Nätsajten Familjeliv.se frågar sina kunder om de vill vara hemmafruar och en knapp majoritet svarar ja på frågan. Nyheten får snabbt spridning. Det är typiskt den tid vi lever i nu. Vi älskar drömmen om hemmafrun. Vi ser henne på TV, vi läser hennes bloggar, vi håller i smyg med henne när hon kritiseras på kultursidorna i morgontidningarna.
Vi älskar hemmafrun för att hon verkar sitta på nyckeln till en hemlighet. Hon ser ut att ha löst de problem vi upplever i vårt vardagsliv. Hon verkar äga makten över sin tid, och nyckeln är en man som försörjer henne.
Jag har själv provat livet som hemmafru. I femton månader var jag hemma med två små barn. Jag blev knäpp. Det fanns ingen makt över någon tid alls utan bara en kamp att följa med i den stormande naturkraft det är att leva tillsammans med två småbarn och samtidigt hålla näsan över ytan med att laga mat, hålla i ordning och betala räkningarna.
Men om alternativet är en arbetsmarknad där kvinnor fortfarande har lägre lön än män, där många arbetar på timmar och kan bli inringd med kort varsel, eller har korta projektanställningar. Eller att inte ha något arbete alls, och först en bristfällig a-kassa och sedan faktiskt ändå bli hänvisad till att bli försörjd av sin man samtidigt som man hamnar i olika arbetsmarknadsprogram. Eller att ha ett jobb där man förväntas springa snabbare för varje år som går eftersom politikerna ”effektiviserar” verksamheten genom att helt enkelt ge den lite mindre pengar för varje år som går, trots att behoven ökar.
Dagens arbetsmarknad är en kombination av arbetslöshet, sämre grundtrygghet, allt färre tills vidareanställningar och en barnomsorg som fortfarande baserar sig på kvinnor arbetar deltid. Då är det inte konstigt att man känner en desperat längtan efter något annat.
Jag är glad över att föräldrarna så tydligt uttrycker en önska om att vara med sina barn. Men jag tror att den drömmen är ett symptom på mer än så. Det är en längtan efter en trygg arbetsmarknad där jobbet också går att kombinera med att vara förälder.
Helene Öberg är partistyrelsens sammankallande och gruppledare för (MP) i Stockholms läns landsting. Hon har ett långt engagemang för de gröna frågorna och ett särskilt fokus på ensamståendes situation.
Detta hör ju ihop med arbetstidsfrågan.
Det blev helt tokigt när vi gick från 8 timmars arbetsdag per familj (på den tiden när mamma var hemma) till 16 timmar per familj. Vi glömde helt enkelt bort att det inte bara handlade om att kvinnan skulle ut och hjälpa till att jobba. Samtidigt borde mannen gått hem tidigare och hjälpt till med hemmasysslorna. Vi skulle delat på de jobb och hemmasysslor som fanns alltså. Inte bara lagt till mer jobb. Vi har numera inte tid med allt det viktiga i hemmet och med familjen! Det blir snabbmat, vi behöver hushållsmaskiner, på bekostnad av miljö mm, för att förenkla våra liv, ungdomar hinns inte med och hamnar snett och de gamla sitter ensamma på hemmen. Osv
En arbetstidsförkortning hade gett oss en del av den tiden tillbaka. Den tiden som kanske inte bara kvinnorna, utan familjerna saknar. Och familjerna är många..
Framtidsvisioner:
Halva befolkningen jobbar ca 7-13 med en kaffepaus vid 10tiden.
Den andra hälften jobbar ca 12-18 med en kaffepaus vid 15tiden.
Mellan ca 12 och 13 är det dubbel bemanning för ex möten och annat. Ingen lunch behövs under arbetstiden. Alla privata ärenden, tandläkarbesök, telefonsamtal mm sker utanför arbetstid eftersom allt är bemannat i 11 timmar per dygn. Hjärnorna är pigga. Effektivitet!
