfärdar samtidigt alla nya infallsvinklar vad gäller nya sätt att se på ekonomi i stort , nya penningsystem, nya beskattningssystem och nya sätt att se på det som är av värde både för individen och samhället i stort.
Och du tycks alltid falla tillbaka till att vi som miljöpartister (och för övrigt hela samhället) har ett stort problem . Eftersom det nuvarande uppbördssystemet (systemet att hämta in skatter) hämtar sina största intäkter via beskattning av arbete.
Därmed tycks det för dig omöjligt att minska vår arbetstid för då rasar hela vår samhällsekonomi.
För mig tycks du väldigt mycket lida av samma illusioner som vår nuvarande finansminister Herr Borg.
Kan detta bero på en delad bristande insikt angående nationalekonomi och hur det demokratiska systemet skall fungera?
Kan det också bero på en bristande insikt om att det faktiskt är vi politiker (i förhoppningsvis medborgarnas intresse) som skapar (och har skapat) vårt penningsystem, och beskattningssystem.
Enligt min mening måste det vara en politikers uppgift att framföra övergripande tankegångar och ambitioner för att de man representerar skall få en bättre tillvaro så som man själv uppfattar det.
Att låsa sig i några teknikaliteter är inte den väg en fritt tänkande människa går.
Personligen har jag trettio års erfarenhet av att ha arbetat med och studerat traditionell ekonomi och kan nu slutligen, efter att i många år ha lidet av illusioner säga att det är min uppfattning att:
Ränta fungerar inte och är matematiskt omöjligt i förlängningen.
En nations ”pengar” är till för att medborgarna skall kunna bedriva utbyte med varandra vad gäller tjänster och varor.
Att någon kan tjäna pengar på pengar, genom ränta, gagnar inte samhället i stort.
Medborgarlön befrämjar tryggheten för invånarna och skapar en ökad ekonomisk aktivitet som gagnar alla.
Bankväsende skall enbart bedrivas av staten.
De reella resurser ett samhälle har består av människor, djur och naturtillgångar.
Om vi vill vårda dessa tillgångar har vi alla möjligheter att göra så.
Avslutningsvis vill jag erbjuda dig möjligheten att exempelvis från mig (det finns naturligtvis massor av andra källor) inhämta ett antal olika förslag på nya sätt att för samhället bekosta sina uppdrag gentemot medborgarna, som inte är baserade på medborgarnas arbetstid.
Hör gärna av dig
Tack
Staffan
Hej Lennart,
Det finns en fundamental brist i ditt resonemang: Du missar hur ohållbar dagens ekonomi är, därmed är också sättet som vi finansierar välfärden helt ohållbart. Man kan inte ha en välfärd som är baserad på utnyttjande av ändliga resurser. Det är något som vi borde ha övergett på 70-talet eller till och med långt innan det.
Hur den offentliga sektorn finansieras är sekundärt till det här eftersom alternativet är att vi fortsätter och sätter oss i en mycket sämre sits. Jag har dock själv tänkt mycket på hur man ska lösa detta problem men jag har inte tid att gå igenom det nu.
Mvh
Andreas Larsson, aktiv i Omställning Gästrikland
Lennart, jag håller med dig om det gröna dilemma du identiferat, utifrån de parametrar du ställt upp eller som finns i programmet. Resonemanget verkar rimligt, men förmodligen väldigt svårt att nå ut med.
Min kommentar rör inte huruvida kortad arbetstid och offentliga satsningar utgör en målkonflikt eller inte, utan snarare om vi ska tillåta oss att ha dessa effekter som våra övergripande mål.
Jag tycker att tillväxtdebattens allt intimare koppling till hållbarhetsfrågan är djupt olycklig. På något sätt har det kommit att handla om att det är förändringar i det ekonomiska systemet (någon slags ekonomisk hållbarhet) som genom positiva och negativa incitament ska leda till ekologisk och annan hållbarhet. Jag skulle vilja säga att diskussionen om hållbarhet har gått vilse i vad som egentligen borde vara sekundära resonemang om hur ekonomin ska fungera. I princip är detta en yttring av en ekonomins förargliga förmåga att sätta sig över ideologin genom att påskina att den är det mest rationella verktyget för reell förändring.
Problemet är att ekologisk hållbarhet är väldigt mycket enklare att analysera och problematisera än ekonomisk eftersom den i grund och botten är simpel naturvetenskap medan det är mer regel än undantag att ekonomisk vetenskap är omstridd.
Samma sak får väl sägas ha skett inom socialismen där diskussionen som i grunden handlat om hur man ska åstadkomma social hållbarhet genom simpla sociala företeelser som klasskamp och kontroll över produktionsmedel etc har kommit att sugas in och har dribblat bort sig själv i en ekonomisk diskurs där fördelningspolitik ersatt den mellanmänskliga känslan av social rättvisa.
Ekonomi är ett system för att fördela resurser under givna förutsättningar (lagar tex). Inget annat.
Vad vi som parti borde ha som övergripande mål, höjt över eventuella konflikter med ekonomiska mål, är vilka sådana förutsättningar som ska gälla ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv och i viss mening ett socialt.
Jag anser att det behövs en tydlighet i vår prioritering av målkategorier, där den ekologiska trumfar den sociala som i sin tur trumfar den ekonomiska.
Jag håller med om att vårt ekonomiska system i stort har förutsättningar att fungera, och att det kommer att kunna balansera på en lägre nivå av omsättning av såväl naturresurser som valutaenheter. (Jag tycker dock inte att systemet balanserar idag.)
Problemet med den allätande ekonomiska diskurs jag anser så olycklig är att väldigt få förstår hur ekonomin hänger ihop. Det finns inte ens konsensus om definitionen av tillväxt och det hela är mer en semantisk övning än en politisk. Det är avsevärt mycket enklare att principiellt förklara tex växthuseffekten. Vad som krävs för att stoppa växthuseffekten är inte att göra det ena eller det andra med tillväxten eller justeringar av skattesystemet utan att man sätter absoluta gränser för utsläpp av växthusgaser baserat på rådande kunskap och försiktighetsprinciper. Marknadsekonomi och skattesystem kommer att anpassa sig.
Om man i den kontexten menar att det är en allvarlig målkonflikt mellan kortare arbetstid och bibehållen eller expanderad offentlig sektor så tycker jag man har man dribblat bort sig från målet som inte är något av dessa. Den grundläggande frågan är att hushålla med naturresurserna.
Politiken måste i stället sträva mot att i varje givet ögonblick begränsa ohållbart bruk av material och energi. Jag ser snarare kortad arbetstid som en möjlig, och positiv, konsekvens av sådana regleringar, och då som ett klokare alternativ för minskad sysselsättningsgrad än en ökad arbetslöshet. Detta skulle jag vilja antyda ligger inom den sociala hållbarhetens målkategori. I sin tur kan detta påverka hur de fiskala systemen bör utformas för att nå en ekonomisk hållbarhet.
”Arbetslöshet” är ju ganska intimt förknippat med tillväxttakten (den ekonomiska definintionen) inom mainstreamekonomi, så det är överhuvud taget inget konstigt med den saken. Varje nivå av sysselsättningsgrad har en motsvarande nivå av tillväxt om man avgränsar lite grand. Utan nån dramatisk påverkan på den ekologiska sfären skulle man förmodligen kunna börja försiktigt experimentera med att flytta en liten del av en given nationell sysselsättningsgrad från gruppen heltidsanställda till gruppen arbetslösa om man anser det vara ett egensyfte. Detta ställer givetvis krav på vissa justeringar i det underliggande ekonomiska fördelningssystemet för att bevara dess hållbarhet. Men detta är inte den viktigaste gröna frågan.
Jag menar kort sagt att vi gör oss en massiv otjänst genom att leta ekonomiska modeller för att lösa ekologiska och sociala missförhållanden i stället för vice versa och sedan anpassa de ekonomiska systemen till det (allt i ett ordnat tempo). Självklart ska Miljöpartiet ha en sammanhängande politik, med synpunkter på offentlig sektor, arbetsliv och beskattning med mera, men den måste utgå från de viktiga ekologiska hållbarhetsfrågorna, som i sin tur kan sätta ramarna kring hur vi ska få en ekonomisk och social hållbarhet.
Reducerat till en grundläggande principiell fråga handlar det kanske också om politiker ska primärt ska styra med juridiska eller ekonomiska styrmedel, där den senare innebär en distansering från ansvaret.
Jaha, jag försökte html:a lite där, det gick inte så bra. Citaten jag tänkte ha med är följande, i den ordningen:
”Att ta ut hela produktivitetsökningen i ekonomin (ca 2 procent om året) som kortare arbetstid skulle betyda att det inte finns något årligt utrymme kvar för arbetsmarknadens parter att förhandla om. Skulle det ske genom tvingande lagstiftning eller genom att hoppas att vår opinionsbildning blir så stark att parterna på egen hand kommer fram till att de bör avsätta allt utrymme till arbetstidsförkortning?”
”…mindre pengar i plånboken år för år för alla. Går det- och bör vi försöka – att driva en valrörelse på det temat?”
”Är detta en lösning Miljöpartiet skulle kunna driva och överleva politiskt – eller är detta en ointressant aspekt – eller tror vi så starkt på att en sådan linje vore politiskt möjlig att vi faktiskt förordar att vi borde börja driva den?”
Svar till Lennart Olsen:
Tack för din kommentar! Den innehåller många viktiga synpunkter på det jag skrev, och jag tror du har rätt i mycket av det du säger.
Du skriver:
Om vi inte har någon tillväxt så komme det heller inte bli något över för parterna att förhandla om. Det är kanske inget problem i sig. Vi har ju inte tillväxt för att arbetsmarknadens parter ska få förhandla. Men jag är inte främmande för att det kan krävas lagstiftning för att åstadkomma den här gradvisa arbetstidsförkortningen. Om inte arbetsmarknadens parter köper våra argument måste vi kanske lagstifta. Det handlar trots allt om mänsklighetens framtid.
