Alltså, den vetenskapliga grunden för miljöpolitik är hyfsat enkel, förutom att forskarna dels inte alltid är överens och dels ändrar sig med jämna mellanrum om det de är överens om. Men det råder överväldigande enighet om att människan har en negativ påverkan på naturen som inte är hållbar vare sig nu eller över tid.
Att ta hand om planeten och se till att det långsiktiga tänkandet får ta plats är en av politikens viktigaste uppgifter. Människan har begåvats med förmågan att förstå konsekvenserna av vårt eget handlande, långt utanför vår närmaste omgivning. Vi kan förstå konsekvenserna över tid och över långa avstånd. Men vi är fortfarande usla på att tänka långsiktigt. Politiken kan inte lösa alla problem, men genom politiken kan vi sätta upp spelregler som gynnar långsiktigt ansvar.
Det betyder inte att det är okomplicerat att utforma själva politiken. Politik är så mycket mer än strikt naturvetenskap. Det är psykologi, ekonomi, sociologi och inte minst pedagogik.
Jag anser att miljöskatterna ska höjas. Det är det mest effektiva sättet att snabbt få in mer långsiktigt tänkande i alla ekonomiska transaktioner, alla inköp och framtidsplanering. Det gör att det lönar sig bättre att satsa på miljöbra alternativ. Det gör att de dåliga lösningarna slås ut och de bra överlever. De som ligger i framkant gynnas.
Jag är dessutom övertygad om att det är nödvändigt med en snabb omställning. Ta bensin och diesel till exempel. Om oljan plötsligt blir väldigt dyr i världen, vilka är det som drabbas då? Jo, naturligtvis de som är beroende av bensin och diesel. Vi gör dem ingen tjänst genom att hålla fast dem i det beroendet. En skattehöjning skulle göra omställningen mindre smärtsam än att vänta på en plötslig oljeprischock.
Det sägs ibland att miljöskatter ger valfrihet till de som har pengar och gör det svårt för andra. Det är förstås sant, precis som för alla andra saker vi lägger skatt på eller saker som vi köper överhuvudtaget.
Min enkla åsikt om detta är att vi bedriver fördelningspolitik med miljöskatter. Med det menar jag att den som förstör miljön ska betala för det, oavsett inkomst. Fördelningspolitiken bedrivs med en progressiv inkomstbeskattning, bidrag, offentliga försäkringar och andra former av stöd.
När vi höjde skatten på villaolja var det stora protester. Glesbygden skulle avfolkas, pensionärer frysa ihjäl och allmänt elände drabba landet. Resultatet blev att villaoljan i princip upphörde som uppvärmningsform och det på bara några år. Vilket inte berodde på att ingen längre bodde på landet eller att alla pensionärer frusit ihjäl.
Visst kan vi försöka säga åt folk att skärpa sig och ta ansvar för miljön och hänvisa till allsköns forskning. Men det är uppenbart att money talks. Ekonomiska styrmedel är effektiva och ansvarsfulla.
Maria Wetterstrand,
fristående grön samhällsdebattör och skribent
Pingback: Koldioxidskatt är bättre än annat « Benjamin Juhlin
Enkelt sagt: Vi måste fortsätta vara obekväma och använda lagboken till ekonomiska styrmedel för att bygga en bättre värld. ”Vi lånar Jorden av våra barnbarn”
Andreas Gävle
Väl talat!
Det är enkelt!
Miljökostnaderna måste in i priset på varor och tjänster!
Mycket bra, koldioxidskatterna bör givetvis höjas. Dessutom så verkar det ju som att de faktiskt har svaga progressiva effekter (eller den koldioxidskatt som ligger på bensin). Från inkomstdecil 1 till inkomsdecil 8 ökar delen av den disponibla inkomsten som används till bensin för att sedan avta. Det innebär att rent fördelningspolitiskt så är den progressiv. (Källa: http://www.expressen.se/debatt/1.2401853/thomas-sterner-visst-har-vi-rad-att-hoja-bensinskatten noteras kan också göra att Sterner argumenterar för att skatten inte alls slår mot landsbygden utan i första hand mot de som bor i Mälardalen och pendlar långt in till Stockholm).
Vill man göra den ännu mera progressiv kan man skatteväxla mot ett högre grundavdrag eller utbyggnad av kollektivtrafiken.
Miljöskatter är utmärkta medel att frammana en omställning och också pusha på teknisk utveckling.
Problemet är bara att pedagogiskt förklara detta för svenska folket.
Det får mig att tänka på min käpphäst. Jag brukar propagera för att Sverige borde välja Transrapids Maglevtågteknik för en framtida utbyggnad av höghastighetsbanor.
Hittills verkar Miljöpartiet vara helt fastlåsta i att välja den traditionella hjul-på-räls höghastighetstekniken som i Europa främst representeras av Frankrikes TGV tåg.
Detta trots att maglev drar 30% mindre energi än TGV etc vid samma hastighet, det bullrar mindre, kräver mindre ingrepp i naturen och kostar lika mycket, eller t.o.m mindre, att bygga än traditionella höghastighetståg.
Med miljöskatter blir skillnaden ännu större. Något att tänka på för miljöpartister!
Bra skrivet! Vi behöver verkligen tänkande kring psykologi, sociologi, ekonomi och pedagogik för att klara miljömålen.
Jag tror att de fördelningspolitiska frågorna är avgörande för att skapa ett hållbart samhälle och borde därför bli centrala för miljöpartiets politik. Om vi ska röra oss ifrån ett samhälle med allt större resursuttag och därmed med större belastning på naturen kommer frågan om hur vi fördelar de resurser vi har att bli mer central. I ett samhälle där vi kunnat hänvisa till en hög årlig tillväxt så har politiken kunnat undvika denna fråga genom att hävda att det blir bättre för alla, det kommer inte att fungera lika väl i framtiden.
Samtidigt ser vi att resursklyftorna växer i vårt samhälle, de som har minst tillgång till resurser får mindre och de som har mest får mer. I och med Wilkinsons och Picketts bok Jämlikhetsanden så ökade debatten om sociala ojämlikheters effekter på samhällen. Även om den boken led av bristande statistisk analys vilket gör att man kanske inte kan dra så långtgående resultat som de gör så tycks det finnas samband mellan ekonomiska resursklyftor och ohälsa även i rika länder. Samtidigt verkar blir vi inte signifikant lyckligare efter att vi nått en viss välfärdsnivå.
Att vi totalt får mer resurser räcker alltså inte för att öka välbefinnandet i våra samhällen. Vi måste tänka på hur dessa fördelas och används och då krävs det en tydlig fördelningspolitik.