Varning för ”reformutrymme”

”Reformutrymme” är ett av de mer förrädiska orden i den politiska debatten. I våras bedömde Anders Borg reformutrymmet i statsbudgeten till 30 miljarder kronor, nu är det 15. Ordet skapar intrycket att vi, vanligen till följd av ekonomisk tillväxt, kan räkna med ett stadigt växande utrymme för förbättringar i den offentliga sektorn,. Inget kan vara mer felaktigt!
Talet om reformutrymme bygger vanligen på antagandet att vi kommer att ha en fortsatt ekonomisk tillväxt som till allra största delen bygger på en stadigt växande produktivitet i den privata sektorn. Det skapar utrymme för reallöneökningar, stigande skatteunderlag och skatteinkomster till stat och kommun. Så skapas enligt myten ”reformutrymmet”.
Då glömmer man att också de offentliga kostnaderna ökar nästan lika snabbt som skatteinkomsterna. De offentligt anställda kräver att få samma löneökningar som i den privata sektorn, vilket är rimligt och nödvändigt om man på sikt vill få någon personal. Sjuka, arbetslösa och föräldralediga får sina ersättningar höjda i takt med reallöneökningarna, osv.
Det ”reformutrymme” man talar om uppstår därför att inte alla kostnader i statens och kommunernas budgetar räknas upp i takt med reallöneökningarna i den privata sektorn. Många utgifter är nominellt bestämda, det vill säga att de ligger kvar vid samma krontal som de hade året innan om man inte fattar ett aktivt beslut att höja dem. Det gäller exempel barnbidrag och många andra budgetanslag som inte är skyddade för penningvärdeförsämringen. Hit hör t.ex. ofta miljö- och kulturanslag, mm. Andra anslag är bara delvis skyddade, dvs de räknas upp i en lägre takt än de verkliga kostnaderna. Så sker till exempel ofta med pris- och lönekompensationen i kommunala budgetar.
Följden är att det skenbara ”reformutrymme” som skapas till en stor del beror på att många anslag samtidigt halkar efter, blir mindre värda och räcker till mindre verksamhet än året innan, alltså smygande ”antireformer”. Vad som sedan ibland händer är att man med jämna eller ojämna mellanrum räknar upp dessa anslag i litet större klumpar, t.ex. barnbidraget, och då presenterar dem som ”reformer”, trots att det egentligen bara handlar om att återställa dem till nivån för fem eller tio år sedan.
”Äkta” reformutrymmen inom offentlig verksamhet kan bara åstadkommas på två sätt. Det ena sättet följer av en tillväxt som beror på fler arbetade timmar i den formella ekonomin, inte ökad arbetsproduktivitet i den privata sektorn. En sådan tillväxt skapar ökade skatteinkomster som inte äts upp av ökade löner i den offentliga sektorn. Detta är dock på lång sikt mycket ovanligt, vi arbetar inte många fler timmar i Sverige idag än vi gjorde för 110 år sedan, år 1900. Nästan hela den väldiga tillväxten sedan dess beror på en ökad arbetsproduktivitet.
Det andra sättet att skapa ett äkta utrymme för en förbättrad offentlig verksamhet är genom en ökad produktivitet i den offentliga tjänsteproduktionen själv. Detta är dock inte helt lätt beroende på att en stor del av offentligt finansierade tjänster är av karaktären tjänst från en människa till en annan. De kan vara mycket svåra att rationalisera utan att en del av kvaliteten i tjänsten går förlorad. Detta fenomen brukar ofta kallas ”tjänstedilemmat”.
När vi nu ska revidera Miljöpartiets partiprogram är det viktigt att ha detta i åtanke. Det finns inget mer eller mindre automatiskt växande utrymme som vi kan teckna in med nya kostnadskrävande reformambitioner i framtiden, vare sig de kallas ”visioner” eller något annat. Kostnadskrävande reformer måste finansieras genom att vi arbetar mer, ökar effektiviteten (utan att sänka kvalitén) i den offentliga sektorn själv, höjer skatterna eller minskar de offentliga utgifterna på andra områden. Alla dessa sätt har sina möjligheter och begränsningar. Om vi kan pröva sådana möjligheter i en öppen debatt med tydliga prioriteringar, ökar chansen för en stärkt ekonomisk trovärdighet i vårt nya partiprogram!