Mindre pengar i plånboken kommer det att bli. Det kommer det kanske att bli ändå, när oljepriset skjuter i höjden och det nuvarande systemet bjuder på kris efter kris. Det är inte ett fungerade ekonomiskt system vi ser nu. Men om vi värnar jämlikheten och välfärdssamhället genom höjda skatter, då ser vi till att folk ändå har råd att gå i skolan, få sjukvård, pension, barnbidrag och annat. Vissa kan få MER resurser och MER frihet, tack vare en stor offentlig sektor, än de har nu. Ju svagare man är ekonomiskt desto mer har man att vinna (rent krasst ekonomiskt) på en sådan reform. Den privata konsumtionen blir mindre, och saker måste hålla längre, men det är ju också det vi vill. Att konsumtionen minskar.
Det du skriver om huruvida det är praktiskt genomförbart att driva det här politiskt är en enormt viktig fråga i sammanhanget. Jag ska inte säga att det vore en enkel sak att driva den här frågan. Men tillväxtkritik blir mer och mer accepterat i finrummen, och vi ska inte underskatta den tilltalande enkelheten i budskapet: Obegränsad tillväxt är inte möjlig på en begränsad jord. Lägg till att dagens ekonomiska system bygger i grunden på obegränsad tillväxt, så har du ett enkelt budskap som jag tror att de allra flesta människor inte kan bortse ifrån. Tvärtemot tror jag att de flesta kan köpa det, om än motvilligt. Vår uppgift blir då att visa på att det framtida tillväxtfria samhället inte behöver bli stenåldern. Det är ingen hippievision om att bo i kojor i skogen och äta barkbröd. På den punkten har vi stor nytta av den ‘stilförändring’ som Mp gått igenom de senaste tio åren. Folk har mer förtroende för oss nu. Och jag tror att inom fem-tio år kommer tillväxtdebatten föras i alla partier och i alla industrialiserade länder. Men det är vår uppgift att leda den debatten. Samhället behöver en ny ekonomisk struktur, och det är den gröna rörelsen som ska visa vägen, precis som socialisterna gav oss välfärdssamhället och liberalerna gav oss industrisamhället. Debatten kanske inte är riktigt mogen för detta inför 2014, men inför 2018 tror jag den är det.
Svar till egook: Först en sakupplysning. Kostnaderna för offentligt finansierade tjänster som utbildning, vård, omsorg, rättsväsende mm svarar för ungefär 25 procent av BNP. Det betyder att också ungefär en fjärdedel av alla arbetande arbetar i dessa sektorer. Att vi har en skattekvot (skatter/BNP) som är nästan dubbelt så hög, ca 46% idag, beror på att resten går till så kallade transfereringar, dvs de går tillbaka kontant till medborgarna för pensioner, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag mm. Som dessa sen använder för sin privata konsumtion.
Jag håller med om att pengar är en uppfinning för att underlätta utbytet av varor och tjänster. Det är ganska enkelt när jag själv får betalt för det arbete jag utför och betalar för de varor och tjänster jag konsumerar privat.
Det svåra kommer när tjänster ska konsumeras kollektivt, dvs få in pengar till en gemensam kassa och sedan för dessa göra tjänster som tillhandahålls medborgarna utan att de betalar direkt för det. Då måste medborgarna avstå från en del privata konsumtionsmöjligheter till det kollektiva, viket av praktiska skäl görs med pengar i skattesystemet.
Då behövs det några grunder på vilka man drar in pengarna i skattesystemet. Man kunde principiellt tänka sig att varje medborgare betalar lika mycket, någon sorts solidarisk betalning. Då skulle en enkel princip kunna vara – en individ X kronor. Så funkar t.ex. medlemsavgifter i föreningar. Men av olika skäl fungerar det inte i samhället i stort.
I stället har man valt att lägga skatter på arbete, konsumtion, bolagsvinster, kapitalvinster, miljöutsläpp, fastigheter, mm. Vanligen är de i procent på värdet men ibland på kvantiteter. Det var det jag menade. Då blir det ofrånkomligen så att om det man tar i procent på, skattebasen, minskar så minskar också skatteinkomsterna. Det var mitt enkla budskap i det ursprungliga blogginlägget.
Sen kan man alltid diskutera var tyngdpunkten i beskattningen ska ligga – procentsatserna. Problemet med den höga skattekvot vi har i Sverige är att alla skattebaser är hårt utnyttjade, eftersom det också finns olika slags nackdelar med i stort sett alla slags skatter. Du nämner särskilt kapitalskatter som exempel. Här är problemet att kapital är väldigt lättrörligt över nationsgränser, vilket gör det svårt att avvika för mycket från andra länder. Detta gäller också många andra skatter. Andra problem är risk för svartarbete och andra former av skatteundandragande.
Med detta vill jag inte ha sagt att det inte skulle gå att höja några skatter eller hitta nya skattebaser, men man bör ha stor respekt för uppgiften. Och några höjningar av andelen arbetande i vård och omsorg till de storleksordningar du nämner tror jag över huvud taget inte är möjligt om det skall betalas som idag.
Svar till Lennart Olsen.
Det jag menade men kanske inte uttryckte helt tydligt var att ett partiprogram med en tidshorisont på 10-15 år och som syftar till en ekonomi som inte konsumerar upp våra verkliga resurser inte kan behandla näringslivet som en svart låda. Det är lite det vi gör när vi stirrar oss blinda på vad saker och ting kostar i pengar. Här är några observationer som kanske kan komplettera dina.
- En stor del av det vi upplever som att tjänstesektorn har vuxit i förhållande till varuproduktionen är att den har flyttat in i pengaekonomin. Nu är jag ute på hal is för jag har inte studerat några siffror i detalj men vill ändå hävda en ungefär lika stor nadel arbetstimmar läggs på barnomsorg, äldrevårdet.c. idag som på 50-talet. Skillnaden är att de idag avlönas och därför syns i BNP-statistiken.
- De flesta människor tycker inte det är ett märkligt förhållande att lite mer än varannan arbetsför person jobbar med omvårdnad. Däremot är det kontroversiellt att hävda att lite mer än varannan krona du tjänar måste gå till människor som jobbar med omvårdnad. Det är en bättre beskrivning av ”tjänstedilemmat”, tycker jag. Hittills har det lösts genom att de som arbetar i omvårdnadssektorn halkat efter i löneutvecklingen och att den hålls underbemannad.
- Fortfarande tycker jag att det är en tankevurpa att hävda att varuproduktionen finansierar välfärdsproduktionen. Pengar finansierar ingenting, de är en uppfinning för att underlätta utbytet av varor och tjänster mellan oss. De stora problemet med pengar idag är enligt min åsikt (1) att de tenderar att samlas på hög hos de som redan har mycket av dem. (2) Att inte tillräckligt av dem passerar från arbetsgivare till arbetstagare. (3) Att för mycket av dem passerar mellan säljare och köpare av värdepapper.
- Hur ska man angripa det här? Som vår ekonomi fungerar idag anser jag att vi måste styra om pengaflöden från (3) till (2) genom att beskatta inkomstslaget kapital lika som inkomstslaget arbete. Motarbeta (1) genom att införa arvsskatter på USAs nivå och införa någon sorts parkeringsavgift för kapital (fastighetsskatt, förmögenhetsskatt et.c.) Kul att nämna i sammanhanget är att många av de tidiga liberalerna som ex. Adam Smith var varma förespråkare för fastighetsskatter och förmögenhetsskatter.
- Ett annat sätt som jag tycker är intressant även om det är idéer på marginalen är tankar om komplimentära valutor som framförs av ex. Bernard Lietaer (http://www.bokus.com/bok/9780865716674/creating-wealth/)
Svar till Anso: Det är ett faktum att uppemot 80 procent av alla skatteinkomster i dag är skatt på arbete. De tre största posterna är kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt (moms). Momsen är en skatt på det mervärde som lätts till en vara eller tjänst i olika produktionsled, och det mervärdet består till stor del av just arbete. Skatter på miljö och energi motsvarar ungefär 5 procent av alla skatteinkomster.
Det är förvisso samt att Miljöpartiet genom grön skatteväxling försökt förskjuta de andelarna något, men på sin höjd lyckats marginellt. Och potentialen är inte heller så stor, eftersom ett viktigt syfte med skatter på miljö- och skadlig energianvändning ju är att få bort miljöproblemen. Och om vi lyckas med det så blir det ju heller inga skatteinkomster, det är ingen långsiktigt hållbar skattebas som kan expanderas särskilt mycket. Även om vi förhoppningsvis kan hitta några ytterligare skattekällor i framtiden, är min bedömning att vi kommer att få leva med att större delen av skatteinkomsterna kommer just från arbete.
En kortare arbetstid medför därför ett problem genom att den minskar den viktigaste skattebasen. Men en kortare arbetstid minskar också den totala ekonomiska aktiviteten i den formella ekonomin (den som mäts i pengar och ligger till grund för all beskattning). Därför minskar även andra skatteinkomter som konsumtionsskatter, miljöskatter och bolagsskatter. I stort sett alla skattebaser minskar, möjligen med undantag av stämpelskatt o d, men de är väldigt marginella.
Det har diskuterats väldigt mycket om kortare arbetstid kommer att leda till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Detta är emellertid långt ifrån självklart. Det finns ingen bestämd mängd jobb att ”dela på”. Med kortare arbetstid får människor lägre inkomster, kommer att efterfråga färre varor och tjänster, jämfört med om man inte minskar arbetstiderna. Och därmed minskar även efterfrågan på arbete. Forskning och uppföljning av genomförda arbetstidsförkortningar ger inte heller några entydiga bevis för att att just en sänkning av arbetstiden leder till minskad arbetslöshet.
Jag tror därför inte att det finns någon magisk formel i form av dynamiska effekter e.d. som gör att en arbetstidsförkortning kan finansiera sig själv. Jag vill själv gärna att vi ska ha med en tillväxtkritisk ådra i vårt partiprogram och en (mindre) arbetstidsförkortning. Men om vi ska ha det och vara trovärdiga, måste vi också dra konsekvenserna och även redovisa idéer för hur det ska finaniseras.