Datorer, kontor, lokaler, maskiner… allt utnyttjas i 11 timmar och det behövs bara hälften av allt! Tänk på alla byggnader som idag står helt tomma i ca 16 timmar. Vi som är så många och lider brist på utrymme. Sluta bygg och dela på lokalerna!
På tal om brist på utrymme. Tänk er rusningstrafiken halverad. Det skulle istället för två tillfällen, kl 8 och 16, bli 4 tillfällen, 7, 12, 13 och 18 att dela upp trafiken på.
Dagis kanske inte behövs alls om mamma och pappa jobbar olika skift. Träffas och äta middag ihop hinner de göra ändå efter kl 18. Då har eftermiddagsförälders haft tid att både läsa läxor med barnen, varit ute och spelat golf och lagat mat. Förmiddagsföräldern har kanske hjälpt farmor med veckohandlingen och varit på gymmet. Och vilat.
Alla människor är inte morgonmänniskor. Det skulle finnas möjligheter att välja arbetstid och skoltid, så att det passar huvudet.
Äntligen skulle det vara lönt att konsumera dyra atteraljer till fritidsaktiviteterna. Det skulle finnas tid och ork att bruka dem.
Idéer till företagande skulle sätta fart. Kreativiteten skulle inte dödas av långa uttröttande arbetsdagar. Vem orkar vara kreativ kl 18 på kvällen efter 8 timmars arbete och efter det matlagning, dammsugning, tvätt, läxor……… Jag tror inte att det är en slump att Sveriges större företag grundades på den tiden familjerna endast behövde göra samhällstjänst 40 timmar i veckan.
En naiv dröm? Jag tror att mycket av det hade gått att förverkliga till stora delar och att vi hade tjänat på det.
/Marit
Jag satt idag på ett medlemsmöte och lyssnade till en dragning av en gäst om det pågående rådslaget ”Makten över tiden”
Döm av min förvåning, när vårdnadsbidraget light (Barntid), dyker upp i frågorna runt ”Makten över vår tid”. Jag trodde den iden var dumpad, dissad, och död?
Men, visst låter det bra, det där att vi ska få mera tid med våra barn. Eller hur?
Men det finns synnerligen allvarliga problem med detta, och specifikt en ide, ett tankesätt, en inbyggd paradigm, som inte ifrågasätts, diskuteras eller skärskådas.
Men jag vill ändå börja med vad en medlem, en ensamstående mamma, konstaterade på mötet. Hon upprördes över hur ett så oerhört orättvist förslag överhuvudtaget kunde lyftas tidigare och att det dessutom verkar leva än. Hon menade att som ensamstående mamma, har hon ingen möjlighet att använda sig av denna ”barntid”, utan det blir ekonomiskt möjligt bara om man är två föräldrar i ett hushåll.
Och visst har hon rätt, det är inte rättvist. Och kanske var rättvisa något mål i sig.
Det sägs ju vara ett bidrag till att hjälpa de som är stressade att gå ner i arbetstid, de stressade småbarnsföräldrarna. Det märkligaste är kanske att detta förslag aldrig föregicks av några siffror, någon undersökning, någon som helst vetenskap, om vilka som är mest stressade, sjukast, och vilka som de facto har mest behov att gå ner i arbetstid. Vore inte ett systematiskt arbetssätt vara att studera hälsotal, arbetsmarknadsstatistik, och göra objektiva välgrundade bedömningar över vilka som lever under hård press, stress och tidsbrist?
Det jag sett på mina arbetsplatser är inga stressade småbarnsföräldrar, utan de jag ser är lyckliga, lediga och tillfreds med livet, går och kommer efter behov. Men, jag har sett en hel del andra som dukar under, och det är faktiskt helt andra grupper.
Så varför inte vara lite vetenskaplig istället för att med populism appellera till ett fåtal KD väljare? Inte ense övriga allianspartister gillar ju vårdnadsbidragsiden som barntids iden hämtade näring från. Sanningen är nog den att denna ide forcerades igenom av en enda ledande gestalt, och nu spökar förslaget än.
