När jag jobbade utomlands för några år sen var det på modet inom svensk politisk debatt att kalla sig för feminist. Alla partiledare med ett undantag (Kd) älskade att vifta med den feministiska kampflaggan. Men som alla modetrender höll även den här en begränsad tid. Och för övrigt var det väl inte så mycket som förändrade sig utanför den offentliga scenen – det räcker att nämna Göran Persson och Mona Sahlin för att påminna sig. Ibland undrar jag hur det är med jämställdheten.
I ett längre perspektiv är utvecklingen hisnande. Ofta tänker jag på min egen släkt. Mormor som födde sitt första barn på ett ”Hem för obemedlade arbeterskor” i Eskilstuna. Skickades bort från storstaden och från den man på den svenska parnassen, som gjort pigan gravid. Hon kom att föda honom tre oäkta barn, hela tiden gömd, aldrig erkänd. Sen gifte han sig trots allt med barnens mor. Sensation och skandal. Hela livet var hon honom tacksam.
I nästa generation levde en av min pappas systrar efter en skilsmässa ensam med sitt barn under 40-talet. Det upprörande då var hennes vägran att trots ansvaret för barnet ge upp drömmen om konstnärskapet. Hennes stolthet utmanade både släkt och samhälle. Hon förnekades inte, men omgivningens blickar berättade att denna stolthet var inte så lite stötande. Försörjningen fick hon klara ensam.
Själv blev jag en sen förstföderska och även jag ensamförälder. Välfärdssamhället låg på sin topp och vi bars båda två, barnet och jag, på dess vänliga och trygga vingar. När jag arbetade utomlands berättade jag ofta om det och där låg källan till min egen stolthet.
Bakom denna trots allt hisnande snabba utveckling låg politisk vilja. Det stod klart för mig då och även idag, eftersom de maktsfärer som låg och ligger utanför politiken fortfarande befinner sig i min mormors tidszon. Idag när makten att förändra inte längre har sitt centrum i politiken utan i näringslivet bevakar männen likt hyenor sitt revir i styrelserummen. När det gäller att bryta den könsbundna makten över ägandet, saknas vilja och talet om kvinnors bristande kompetens är som vi alla innerst inne vet bara trams.
Ibland undrar jag om vi svenskar nöjer oss med att utvecklingen har stannat. Jag följer de snabba förändringarna i Norges styrelserum och konstaterar att hos norrmännen finns politisk vilja. Men så ser jag på min son, hur han ömsint fokuserad för kanske hundrade gången byter blöjor på sin förstfödda. Han tänker ta sin halvtid som pappaledig, det vet jag. Jag vet också att han i sin generation har massor av likar. Och jag vet att intimiteten mellan spädbarnet och den ensamvårdande föräldern skapar livsavgörande insikter.
Om dagens generation inte vågar störa de enkönade styrelserummen, kanske nästa har modet att frigöra alla mänskliga resurser i vårt samhälle och bryta dagens dödläge. Ett bra första steg är att öka pappans del i föräldraledigheten.
Mika Larsson
Bästa Mika
Stort tack för ditt inlägg och för att du delar med dig av din intressanta släkthistoria.
Så som jag förstår det så har du och jag lite olika släkthistorier och kanske också olika livshistorier.
För min del är det som så att redan min farmors mor, Emma, var styrelseordförande för ett av Sveriges större företag för närmare hundra år sedan.
Min farmor var också nummer tre att så som kvinna få körkort i Sverige.
Och jag har haft den eventuellt lyckliga uppväxten att från ingen sida av min släkt framstod det för mig så som barn att det var på något sätt så som att jag inte levde i ett matriarkat.
På min fars sida har jag så länge jag vet haft företagsledare, VD, Disponenter, styrelseordförande och styrelsemedlemmar och engagerade människor både inom företagsamheten, politiken, kyrkan m.m.
Detta inkluderar mig, som har drivet ett antal företag, suttit i ett antal styrelser i olika sammanhang och även i stort utsett styrelser.
Och så som styrelsemedlem sedan tidig ålder och framåt, i olika elevorganisationer, ett antal företag (inklusive publika noterade företag), fackförening, andra föreningar och stiftelser .
Så har jag aldrig upplevt en enda styrelse, jag har suttit i, så som att den enbart har bestått utav män, eller att könstillhörighet skulle ha något att göra med om man blev invald eller inte.
Jag vet inte varför du benämner dig så som ensamstående förälder.
Men jag är väldigt glad över att höra att du i denna situation fann samhället som ditt stöd och din uppmuntran.
Jag så som numera reellt ensamstående far (barnens mor finns inte längre i detta liv) kan tyvärr inte säga att jag har funnit vårt samhälle speciellt stödjande för mig eller mina barn i denna situation.
Tvärt om.
Inte heller kan jag säga att jag från mina manliga vänner som har separerat från de kvinnliga partnerna de har haft barn tillsammans med, får höra, att de finner något som helst stöd från vårt samhälle för att försöka fortsätta vara pappor.
Tvärt om.
Så jag är helt klart med dig i dina tankegångar.
Stöd de kvinnor som är intresserade av företagsamhet.
Och ge männen stöd för att få vara de pappor de vill vara.
Eller var det något annat du ville säga?
Kram
Staffan
Jadå!!