Jag är fortfarande inte helt övertygad om att vi ska klara den gröna utmaningen att i detalj visa hur varje eftersträvansvärd reform ska finansieras just i vårt partiprogram.
Det låter ju snarare som en uppgift för framtida gröna budgetar, eller hur?
Men att för trovärdighetens skull också ange hur vi tänker kring beskattning och kostnadsminskningar – det kan vi gott ha med i partiprogrammet. Gärna mer än tidigare.
Svar till egook: Jag håller med dig om att det inte finns en enskild lösning på det gröna dilemmat utan att det kommer att krävas en kombination av många olika typer av åtgärder. Det kan handla både om aktivare åtgärder för att få fler i arbete, ökad produktivitet i offentlig sektor, höjda skatter, begränsade offentliga åtaganden och mer privat finansiering samt ökade obetalda insatser i det civila samhället. Jag tror också du har helt rätt i att många av dessa kommer att vara mycket kontroversiella. Men det är väl för det vi håller på med politik – för att kunna göra sådana avvägningar och ta även svåra politiska beslut som långtifrån alla kommer att vara nöjda med, men som är nödvändiga att fatta?
Nej, jag menar nog vad jag skrev, enkelt uttryckt, att vi finansierar vår offentliga välfärd som procent på den totala ekonomiska aktiviteten i samhället. Alltså även på den offentliga, genom att även de offentligt anställda betalar skatt och arbetsgivaravgifter på sina löner, man betalar miljöskatter, mm. Visst blir det en viss ”rundgång” men så fungerar ju systemet. Det mesta kommer dock från den privata sektorn. Att därav börja tala om närande och tärande sektor är mig dock helt främmande. Båda behövs lika mycket för ett väl fungerande samhälle.
Du skriver avslutningsvis att du förespråkar en större andel välfärd (kanske uppemot 60-70% omvårdnad och utbildning) och en mindre andel varuproduktion. Jag tror många känner så, men där har du också problemets kärna, hur det ska finansieras. Trenden går tyvärr åt ett annat håll på grund av det så kallade tjänstedilemmat, som gör att talet om att vi är på väg mot ett ”tjänstesamhälle” tyvärr delvis är en myt.
Visserligen gör vår höga ekonomiska utvecklingsnivå att vi tenderar att efterfråga allt mer av kvalificerade tjänster och mindre av rena basvaror (den s.k. Maslowska behovshierarkin!) men samtidigt gör tjänstedilemmat att varor hela tiden blir relativt sett billigare och tjänster dyrare. Det är visserligen sant att den andel av arbetskraften och av vår konsumtion i löpande priser som läggs ned på tjänster hela tiden ökar i förhållande till varor. Men om vi i stället räknar om det i fasta priser och ser till den mängd varor eller tjänster vi får för pengarna, blir mönstret ett helt annat. Då ökar fortfarande varuproduktionen minst lika snabbt som eller snabbare än tjänsteproduktionen.
Att påtagligt ändra den trenden är en mycket stor utmaning, där en del av de inledningsvis nämnda recepten kan vara dellösningar, men där det också kan finnas andra. Om det är det viktigt att vi talar mycket i det fortsatta partiprogramarbetet!
Gå inte över ån efter vatten!
När jag läser dina inlägg ovan Lennart, så känns det lite som om du försöker låtsas som om hjulet inte är uppfunnet och nu försöker lansera detta på nytt med löftet om att du pekar på saker som tidigare hjuluppfinnare visst råkat glömma och stolt håller fram ett hjulliknande föremål utan ekrar och nav och förväntar dig att vi ska uppfatta det som om fjällen fallit från våra ögon…
Missförstå mig rätt nu, man måste visst få kritisera även gamla ”sanningar”. Verkligen självklart. Men då får man väl ha lite mer att komma med än det jag finner i dina båda inlägg om något som du menar är ett ”dilemma” (och dessutom grönt).
Jag kan inte dra mig till minnes att grön politik någonsin har varit att fortsätta hämta in den större delen av skatteintäkterna från arbetstid. Och inte heller att vi skulle hävdat att skatteintäkterna från arbetstiden nödvändigt skulle minska om vi gick ner till 30 timmar och allt annat lika i nuvarande system. Allt för många arbetar ju inte i dag, vilka ju skulle ges möjlighet att arbeta om andra gick ner i tid.
Och om vi samtidigt reformerade systemet i grön riktning och slopade arbetsgivaravgiften så skulle det ju öppna för hur många fler möjligheter till jobb som helst som inte görs i dag – men som def. behövs. Vi skulle slippa fler ömkande bönder som menade att de inte hade tid att lägga strö för sina såriga grisar eftersom de inte har råd med personal t.ex. och det är ju bara ett exempel eftersom som vård, barn- och äldreomsorg och kultur brukar nämnas vanligtvis…
och att beskatta det vi har ont om (resurser, energi m.m) i stället för arbetstid har väl varit grönt så länge jag kan minnas. Du argumenterar ju som om skatt på arbetstid vore en naturlag som vi inte kan se bortom – trots att vi gjort just det i tidigare partiprogram…
Jag skulle därför vilja passa tillbaka din egen mening i inlägget ovan:
”Det är den socialdemokratiska visionen och den moderata, men knappast den gröna!”
och hoppas att du försöker konkretisera OM det finns ett GRÖNT dilemma och hur det i så fall ser ut? Eller har du kanske ägnat all tid åt att definiera ett rött dilemma?
Det finns inte en lösning på dilemmat som du nämner utan det finns flera vägar att gå. partiprogemmet kommer inte komma fram till en lösning som är bra för alla och på alla sätt. Partiprogrammet kommer att ta ställning och i det ställningstagandet kommer att göra avväganden som kommer att skaffa det fiender såväl som vänner. Gör det inte det kommer det inte vara politik utan en reklamtext.
Du skriver ”Vi finansierar vår offentliga välfärd som procent på den totala ekonomiska aktiviteten i samhället.”
Som jag ser det är den formuleringen paradoxal. Är inte den offentliga välfärden i sig en del av den totala ekonomiska aktiviteten i samhället? Finansierar en del av den offentliga välfärden sig själv? Vad är i så fall problemet?
Istället får jag känslan av att det du egentligen menar är att den offentliga välfärden finansieras som procent på den privata varuproducerande aktiviteten i samhället. Så kan man se det. Det gjorde många partier på 90-talet som talade om den tärande och närande delen av ekonomin. Logiken var att den privata varuproducerande delen (den närande) finansierade den offentliga välfärden (den tärande). Den logiken imponerade inte då och den imponerar inte nu.
Man kan lika gärna vända på steken och hävda att den offentliga välfärden finansierar den privata varuproducerande delen av ekonomin. Hur skulle våra exportföretag kunna bedriva någon verksamhet om det inte fans skolor som utbildade deras arbetskraft eller sjukvård som tog hand om dem när de blir sjuka? Vilka vägar och järnvägar skulle de transportera sina produkter på? Vem skulle se till att de människor som inte är tillräckligt produktiva för att platsa i deras personalregister inte svalt ihjäl på gatorna?
Därmed inte sagt att det inte finns ett dilemma mellan välfärden och den varuproducerande delen av ekonomin. Även om företagen är beroende av välfärden som jag beskrev i det tidigare stycket är de samtidigt intresserade av att köpa arbetskraft så billigt som möjligt. Kortsiktigt är de intresserade av att hålla lönerna nere även om det innebär att den del av lönen som går till att investera i och underhålla arbetskraften också går ner. Företagen verkar på en global marknad där det räcker med att ett fåtal företag vinner sådana här kortsiktiga kostnadsbesparingar för att resten av företagen måste söka dem också, annars förlorar de lönsamhet och slutar vara attraktiva för investerare. Det är det som är det verkliga dilemmat. Partiprogrammet innehåller skrivningar om hur den globaliserade finansekonomin riskerar att tvinga länder att konkurrera om transnationella företags investeringar med sänkningar i välfärden och att miljöpartiet vill stoppa den utvecklingen. Jag tycker det är en bra analys och slutsats.
Vilket förhållande mellan välfärd och varuproduktion ska vi då förespråka om vi kan hitta ett sätt att isolera frågan från den om konkurrensen om investeringar jag berörde ovan? Jag förespråkar en större andel välfärd och mindre andel varuproduktion. Vi producerar så mycket varor redan att vi slänger en stor andel av dem innan de ens slitits ut. Samtidigt är vård omsorg och skola konstant underbemannad. Om vi inte pratar pengar utan istället arbete tror jag de flesta inte skulle tycka det var ett märkligt samhälle där 60-70% av människorna ägnade sig åt omvårdnad och utbildning.
”Omedelbara kostnader på kort sikt”. Rekommenderar dig att göra nedslag i verkligheten.
Svar till Sanna: Ja, för det är mycket svårt att göra seriösa ekonomiska beräkningar av invandringens ekonomiska effekter. Viss invandring kan innebära omedelbara kostnader på kort sikt, t.ex. för asylmottagande, bristande integration, mm. Samtidigt tillför den (ofta yngre) arbetskraft och andra erfarenheter som på sikt innebär ett värdefullt tillskott till samhällsekonomin.
Konstaterar att du undvek utgiftsposten öppna gränser som var halva min fråga…
Svar till Sanna: Det gröna dilemmat i nuvarande partiprogram, som jag beskrivit det, består i att det dels framförs en tillväxtkritisk vision som mynnar ut i förslag på 30 timmars arbetsvecka. Det skulle undandra ungefär 20 procent av nuvarande skatteunderlag. Samtidigt framförs en tillväxtförutsättande vision som innebär att en stor del av alla samhällsproblem ska lösas genom ökade offentliga utgifter, bland annat ett antal stora och mycket dyrbara reformer. Det är detta som inte går ihop.