En annan medlem, i det här fallet en pappa i ett samboförhållande menade att barntids tanken är en kvinnofälla och därmed ett jämställdhetsproblem. Han tog också upp integrationsproblematiken, då det finns en risk att relativt fler utländska kvinnor tenderar till att vara hemma istället för att komma ut i samhället.
Och visst har även han rätt, det är troligen också en kvinno- och integrationsfälla.
Men på vilket sätt skulle det hela nu vara orättvist? Jo, enligt SCB (HUT) så har en familj med två föräldrar och två barn c:a 150kSEK över när alla utgifter är betalda, emedan den ensamstående föräldern har c:a 0 kSEK. Det var SCB 2007, men vi vet att den ensamstående sedan dess har fått det allt sämre, med annan SCB statistik. Hon, den ensamstående, ska alltså vara med och betala för välfärden, skola, vården, omsorgen genom sin skatt, men kan inte gå ner i arbetstid, emedan den som bor i tvåsamhet med barn har i snitt redan en god ekonomi, får möjlighet att gå ner i arbetstid och erhåller barntidsbidrag. Är det verkligen rätt?
Det finns ett annat perspektiv, och det tycker jag också är väldigt viktigt att ha med sig när man svarar på enkäten. Det finns en ide, en tanke, en föreställningsvärd, om att alla har, har haft, eller kommer att få barn, för en orimligt stor del av frågorna som togs upp utgick just från detta perspektiv som ett absolut faktum. Hur märkligt är inte detta i ett parti som vill se till helheten, men i realiteten blir det bara till snävheten. Här kommer den chockerande nyheten. Alla har inte haft barn, alla har inte barn, och alla kommer inte få barn. En del för att ingen vill ha dem, en del för att de har ”fel” sexuell läggning, en del för att naturen inte gav dem möjligheten, en del för att de hör till det kön som det finns för många av. Så, ser den bistra verkligheten ut. Men detta perspektiv, var lika borta från rådslagspresentationen som kvinnor är i svenska företagsledningar. Nej, faktiskt värre, det finns en del kvinnor i företagsledningarna, men perspektivet att det finns människor som inte blir föräldrar existerar inte hos de som jobbat fram rådslagmaterialet (det framgår tydligt av språkbruket)
Den ensamstående kvinnan eller mannen utan barn då, de har lika lite överskott efter nödvändig utgifter (SCB -HUT) i paritet med den ensamstående föräldern. Man är alltså inte bara relationslös, barnlös, fattig, utan man ska även ekonomiskt stödja de mer välbeställda familjerna med två föräldrar, så att den att de kan vara mer lediga. Hur kan man överhuvudtaget moraliskt försvara en sådan ordning? Kan man det överhuvudtaget? Och varför verkar utgångspunkten i materialet (som förevisades oss) vara tvåsamhet och föräldraskap? Urbota inskränkt, är ord som slår mig.
Jag tycker att när vi tar oss an frågan om makten över tiden så ska vi göra det på ett sätt som skapar förutsättningar för alla medborgare till mer tid, inte bara speciellt utvalda och mycket premierade grupper. Och än viktigare, ingen ska någonsin exkluderas, enkom utifrån sina relationsförhållanden eller föräldrarstatus. Vi i mp ska se till helheten, vi ska se till allas bästa, och vi ska göra det utifrån studier, fakta och bästa tillgängliga vetenskap.
Jag, och de övriga medlemmarna i Solna, sa ikväll ett tydligt nej till Barntid och ja för förslag om makt över tiden som principiellt kan komma alla till del.
Gör det du också när du fyller i rådslagsenkäten.