Det finns olika tänkbara lösningar som att helt stå fast vid den tillväxtkritiska visionen och göra en radikal nedskärning av offentliga utgifter. Eller helt överge den tillväxtkritiska visionen och satsa på offentliga utgiftsreformer. Själv förodrar jag inte någon av dessa ”extrem” lösningar.
Jag anser att vi bör ha kvar en tillväxtkritisk grundton i det nya programmet och att det också bör finns förslag om kortare arbetstid som korresponderar med detta. Men i betydligt mindre omfattning, kanske begränsat till vissa grupper som t.ex. barnfamiljer eller en mindre generell arbetstidssänkning. Detta kan vi diskutera i kommande rådslag om Makt över tiden.
Jag anser också att vi måste ta bort ett antal av de mest dyrbara utgiftsreformerna typ studielön, två procent av BNI i bistånd mm. Medborgarlön har väl redan tidigare nedprioriterats genom det förra rådslaget 2007.
Med båda dessa åtgärder kommer visionerna att närma sig varandra en del. Vi kan få dem ytterligare närmare varandra genom en mix av olika åtgärder som vi gemensamt kan diskutera fram under partiprogramarbetet, typ produktivitetsökningar i offentligt finansierad verksamhet, fler i arbete, höjning av några skatter och kanske några nya skattebaser, begränsning av vissa offentliga åtaganden med ökad privat finanisering samt en ökad roll för obetalda samhällsinsatser inom civilt samhälle/informellt arbete.
Detta är alltså mina egna funderingar vid nuvarande stadium av arbetet. Hoppas på en livlig diskussion under partiprogramarbetet och att vi så småningom gemensamt ska kunna landa i en klok avvägning.
Lennart, hur ser din ekonomiska lösning ut på det gröna dilemmat medborgarlön och öppna gränser?
Svar till Tom Strömberg: Det är inte korrekt att säga att en bank kan låna ut pengar som den inte har. Varje bank har, liksom alla andra företag, en balansräkning där tillgångar (utlånat kapital till skulder, mm) skall motsvara summan av skulder (inlånat kapital från allmänheten, andra banker, mm) och det egna kapitalet. Lånar den ut mer måste den också låna in mer eller höja det egna kapitalet. Det finns krav, genom de så kallade kapitaltäckningsreglerna att det egna kapitalet skall motsvara en viss procent av den totala utlåningen.
Visst kan en enskild bank, och bankväsendet som helhet, expandera omslutningen på sina balansräkningar och därmed ökar penningmängden i samhället. Men det sker vanligtvis inte i blindo utan är en naturlig följd av den ekonomiska aktiviteten i samhället. Om den ökar finns ett naturligt behov av mer pengar och då ökar också bankernas utlåning. Det är alltså hunden (marknaden/individer/företag) som styr svansen (bankerna) och inte tvärtom.
Konsten är sedan att vid varje tillfälle ha en lagom stor ekonomisk aktivitet som motsvarar de faktiska produktionsresurserna och inte orsakar överhettning och inflation. Det styrs normalt genom räntan. Om det finns risk att bankerna lånar ut för mycket (penningmängden ökar för snabbt) stiger (höjs) räntorna och kyler ned genom att vissa aktörer på marknaden tycker det blir för dyrt att låna och därmed minskar sin aktivitet.
De fall där man har misslyckats med att styra penningmängden på ett bra sätt beror oftast på att man från riksbank och politik har misslyckats med styrningen på något sätt. Ofta är det att pengar helt enkelt har tillåtits bli för billiga. I bubblan som startade efter kreditavregleringen 1985 var det t.ex. så att kombinationen av hög inflation och fortfarande stora ränteavdrag gjorde att det i praktiken var gratis att låna pengar under långa perioder (realräntan noll eller negativ). Det var då många som började spekulera i att köpa fastigheter där de spekulerade i prisstegringar och så skapades fastighetsbubblan. Förhållandena var likartade i den amerikanske fastighetsbubbla som utlöste den senaste finanskrisen, det var för billigt för låginkomsttagare att låna pengar till att köpa eget hus, i kombination med att man tog för dåliga säkerheter och skapade nya sammansatta värdepapper baserade på dessa fordringar som var svåra för marknaden att genomskåda.
Den enkla slutsatsen är att det är inget fel i grunden på systemet hur banksystemet fungerar och skapar krediter som ska möta marknadens behov och vara anpassat till den ekonomiska aktiviteten i samhället. Men det är viktigt att hela tiden övervaka och vårda systemet så att det inte skapas osunda incitament. T.ex. att krediter blir alltför billiga (räntan för låg) om man riskerar överhettning eller bubbelbildning. Att man inte har bonussystem som premierar alltför stort risktagande. Att det finns tillräckligt stor kapitaltäckning för de risker som ändå finns, etc.
Om man bara övervakar och vårdar systemet så kan jag inte heller så något problem i det scenario som mitt ursprungliga blogginlägg handlade om, med en lägre eller ingen ekonomisk tillväxt. Bankerna får då krympa sin balansomslutning något för att parera den då lägre ekonomiska aktiviteten i samhället. Jag kan inte se att detta skulle vara något stort problem och var därför i blogginlägget frågande till att de tillväxtkritiker jag åberopade ägnar så mycket tid i sina rapporter åt detta, enligt mig, icke-problem och försummar ett mycket större om systemet för välfärdsfinansiering.
Hej Lennart (nu mer kortfattat och enklare att besvara)
Innan vi går vidare och diskuterar måste jag återigen veta hurvida du reviderat din bild av hur kreditgivning sker, räntans roll etc., eller inte:
- Instämmer du i den beskrivning som finns i rapporten, skriven av Ingemar Gustafsson åt Carl Schlyter: Bortom tillväxtens dilemma – den motståndskraftiga och resurseffektiva ekonomin?
s. 16-17. Det monetära och finansiella tillväxttvånget
…
Kreditavregleringen innebar att Sverige likt många andra länder i den rikare delen av världen anslöt sig till systemet med så kallad ”Fractional-reserve banking” vilket kortfattat innebär att bankerna kan låna ut mer pengar än vad som finns insatta på banken. Enligt lag behöver de enbart ha en fraktion av summan, enligt det så kallade reservkravet. … [detta tillsammans med den så kallade Multiplikatoreffekten leder till: (OBS detta är ett eget litet förtydligande)] Systemet medför att det knappt finns några gränser för hur mycket pengar bankerna kan låna ut.
Pengar skapas alltså genom banklån. När banken har beviljat ett lån, knappas summan in på kontot och så sätt ”tillverkas” pengarna (inte som fysiska mynt och sedlar, men som lika värdefulla digitala siffror). Det är alltså huvudsakligen de privata bankerna som skapar pengar i samhället, inte centralbankerna (i Sverige – Riksbanken) vilket för många annars kanske är en rimlig föreställning. Centralbankerna kan dock påverka utlåningen genom att kontrollera den för bankerna viktiga styrräntan.
…
De vinstdrivande bankernas intäkter kommer till stor del från ränteintäkter vid utlåning. Självklart riskerar de förluster om de lånar ut pengar som inte kan betalas tillbaka av kunderna, men den långsiktiga drivkraften för bankerna är ändå att öka utlåningen för att generera vinst. Kravet att leverera vinst till ägarna driver bankernas utlåning att ständigt öka.
Utöver den statliga bankgarantin finns en annan faktor där staten tar på sig en ekonomisk börda från bankerna i Sverige – det så kallade ränteavdraget. Ränteavdraget innebär att staten idag står för 30 procent av räntekostnaderna för många lån. Bankkunderna kan därmed känna sig tryggare att låna en högre summa, än vad de hade klarat av om de hade behövt betala hela räntekostnaden själv. På det sättet driver ränteavdraget på bankernas lånegivning ytterligare.
Lennart Olsen skriver:
..Det är när de går vidare och försöker identifiera hindren för en sådan politik, som jag tycker att de ofta fokuserar på fel problem. Väldigt mycket tid ägnas åt att diskutera ekonomiska modeller, de finansiella systemen, skuldsättning, problemen med arbetslöshet med mera. Det tror jag är missriktat, dessa är i sammanhanget små problem som går att lösa.
Vänliga gröna hälsningar
Tom Strömberg
Hej Lennart
Innan vi går vidare och diskuterar måste jag återigen veta om vi delar bilden av den grundläggande problematiken:
- Har du nu äntligen ändrat uppfattning om hur kreditgivning går till och alltså instämmer i den beskrivning som finns i rapporten Bortom tillväxtens dilemma…?
Det monetära och finansiella tillväxttvånget
Det är inte bara samhällsekonomin som är beroende av tillväxt i den nuvarande strukturen, det gäller även den finansiella ekonomin. Inte minst finanskrisen 2008-2009 med efterverkningar visade med stor tydlighet hur starkt ihopkopplade de är. Det som påverkar finansmarknaderna har konsekvenser för samhällsekonomin – en länk som skapar sårbarhet.
För att förstå tillväxttvånget i det finansiella systemet får man titta närmare på grunderna för bankernas verksamhet. Fram till kreditavregleringen i Sverige 1985 (ibland kallad Novemberrevolutionen) fanns det regler för hur mycket pengar bankerna fick låna ut. När regleringen försvann ökade bankernas utlåning mycket snabbt. Det stora utbudet av krediter (att det var så enkelt att låna) gödde en fastighetsbubbla och ledde till överhettning i ekonomin. Kreditavregleringen tillsammans med andra penningpolitiska förändringar fick långtgående följder. När fastighetsbubblan sprack hamnade några svenska banker i kris, och staten fick rycka ut i en ekonomisk räddningsaktion. Sverige gick in i en större samhällsekonomisk kris under 1990-talet. Arbetslösheten sköt i höjden
Kreditavregleringen innebar att Sverige likt många andra länder i den rikare delen av världen anslöt sig till systemet med så kallad ”Fractional-reserve banking” vilket kortfattat innebär att bankerna kan låna ut mer pengar än vad som finns insatta på banken. Enligt lag behöver de enbart ha en fraktion av summan, enligt det så kallade reservkravet. … [detta tillsammans med den så kallade Multiplikatoreffekten leder till: (OBS detta är ett eget litet förtydligande)] Systemet medför att det knappt finns några gränser för hur mycket pengar bankerna kan låna ut.
Pengar skapas alltså genom banklån. När banken har beviljat ett lån, knappas summan in på kontot och så sätt ”tillverkas” pengarna (inte som fysiska mynt och sedlar, men som lika värdefulla digitala siffror). Det är alltså huvudsakligen de privata bankerna som skapar pengar i samhället, inte centralbankerna (i Sverige – Riksbanken) vilket för många annars kanske är en rimlig föreställning. Centralbankerna kan dock påverka utlåningen genom att kontrollera den för bankerna viktiga styrräntan.
…
De vinstdrivande bankernas intäkter kommer till stor del från ränteintäkter vid utlåning. Självklart riskerar de förluster om de lånar ut pengar som inte kan betalas tillbaka av kunderna, men den långsiktiga drivkraften för bankerna är ändå att öka utlåningen för att generera vinst. Kravet att leverera vinst till ägarna driver bankernas utlåning att ständigt öka.
Utöver den statliga bankgarantin finns en annan faktor där staten tar på sig en ekonomisk börda från bankerna i Sverige – det så kallade ränteavdraget. Ränteavdraget innebär att staten idag står för 30 procent av räntekostnaderna för många lån. Bankkunderna kan därmed känna sig tryggare att låna en högre summa, än vad de hade klarat av om de hade behövt betala hela räntekostnaden själv. På det sättet driver ränteavdraget på bankernas lånegivning ytterligare.
Lennart Olsen skriver:
..Det är när de går vidare och försöker identifiera hindren för en sådan politik, som jag tycker att de ofta fokuserar på fel problem. Väldigt mycket tid ägnas åt att diskutera ekonomiska modeller, de finansiella systemen, skuldsättning, problemen med arbetslöshet med mera. Det tror jag är missriktat, dessa är i sammanhanget små problem som går att lösa.
Lennart Olsen skriver:
…Gemensamt för alla dessa debattörer är att de på olika sätt föreställer sig att kortare arbetstid kan eller bör vara en ingrediens i en politik där vi tar ut mer av produktivitetstillväxten i ekonomin som fri tid i stället för ökad konsumtion. Så långt är jag också med.
T.S. Ja traditionellt är det ju vanskligt att vi benämnt frukterna av produktivitetstillväxten för arbetslöshet, liksom vanskligt att vi inte fördelat resursena också till dem som frigörs i.o.m. denna.
MEN, när man synar den så kallade produktivitetstillväxten så ser vi att vi likt allt annat beräknar den utifrån pengar, och i.o.m. våra osolidariskt höga svenska löner så innebär alltså produktivitetstillväxt i landet Sverige allt som oftast färre lönetimmar per producerad vara då ofta lönekostnaderna är den stora kostnaden för en varas pris, eller mer korrekt: färre svenska lönearbetstimmar per producerad enhet. Däremot, pga att man beräknar den i pengar, så kan produktivitetstillväxt innebära både fler lönearbetstimmar (men någon annan stans) liksom mer använd energi per producerad enhet, mer kemikalier o.s.v.
Så man skall INTE blanda ihop dem som ser behovet av att vi producerar och konsumerar mindre än nu pga att vi värnar våra solidariteter med dem (t.ex. du Lennart) som vill att vi skall fortsätta med samma konsumtionsmönster och endast ta ut den ev. ytterligare produktivitetstillväxt som sker f.r.o.m. nu i svensk fritid!
En annan tämligen central sak som man missar när vi diskuterar utifrån produktivitetstillväxt är det faktum att den så kallade produktivitetstillväxten baserats och fortfarande gör så på relativt billig fossil energi jämfört med de höga svenska lönerna, liksom den svenska produktivitetstillväxten också baseras på den stora lönedifferensen mellan olika länder, liksom de förhållandevis låga råvarupriserna jämfört med det förädlade priset! Mer om detta ojämnlika utbyte kan man läsa i bl.a. Alf Hornborgs Myten om maskinen.
Ja, och så får vi ju inte heller förbise de externaliteter i form av ökade sociala klyftor och överutnyttjade ekosystem som denna historiska produktivitetstillväxt närt vid sin barm.
Vgh Tom
Tack Lennart, för konstruktiva frågor och förslag.
Det känner mycket mer meningsfullt än att stadfästa en uppfattning om vad miljöpartister inser eller förbiser.
Jag tror inte att det är ett enkelt budskap, att vi ska röra oss med en krympt ekonomi i framtiden – men av allt att döma så är det verkligheten oavsett om vi gör en politik för hur det ska gå till eller om det sker genom att vi utarmat naturresurser och människors hälsa.
Och frågan är väl inte bara vilken inriktning vi ska ha, vilka åtgärder vi är beredda att sätta in, utan också hur vi berättar om det.
Färre pengar på kontot är ju bara ena sidan av kalkylen. Får vi samtidigt mer fri tid och större rättvisa är priset säkert acceptabelt för många.
En annan pedagogisk fråga är också hur vi i partiprogrammet uttrycker våra strävanden. Ett partiprogram bör vara ganska visionärt och ideologiskt, mer långsiktigt än dagsaktuellt och inte för mycket av en alternativbudget.
12 år för att sänka arbetstiden till 30 timmar/vecka – det låter tämligen realistiskt i mina öron.
Svar till Karl Johan Nordensten: Tack för att du är tydlig i din kommentar. Du förordar att BNP hålls konstant, vilket (min beräkning) skulle kunna göras genom att sänka arbetstiden i takt med produktivitetsökningen i ekonomin, ca 2 procent årligen. Med den takten skulle vi nå 30 timmars arbetsvecka om ca 12 år. Du anger också att detta skulle innebära en nettobelastning (minskade skatteinkomster minus vissa automatiskt minskade kostnader) på ca 200 miljarder kronor när vi nått 30-timmarsvecka. De föreslår du ska finansieras genom skattehöjningar, i första hand genom att ta tillbaka alla de borgerliga skattesänkningarna sedan de kom till makten, sedan höja skatten lika mycket till. Skattekvoten skulle då (min beräkning) höjas med cirka 7 procentenheter, från dagens 46-47 till 53-54 procent av BNP.
Det som är bra med din kommentar är att du insett att det jag kallar Det gröna dilemmat finns och är ett problem och att du också anvisar en åtminstone teoretiskt tänkbar lösning på det. Dina siffror stämmer ungefär, så vitt jag kan se.
Jag ser gärna att det kommer fler kommentarer med anledning av ditt inlägg. Är detta en lösning Miljöpartiet skulle kunna driva och överleva politiskt – eller är detta en ointressant aspekt – eller tror vi så starkt på att en sådan linje vore politiskt möjlig att vi faktiskt förordar att vi borde börja driva den? Jag börjar direkt själv med att försöka vara lika tydlig med några uppgifter om vad en sådan politik skulle innebära.
Att ta ut hela produktivitetsökningen i ekonomin (ca 2 procent om året) som kortare arbetstid skulle betyda att det inte finns något årligt utrymme kvar för arbetsmarknadens parter att förhandla om. Skulle det ske genom tvingande lagstiftning eller genom att hoppas att vår opinionsbildning blir så stark att parterna på egen hand kommer fram till att de bör avsätta allt utrymme till arbetstidsförkortning? Och hur troligt är något av dessa? Finns det något mindre radikalt vi skulle kunna börja med?
Skattehöjningen med 200 miljarder kronor skulle motsvara i genomsnitt ungefär 30.000 kronor om året för Sveriges ca 7 miljoner skattebetalare, här ingår även pensionärer, arbetslösa mm. Visserligen i sin helhet först om 12 år, men eftersom det inte skulle ske några reallöneökningar under denna tid skulle det i realiteten innebära mindre pengar i plånboken år för år för alla. Går det- och bör vi försöka – att driva en valrörelse på det temat?
Hej Lennart
Jag anser faktiskt att du berör ett viktigt dilemma, men jag tror att du riktar kritiken åt fel håll, därav min lilla upprördhet tidigare!
Snarare är det så att tillväxtförespråkare inom partiet missar det gröna dilemmat!
Jag påstår att vi som är grundliga tillväxtkritiker i partiet inte är de samma som dem som exempelvis ropar efter högre tak i A-kassorna, rätten till heltid, högre löner, högre fribelopp, kostsamma höghastighetstågsprojekt, som försvarar RUT, jobbskatteavdrag o.s.v., o.s.v.
Jag skulle tvärtom säga att de som framförallt för fram och försvarar de förslag som du anser strider mot vår befogade tillväxtkritik torde vara de som inte lika helhjärtat är verkliga kritiker av tillväxten. Orsakerna till detta är förstås flera, alltså till varför de inte riktigt ändå är emot tillväxt, jag tror den viktigaste är den att man inte ids öppna sig för att ta in vad vi andra säger, liksom de i mångt och mycket också torde vara färgade av sina utbildningar och mainstream normen i samhället (vilket naturligtvis inte är speciellt konstigt om man blir) – där väldigt många olika krafter säger att just tillväxten är en förutsättning för att lösa än det ena än det andra…
Vi är då tillbaka i min tidigare slutsats från tidigare inlägg:
- vi måste lägga erfoderliga resurser på att hålla vår ideologi inklusive tillväxtkritik och kunskap levande, att ständigt pröva och utveckla densamma.
Vgh Tom
Självklart bör utgifter och intäkter matcha varandra. Därom kan vi nog alla vara överens. Samtidigt är inte ett partiprogram en budget. Att i partiprogrammet signalera vilka reformer man tycker är viktiga är en sak. Jag har alltid utgått från att sådana reformer skulle finansieras med höjda skatter och/eller omfördelning från andra budgetposter, men det är klart att det är bra om det också står i partiprogrammet.