Med varma december hälsningar,
/Peter Larsson
Jag får nog hålla med Maria Johansson. Hemmatiden med mina barn när de var små var fantastisk. Följa familjens rytm, kunna utnyttja sol och vacker väder och dagsljus, passa på att skapa, läsa eller whatever när barnen sov… det var en fin tid. Däremot var det inte så bra att inse att man inte hade skaffat sig en god ekonomi när förhållandet tog slut. Mitt förslag är att man i debatten och skolorna diskuterar och informerar hur man som ”barnomsorgare” ser till att bli avlönad. Privata överenskommelser makar emellan i samband med att en tar på sig huvudansvaret för barnomsorgen? Kan vi ge tonåringar och blivande föräldrar den självbevarelsedriften uppgraderar vi också synen på den som faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ge barnen en lugnare vardag. Det vore väl feminism om något! Offentligt finansierad föräldrapeng är också en väg. Det viktiga är att kvinnorna (det är oftast kvinnorna) förstår sitt värde som just omvårdare och kräver (tar sig) makt över pengarna.
När det gäller tiden i stort är det nog bra om man ser till hela befolkningen så som Filip lite är inne på. Det finns många ensamma människor med massor av tid men som inte är efterfrågade i vårt konkurrenssamhälle eller som inte kan prestera 8-10 timmar per dag men kanske 2 eller 4… Hur får man företagarna och arbetslagarna att bli mer gynnsamma för deltidsarbetande? Delar vi på jobben blir vi alla mer harmoniska skulle jag tro. Företagen får inte ha omänskliga krav på sina anställda.
På det personliga planet gäller det väl att hitta balansen mellan det individualistiska (kärriärdrömmar osv) och det sociala ansvaret.
Säger en som inte alltid har gjort det…
För mig var tiden med barnen då jag tog hand om dem på heltid den största makten över tiden! Jag fick styra över mitt liv och gjorde det som jag verkligen trodde på och tyckte var bra för mina barn. Vikten av att få styra över sin tid är att kunna styra över sitt liv och göra det som man tror på. Vad människor tror på är olika saker för olika individer och lika stark oavsett hur den tron ser ut. När människor gör det de vill och tror på så blir det oftast bra. Något man förstått inom forskning om människors hälsa är, vikten av att vara autonom vilket ger empowerment (självmakt/kraft). Barn som växer upp med föräldrar som får göra det de tror på ger starka barn.
Två saker som enligt min erfarenhet ger bättre möjlighet till kontroll över sin egen tid, speciellt som småbarnsförälder: Dela föräldraledigheten lika mellan föräldrarna och ge möjlighet till hemarbete när det är möjligt.
Det första gör det enklare att även senare dela ansvaret för barnen vilket ger större flexibilitet att styra sin tid. Om man dessutom delar tiden hemma redan från början så att man jobbar 50% och är föräldraledig 50% slipper man ”bli knäpp” av att gå hemma hela tiden. Konkret bör man individualisera föräldraförsäkringen. Kan man dessutom få möjligheten att ge bort dagar till andra (mor- farföräldrar, syskon, grannen?) kan ansvaret tidigt och enkelt fördelas på fler vilket ger ännu större möjligheter att hjälpas åt.
Det andra ger både ett ofta behövligt lugn för administrativa eller kontemplativa arbetsuppgifter och frigör tid till annat nu när fler och fler pendlar långt till arbetet. Jag inser att det är en överväldigande mängd människor som inte kan få den möjligheten på grund av deras arbetsuppgifter, men de som kan borde ha rätt till minst en dag hemarbete.
Jag har för mig att det var 7′ av 45′ möjliga som svarade. En smula osäkert underlag, kanske. Men, visst, drömmen om ett lyxliv utan ansträngningar lever och frodas.
Tack Helene! Mycket bra utvecklat om detta med den ”kollektiva längtan” efter hemmafrun! Längtar vi inte alla bort, tillbaka till svunna tider, där livet var tryggt och förutsägbart? Jag gillar att du tar upp just kopplingen till makten över tiden. Jag kan inte tänka mig någon som har mindre makt över tiden ( ekonomin, framtiden) än den hemmafru du beskriver.
Igår hörde jag att även Italien nu pressas att höja pensionsåldern på grund av den ekonomiska krisen. Det kommer ju att bli katastrof, vem ska ta hand om barnen när mormor måste jobba ytterligare tio år och det inte finns någon barnomsorg…