Vad gäller debatten om det som Lennart kallar ‘det gröna dilemmat’ så håller jag med honom om en sak: att partiprogrammet måste bli tydligare. Däremot tror jag inte att det egentligen finns någon konflikt mellan stor offentlig sektor och minskad arbetstid. Snarare tror jag det är nödvändigt för att uppnå ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Som andra debattörer har antytt är det delvis en fråga om prioriteringar, men sen måste skatterna självklart höjas. Ett lågskattesystem är inte kompatibelt med sänkt arbetstid, eftersom det kommer resultera i fattigdom. Om arbetstiden sänks till sex timmar skulle det kosta staten 200 miljarder i intäkter, sades det i förra årets valdebatt. Då den borgerliga regeringen hittills sänkt skatter med 100 miljarder sen 2006 framstår en återgång till tidigare skattesats, samt en motsvarande höjning på lika mycket till som ganska rimlig. Sänkt arbetstid kommer också leda till minskad arbetslöshet och annat så där finns lite pengar att tjäna genom minskade utgifter.
Om individerna därmed får minskade inkomster så behöver de i större utsträckning en stark offentlig sektor som erbjuder gratis tjänster inom vård, skola, omsorg, utbildning osv, så att de inte själva behöver stå för dessa med sin minskade inkomst. Därför behövs högre och progressivare skatter. Civilplikt för att göra tråkiga jobb ser jag också som en möjlighet. Jag ser väldigt gärna att Mp i nästa partiprogram vågar stå för högre skatter och större offentlig sektor. Inte för att det är ‘vänster’ utan för att det är en nödvändig följd av ett ekologiskt hållbart samhälle. Det är helt enkelt grönt med en stark offentlig sektor och progressiva skatter.
Vad gäller tillväxtdebatten så tror jag, vilket jag också får intryck av när jag läser den här bloggen, att det finns en risk att vi går ner i oss i terminologi och semantik. Vi behöver inte hitta på nya begrepp för att debattera tillväxt. Det är mest bara förvirrande att förespråka att använda andra ord istället, eller försöka mäta lycka på samma sätt som man mäter BNP. För att vi ska kunna vara tydliga i våra ståndpunkter måste vi använda ett språk som folk och politiska motståndare förstår och som inte kan ‘missuppfattas med flit’ eller verka ‘flummigt’. Ordet tillväxt är väl etablerat och folk vet vad det betyder. Och vi måste vara tydliga med att vi är emot det. Och då handlar det inte bara om att vi är emot BNP som mätredskap och liknande utan det handlar om att hålla BNP konstant eftersom ökad BNP i praktiken betyder ökad miljöbelastning (dessutom behöver BNP minska ganska mycket i det globala nord). Det betyder inte att vi är emot teknisk utveckling och effektivisering, men ‘frikoppling’ är en myt som aldrig har förekommit och som till och med i teorin är fullkomligt absurt att hoppas på som lösning på miljöproblemen. Tim Jackson har påpekat att om miljöproblemen ska uppnås med bibehållen tillväxt måste CO2-utsläppen per producerad dollar minska från ca 700 gram i dagsläget till fullständigt orealistiska 6 gram per dollar till 2050. Det är därför viktigt att Miljöpartiet tar tydligt ställning mot frikoppling och ‘grön tillväxt’ som en lösning på miljöproblemen. Vi ska självklart investera så mycket som det bara är möjligt i grön energi och effektivisering. Men det kan inte ensamt rädda mänskligheten. För det krävs minskad konsumtion och där finns inga genvägar. Detta bör vi bli tydliga med i partiprogrammet.
Jag undrar om man verkligen måste kritisera tillväxten i sig för att komma tillrätta med miljöproblemen? Är inte grundproblemet att vi vid beräkningen av tillväxten bortser från många av de kostnader som innebär/skapar miljöproblem?
Om man drar parallellen med ett företag så skulle tillväxten kunna jämföras med företagets resultat. Företaget kan dels öka sitt resultat genom att öka intäkterna och dels genom att minska kostnaderna. På samma sätt borde samhället räkna en minskning av (miljö-)kostnaderna som tillväxtfrämjande.
Då kan man vända på det hela och, istället för att se det som att ökad tillväxt ger ökade miljöskador, se det som att minskade miljöskador ger ökad tillväxt. Så vad jag är ute efter är helt enkelt en ekonomisk modell som korrekt kan beräkna kostnaderna för miljöskador och lägga de kostnaderna på rätt aktör, samt att sätta den totala omsättning i relation till det totala miljökapitalet på ett sätt så att ökad tillväxt aldrig kan uppnås enbart genom ökad omsättning/konsumption utan tillräcklig hänsyn till de miljökostnader som den medför.
Kan det vara så att grundproblemet i dagens tillväxtmodell är att den ser till omsättningen istället för resultatet, och att vi sedan länge driver en politik med negativt resultat bara för att få den totala omsättningen att öka så snabbt som möjligt? I så fall tycker jag i likhet med övriga tillväxtkritiker att detta är helt fel. En hög omsättning i sig har inget egenvärde. Om vi är 5 eller 50 miljarder människor har i sig självt ingen betydelse, endast konsekvenserna som detta har på resultatet, alltså skillnaden mellan intäkter (konsumptionsutrymme) och utgifter (miljöåverkan och arbetstid) har betydelse.
Ang. det gröna dilemmat så kan jag bara hålla med om att det låter väldigt dumt att förorda en politik som inte balanserar utgifter och inkomster mot varandra så att de blir lika. Hoppas det rättas till i nästa partiprogram om det är så i det gällande.
En skatteväxling som har sitt huvudsakliga sikte på att öka skatten på produktion för att minska på arbete skulle förfela sitt syfte.
Jag förstår inte varför den uppfattningen upprepas av miljöpartister, för konsekvensen blir bara att man då inte KAN skatteväxla.
Dels av skäl som du själv nämner, Lennart, men också för att det får till konsekvens att produktionen flyttar utomlands, där vi inte kan beskatta produktion.
Finessen med momsen är att den kommer åt KONSUMTIONEN, varifrån produkten än kommer, och det är där vi behöver de stora beteendeförändringarna för att rädda vår värld.
Jag gillar din uppställning av kostnadsdrivande statliga åtaganden, den utgör en utmaning som jag tror att vi kan ta oss an.
För att kommentera en kostnadspost är jag inte vän av studielön, då jag tycker att det bör vara en gemensam investering i den enskilde att den studerar, från både privatperson och samhälle.
Dessutom ser jag de årliga dryga ränte- och avskrivningskostnader som staten pyntar in som en dålig konstruktion, och har sedan många år tillbaka förespråkat en annan modell för studiemedel, som skulle innebära an mer tillfällig investering från staten där räntekostnaderna efter hand avvecklades.
Men det är väl en annan historia.
Man kan benämna skatter på olika sätt. Det Näringslivets ekonomifakta kallar skatt på konsumtion (30 procent av skatteinkomsterna) är, om man går litet djupare egentligen skatter på arbete respektive naturresursförbrukning. Momsen (ca 20 procent av skatteintäkterna) är till största delen en skatt på de arbetsinsatser som tillförs en produkt eller tjänst i olika led av framställningen. Energi- och miljöskatterna (ca 5 procent av skatteinkomsterna) är speciella punktskatter som är tillkomna både av fiskala skäl och rena miljöskäl. Om man ska skatteväxla bort från skatt på arbete är det snarare dessa man ska höja. Det kommer dock inte att ge så stora inkomster då ju ett viktigt syfte med dessa skatter är att minska eller avskaffa sin egen skattebas.
Min analys av hur mycket offentligt finansierad välfärd Miljöpartiets politik behöver ta i anspråk utgick i blogginlägget från vad som står i gällande partiprogram från 2005. Där finns ett antal mycket kostsamma reformer med typ 2 procent av BNI i bistånd, studielön, tandvårdens inordnande i högkostnadsskyddet för sjukvård, förlängd föräldraförsäkring, mm. Däremot nästan inga förslag som medför minskade offentliga kostnader.
Om vi menar allvar med tillväxtkritik och förslag om kortare arbetstider i stället för ökad konsumtion, måste vi gå den motsatta vägen. Och inte föreslå några nya dyra reformer utan i stället hur de offentliga utgifterna kan begränsas.
Näringslivets ekonomifakta anger:
”Närmare 60 procent av de totala skatteintäkterna kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Ungefär 30 procent utgörs av skatter på konsumtion. Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital. Totalt uppgick skatteintäkterna år 2010 till 1 507 miljarder kronor. Skatterna används främst till att finansiera den offentliga sektorn.”
Hur mycket anser du, Lennart, att Miljöpartiets politik vad gäller offentligt finansierad välfärd kommer att behöva ta i anspråk?
Ännu viktigare, Lennart, är att våga välja BORT.
Det tror jag att vi kan.
Sen är det av fler skäl än för att minska problemen med det du kallar ”det gröna dilemmat” viktigt att växla från arbetsbeskattning till konsumtionsbeskattning.
Det, om något, borde synas i ett nytt partiprogram.
Svar till Jonas Löhnn: De tre största skatterna idag är Kommunalskatten (33 procent av alla skatteinkomster), Arbetsgivaravgifter od (28 procent) samt Mervärdesskatten (moms) (20 procent). De två första är rena skatter på arbete alltså tillsammans drygt 60 procent. Men även Momsen är till stor del en skatt på arbete. Den är nämligen en skatt på det mervärde som läggs till en tjänst eller vara i olika produktionsled och även det mervärdet består till stor del av kostnader för arbete. Totalt kan man alltså säga att uppåt 80 procent av alla skatter är skatter på arbete. En skatteväxling mellan t.ex. inkomstskatt och mervärdesskatt är därför till stor del en växling mellan två olika former av skatt på arbete.
Jo, det är ganska självklart att man inte kan konsumera lika mycket om man minskar arbetstiderna som om man inte gör det. Den totala produktionen i landet blir ju därigenom lägre och då får vi också konsumera mindre, om vi inte vill skuldsätta oss mot utlandet. Därmed blir den totala skattebasen lägre, vare sig det är inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms, energiskatter eller annat. Det påverkas inte av om man samtidigt skatteväxlar mellan några av dessa skattebaser så länge det är budgetmässigt neutralt.
Det finns alltså inget Columbi ägg som lätt kan fixa Det gröna dilemmat. Lösningen måste i stället bland annat ligga i det du skriver senare att vissa skatter får öka, och att vi får prioritera hårdare i statens och kommunernas utgifter. Andra lösningar som kan bidra är att se till att många människor är i arbete och kan försörja sig själva. Mer obetalda insatser i frivilligsektorn och informellt arbete kan också bidra.
Jag kan försäkra dig om att jag också anser att sambandet tillväxt-miljö är problematiskt och måste diskuteras på djupet. Jag är i grunden positiv till och delar den tillväxtkritiska analysen i de olika böcker och rapporter jag åberopade i mitt ursprungliga blogginlägg.
Det jag har saknat hittills är dock en analys av de ekonomiska konsekvenserna för de offentliga finanserna av en tänkt utveckling med kortare arbetstider och lägre tillväxt. Någon sådan analys finns inte i de nämnda rapporterna, vilket är en stor brist som jag påtalade. Ännu värre är att det inte heller finns i vårt partiprogram från 2005, som verkar helt omedvetet om problemet. I stället finns i programmet en hel rad förslag som innebär kraftigt ökade offentliga utgifter samtidigt som finansieringsmöjligheterna för dessa rycks undan med förslag om 30 timmars arbetsvecka. Det är alltså två visioner som går åt helt olika håll och därmed är oförenliga. Det är det jag kallar Det gröna dilemmat, att vi måste välja vilken av dessa visioner vi vill satsa på, eller kanske något mitt emellan?
För något år sedan var statens intäkter från moms nästan lika stor som intäkterna från arbetsbeskattning. Även om jag tror att tyngdpunkten förskjutits sedan dess är jag ganska övertygad om att momsen är en ansenlig del av statens intäkter och att inget hindrar att den växer på arbetsbeskattningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det är relevant att kalla arbetsbeskattningen för den ”överlägset” största skattebasen.
Lennarts resonemang om minskade skatteintäkter på grund av lägre inkomster och minskad konsumtion låter logisk, men jag tror att han får besvärligt att leda den i bevisning. Mycket tyder nämligen på att det inte är något som sker med automatik.
Konsumtionen idag begränsas knappast av utbudets begränsning.
Att det skulle bli mindre pengar att konsumera för när man samtidigt minskar arbetstid och arbetsbeskattning stämmer knappast, det heller.
Istället är det andra utmaningar som man måste ta mer på allvar; att kvarvarande inkomstbeskattning av fördelningsskäl blir mer progressiv, att skatter som ska leda till beteendeförändringar bör leda till minskade statsintäkter när människors beteende förändras, att momssatserna måste få vara mer olika (styrande) på olika produkter/tjänster o s v.
Men även sådant går ju att lösa, om man inte hellre vill söka problemen.
Jag tror emellertid inte att det är någon katastrof vare sig att vissa skatter får öka, men också att staten får prioritera lite hårdare med sina intäkter.
ALLT Miljöpartiet föreslår är ju inte kostnadsdrivande, även om vi gärna utmålas så.
En sak som bekymrar mig, Lennart, är att du som kanske mest av alla i partiet är vår röst utåt i ekonomiska frågor, verkar ställa dig själv vid sidan om vad partiet anger i partiprogrammet i den fråga som du särskilt ska framföra vår politik.
Själva titeln på ditt blogginlägg anger ”tillväxtkritiker” som en grupp till vilka du inte räknar dig själv. Ändå är det svårt att inte anse att vårt parti är just tillväxtkritiskt.
Om du ska ha ett avgörande inflytande över hur vårt kommande partiprogram utformas hoppas jag på en stor respekt för hur vi som miljöpartister hittills formulerat vår politik på just ditt ansvarsområde.
Det är väl en rimlig förväntan?
Svar till Jonas Löhnn: Med skatteväxling menar man vanligen att man byter ut en skatt mot en annan på ett sätt som är budgetneutralt. Dvs att sänkningen av en skatt i pengar ungefär motsvarar höjningen av en annan skatt.
Det gröna dilemmats problem är att vid en arbetstidsförkortning minskar antalet arbetade timmar i ekonomin som är den överlägset största skattebasen idag. Men inte bara det, även människors konsumtion blir lägre – med mindre arbetsinsatser produceras det färre varor och tjänster och människor får också mindre pengar att konsumera för.
Det hjälper då inte att flytta över en del av beskattningen från arbete till konsumtion eftersom båda minskar och det därmed kommer in mindre pengar, som vi kan använda till att finansiera offentlig välfärd med.
Om Det gröna dilemmat ska lösas med hjälp av skatter, krävs det ett totalt sett högre skatteuttag utan att andra skatter samtidigt sänks i samma omfattning.
”Det gröna dilemmat” är inte så svårt att lösa.
Ändra tyngdpunkt i skattebasen så att mer kommer från konsumtionsbeskattning (=moms) och mindre från arbetsbeskattning.
DET är grön skatteväxling.
Jag har två punkter till er:
1. Min vision om visdomssamhället där vi i sann visdom lever i harmoni med naturen!
Eftersom att vi överutnyttjar arbetskraften, vilket leder till miljöproblem, skulle vi kunna få mer tid över till att skapa visdom! Intelligenseliten, som jag själv tillhör, skulle kunna utgöra en spjutspets in i framtiden när det gäller visdom i visdomssamhället!
2. Exempelvis att år 2012 blir det år då en ansenlig summa människor dör av direkta miljöproblem och då menar jag inte tsunamis e t c! Detta skulle kunna leda till våldsamma förändringar som Mayafolket har förutspått! Att folk får nog av dåliga politiker och deras politik. De kanske får rätt! Här har vi en plats att fylla!
Lennart Olsen: Tack för att du tog dig tid att bemöta och svara på mina åsikter/tankar, även om våra idéer till viss del går isär, så håller jag också med i mycket av det du säger. Jag hoppas får läsa nya intressant inlägg från dig i denna blogg.
/Joakim
Svar till Skriet: Jag tror vi är ganska överens om att det behövs en radikal minskning av växthusgasutsläpp, mm som du skriver om. Det kan till en del göras genom teknisk effektivisering av energiförbrukning, förnybara energikällor, mm. Men troligen räcker inte det utan det behövs också en begränsning av den materiella tillväxten i framför allt den rika världen, däribland Sverige. Ett bra sätt att åstadkomma detta är att ta ut en del av produktivitetstillväxten som kortare arbetstid i stället för ökad konsumtion. Jag tycker vi verkar vara överens om en sådan inriktning, men kanske inte vilken takt som är möjlig och lämplig?
För det finns, vilket mitt blogginlägg gick ut på, det stora problemet att antalet arbetade timmar i den formella ekonomin samtidigt är den helt dominerande skattebasen som finansierar vår offentliga välfärd. Och om vi vill verka för kortare arbetstid, måste vi också kunna tala om antingen att vi kan nöja oss med en mindre offentligfinansierad välfärd än i dag eller andra sätt att betala för den, t.ex. ökad privat finansiering, höjning av vissa skatter, mer obetalt arbete i den informella sektorn, etc. Det är en viktig insikt och diskussion att föra, som saknas i Miljöpartiets nuvarande partiprogram.
Jag menar att diffust tal om nya ekonomiska system i stället för det kapitalistiska knappast löser detta dilemma. Vad skulle det innebära konkret? Det finns åtminstone i Sverige inget att spara på stöd till banker, till den grekiska statsskulden, etc eftersom det överhuvudtaget inte finns några sådana stöd i den svenska statsbudgeten. Det stöd du nämner som EU betalar till Grekland handlar om de regionalstöd som EU ger till fattigare medlemsstater för infrastrukturinvesteringar, etc. Tack vare detta har fattigare medlemsstater kunnat höja sin standard under senare år. Tidigare var det främst till fattigare länder som Irland och i Sydeuropa, nu går den större delen av stöden till nyare medlemsländer i Östeuropa. Det är inte märkvärdigare än att det också ges bistånd till fattiga länder i tredje världen. Och har ingenting att göra med finanskriser, mm.
Lennart: Med mitt inlägg vill jag symbolisera den prioriteringsfråga och förändring som samhället behöver göra. Jag tror skillnaden är att du ser sex timmars arbetsdag i ljuset av det ekonomiska verklighet vi lever i idag. Jag ser det som en effekt av ett nytt system.
För utan omfattande anti-kapitalistiska åtgärder (som sex timmars arbetsdag kan anses vara) finns det ingen chans att de mål som FNs klimatpanel ställt upp kan realiseras. Vrid på det hur du vill, men så länge marknaden och vinstjakt ska bestämma vilka åtgärder som prioriteras kommer vi drabbas av miljökatastrofer.
Det är ett faktum att förbränningen av fossila bränslen är främst ansvarig för den totala ökningen av utsläppen sedan 1970. Alla andra gasutsläpp är nästan konstanta. Målet måste givetvis därför vara att sänka utsläppen med minst 50 procent till 2050, vilket är omöjligt att uppnå utan att minska konsumtionen av fossila bränslen. Rent teoretiskt är detta inte något problem. Förnyelsebara energikällorna har en potential tiofaldigt större än alla kända fossila resurser tillsammans. Att i dagsläget 80% av all förbrukad energi kommer från fossila ämnen är därför rent teoretiskt inte svårt att ersätta med förnyelsebara källor.
Men, och detta är viktigt Lennart, det finns praktiska hinder i vägen. Att gå ifrån de fossila bränslena betyder att ett nytt energisystem måste byggas, vilket inte kan förverkligas över en natt. Med dagens teknik är alla alternativ, ur den kapitalistiska marknadens synpunkt, betydligt dyrare än den fossila energin. Det krävs självfallet en övergångsperiod till ett nytt system. Under den fasen riskerar till och med CO2-utsläppen att öka eftersom det måste till stora investeringar i ny teknik och nya anläggningar, som i sin tur kräver energi, det vill säga ökad förbrukning av fossila bränslen under övergångsfasen.
För att nå målet för CO2-utsläppen beräknar FNs klimatpanel att energiförbrukningen i EU måste minska med 50 procent till 2050 och i USA med 75 procent. Vid första ögonkastet verkar detta löjligt orealistiskt. Men jämförelser mellan olika länder visar motsatsen. En schweizare använder exempelvis 4 ton olja (all energikonsumtion omräknad till ton olja) per år medan amerikanen använder 8 ton per år. Ingen kan påstå att levnadsstandarden i Schweiz ligger under den amerikanska. Problemet sitter i samhällets infrastruktur och konsumtionsmönster.
Att rikta in fokus på individens slöseri av energi och materia, vilket är medias favorittema, är inte tillräckligt. Mycket kan göras för att företagen och även individen ska slösa mindre med jordens resurser. Men det är helt enkelt inte nog för att den drastiska minskningen av CO2-utsläppen som är nödvändiga ska kunna realiseras inom den tidsram som försiktighetsprincipen påbjuder.
Slutsatsen blir till slut enkel och till synes dramatisk. Det finns inga omvägar eller tekniska under som kan uppnå de mål klimatpanelen förespråkar utan att den materiella produktionen minskar.
Är detta ett skämt kanske du frågar dig? Minska varuproduktionen när en tredjedel av mänskligheten knappt har nog för dagen och en miljard av dem är undernärda vad är det för trams. Tanken är så fall berättigat om vi inte tittar närmare på vad som är socialt nödvändig produktion och vad som är onödig och till och med skadlig produktion. När en bonde i tredje världen utökar sin produktion ökar han också utsläppen av växthusgaser liksom bygget av en kilometer ny motorväg till ett nytt köpcentra mitt ute på vissjan i Europa också ökar BNP och utsläppen av gaser. För den borgerliga nationalekonomin är de båda exemplen helt likvärdiga. Tillväxt som tillväxt. För klimatologerna likaså. Utsläpp som utsläpp. För att komma undan denna falska jämförbarhet måste vi se till kvalitet och inte kvantitet. Var och en kan göra en rundtur i närmaste storköp och omedelbart finna massor av helt onyttiga och absurda produkter. Produkter som inte fyller några verkliga behov och som bara kan säljas med mördande reklam och mode. Och vem behöver vapen och bomber? Och varför produceras det lyxyachter när människor svälter?
Att Sverige inte gett stöd till banker sedan 90-talet är felaktigt. Vi bidrar precis som andra EU-länder med stöd till detta system. EU ger Grekland 12 miljarder euro. Men Grekland har glidit in i en 1930-talsdepression. Ett land i den sortens situation betalar inte tillbaka sina skulder. Eller får sitt underskott under kontroll. Det är inte fråga om huruvida Grekland kommer ställa in betalningarna längre. Det är en fråga om när, med hur mycket, på vilka villkor och, kanske mest avgörande, vem som blir sittande med notan. Och i detta fall handlar det inte om att lösa ut Grekland. Det handlar om att lösa ut bankerna som lånat till dem. För ju längre konkursen kan flyttas fram i tiden och ju mer nya krislån som kan skjutas till, desto större del av statsobligationerna hinner privata långivare göra sig av med innan de blir värdelösa. Det handlar om ytterligare ett dolt bankstöd. Det är också bakgrunden till grälet inom EU: franska banker sitter på en betydligt större del av den grekiska statsskulden än tyska.
Om du vill göra detta kapitalistiska system ”mer robusta” så är du fel ute. Då kommer vi inte lösa klimatfrågan. Men detta är politik som inte drivs i den svenska konsensus debatten. MP gör ett bra jobb, men räcker ända inte ända fram. Jag kan förstå att problemet. Det ger inte lika många röster som att prata om skatter. Det är lätt att peka på småförändringar som gör jorden bättre, men som inte tar tag i roten av problemet. Men historiens dom kommer vara hård över oss alla om inget radikalt görs.
Svar till Skriet: Mitt blogginlägg handlar om de problem som uppstår för de offentliga budgetarna (stat, landsting och kommuner) vid en arbetstidsförkortning då en del av skatteunderlaget rycks undan. Det har ingenting att göra med de problem i samband med stöd till skuldsatta banker och länder, mm som du tar upp. Vare sig den svenska staten eller kommunerna ger något stöd via budgeten till att ordna upp de problemen. Det sker på andra sätt genom lånegarantier mm som inte belastar budgeten. Den enda gången som svenska staten direkt gett ut pengar för bankstöd var på 90-talet för att rädda spararna i Gotabanken mfl. Det skedde genom att staten övertog ägandet av banken. Så småningom har man – till och med med råge – fått tillbaka alla pengar man då lade ut.
Finanskriser och andra stormar i de finansiella systemen är förvisso allvarliga problem, som det är viktigt att arbeta med genom att på olika sätt göra systemen mer robusta. Men de har inte, i varje fall inte för Sverige som har i grunden sunda offentliga finanser, någon bäring på det mer långsiktiga offentliga finansieringsproblem jag tar upp. Där är det i stället de långsiktiga trenderna hur skattebaserna – framför allt skatten på arbete – utvecklas som är helt avgörande. Och det är det mitt blogginlägg handlade om, att tillväxtkritikerna – som har rätt i mycket – ändå missat det mest väsentliga i sina analyser.
Det handlar också om prioritet av de medel vi förfogar över. Se på dagens ekonomiska kris. Där den sociala välfärden smulas sönder, vilket är priset när spekulanterna i länders statsskulder ska ersätta. Det privata kapitalet måste gå ur krisen utan minsta skada. Och felet, säger politikerna i bryssel, det är inte marknadens. Det är lata grekers, oansvariga portugisers, naiva irländares och någon annan nationalitets idioti.
För pengar till militären eller bonusar för generaldirektörer har aldrig saknats. Har knappt minskat. Det är vård, bra utbildning, bra pensioner, och annan offentlig social service vi inte har råd med. Det gäller att prioritera. Det gör länderna välvilligt i FN. Senaste toppmötet i Bali när man tog upp frågor som HIV, hunger, vattenbrist, global uppvärmning så beslutade världens ledare att de ska träffas på nytt om två år för att diskutera vidare, vilken succé! Många barn må dö dessa två år, jorden bli ännu mer förgiftade, men så är livet. Men när bankarna plötsligt skrek efter hjälp var det andra tongångar. Paniken var total, enigheten omedelbar.
Låt oss inte heller glömma de gigantiska summor pengar som lades, inte på något konkret problem, utan huvudsakligen på att ”återupprätta förtroendet” på marknaden, det vill säga att ändra folks tro. Till sist har staten vänt sig till de rika, som fått en pengar tack vare lägre skatter, för att låna pengar av dem i form av statsobligationer. De som fått mer kan använda överskottet i kapital till att få lite ränta på dem dessutom. Ränta och amorteringar som ska betalas tillbaka av skattebetalarna när statsobligationerna faller ut. Cirkeln är sluten.
Resurserna finns, även vid sex timmars arbetsdag. Men det beror på hur de fördelas.
Svar till Tom Strömberg. Jag talar om Det gröna dilemmat därför att jag ser det som en äkta målkonflikt mellan två visioner som jag upplever att de flesta gröna tycker är viktiga. Å ena sidan en tillväxtkritisk vision där vi inte tror att obegränsad tillväxt på en begränsad planet är möjlig och som bland annat resulterar i att vi i partiprogrammet förespråkar kortare arbetstid framför ständigt ökad konsumtion. Å andra sidan en vision om ett samhälle med en hög offentligfinansierad välfärd, som förutsätter en fortsatt tillväxt för att kunna finansieras och som skulle förlora en del av sin skattebas vid större arbetstidsförkortningar. Det är detta dilemma – att vi i partiprogrammet vill två saker som går i helt olika riktningar och inte så lätt kan förenas – som jag valt att kalla Det gröna dilemmat.
Jag håller nog inte med om att detta dilemma skulle vara välkänt för de flesta gröna. Min erfarenhet är tvärtom att det är ganska få som känner till det och inser att kortare arbetstider och lägre tillväxt medför lägre skatteunderlag och svårigheter att finansiera den offentliga välfärden. Den analysen finns inte alls med i det nuvarande partiprogrammet från 2005. I stället finns där ett stort antal konkreta förslag som leder till kraftigt ökade offentliga utgifter utan någon idé om hur det ska finansieras om man samtidigt rycker undan en del av den viktigaste skattebasen, skatten på arbete.
Naturligtvis har få eller rent av ingen missat detta faktum som du väljer att benämna som det ”gröna dilemmat” – varför du väljer att kalla det så är för mig smärtsamt irriterande och näst intill en gåta.
Det som du väljer att benämna som det gröna dilemmat är ju som du säkert vet också ett faktum/dilemma också när tillväxt råder och hjulen snurrar – som tyvär allt för många indoktrinerade Neoklassiksa ekonomer beskriver som det bästa av tillstånd – medans vi gröna är smärtsamt medvetna om vad detta innebär både för ekologin och de ständigt växande klyftorna inom och mellan länder.
Så nej, de problem som vi lyfter fram i de finansiella systemen och institutionerna där krediter skapas ur tomma intet och skall betalas tillbaka med ränta är absolut inga småproblem.
10 Mp interna år av ”failure to communicate” hoppas jag snart skall vara till ända – istället önskar jag att ett prestigelöst samtalsklimat skall infinna sig där vi kan komma någon vart utan att vissa krafter som sitter på politiska positioner ständigt skall försvara sig själva och sin så ”bestämda uppfattning”!
Vänliga gröna hälsningar
Tom