Jag skriver detta på väg hem från Strasbourg efter att ha röstat om mitt allra första egna betänkande i EU-parlamentet. Ett betänkande som baserar sig på en idé jag fick för ett och ett halvt år sedan, och som nu blivit verklighet med den storslagna titeln ”Att bekämpa illegalt fiske på den internationella arenan; EU:s roll.”
Idén växte fram helt naturligt, efter att under ett par års tid tampats med ett problem som ständigt dyker upp i fiskepolitiken, och inte bara där: ”Jamen vad spelar det för roll vad vi gör, om inte vi gör det (importerar fisk från tredje världen, köper upp fiskerättigheter, rovfiskar på internationellt vatten utan kontroll, etc, etc) så gör bara de andra det. Kina, Ryssland, Korea, Japan – alla andra är bara alltför villiga att köpa fiskemöjligheter av korrumperade regeringar i Västafrika, exploatera hittills orörda bestånd som blivit åtkomliga när sommarisen i Arktis smält, eller låtsas som att de har kontroll på fiskens lagliga ursprung när den kommer från fartyg som seglar under mongolisk flagg, har koreansk besättning, ägs av brevlådeföretag på Cook Island, fiskar i Afrika och landar fisken i Sydamerika – problemet anses så ogripbart och gigantiskt stort att man (och jag väljer nu medvetet det lilla opersonliga ordet ”man”, och återkommer till det) att man istället väljer att göra nästan inget åt det.
Men är det omöjligt att göra något? Och vem är den där ”man” som vi förväntar oss ska göra något?
I februari i år deltog jag i ett FAO-möte i Rom. Det är FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan, och FAO har en särskild kommitté för fiskefrågor, COFI, (Committee on Fisheries), med 137 medlemsländer; ett forum som har försökt ta itu med problemen kring världens fiske sedan 1965. COFI har drivit på en väldig massa bra internationella avtal och konventioner, som tyvärr alla är helt frivilliga att leva upp till. FAO Code of Conduct for Responisble Fisheries från 1995 är ett exempel.
När jag satt där i den gigantiska salen under det rymdinspirerade taket från 1950-talet bland delegaterna från nästan alla världens länder, från Albanien till Yemen, och lyssnade till hur de rapporterade om implementeringen av alla de bra principer som de skrivit under på i CCRF-konventionen – så knöt sig bokstavligen en iskall hand om mitt hjärta. Bara 36 procent av medlemsländerna hade brytt sig om att ens avlägga en rapport, och av dessa var det bara hälften som gjort några som helst framsteg över huvud taget sedan det förra mötet, två år tidigare. Ännu värre var resultatet för Hamnstatsavtalet (Port State Mesures Agreement, PSMA). Bara en handfull länder har ännu så länge ratificerat det, vilket betyder att de flesta länder i världen inte kontrollerar om fartyg som anlöper deras hamnar finns på svarta listor över illegala fartyg eller utför några av de andra kontroller som behövs för att stoppa den omfattande illegala kommersen som sker på världens hav.
Idag beräknas närmare 25 procent av all fisk som finns på världsmarknaden vara illegal. Och då pratar vi inte om lite fisk som fiskare råkat få över kvoten och säljer vid sidan om. Nej – illegalt fiske på den globala arenan är idag en organiserad brottslighet som omsätter mångmiljarddollar-belopp, har nära anknytning till droghandel och trafficking av människor, det handlar om svarta pengar, korruption av tulltjänstemän och kustbevakningar i stor skala – och på toppen av detta naturligtvis brott mot arbetsmiljölagar och alla miljölagar och konventioner som kan tänkas kan ute till havs.
Det kan röra sig om fiske med dynamit eller cyanid på korallrev, det är fiske på uppväxtområden, i skyddade zoner, med förbjudna redskap. Och de illegala operatörerna bryr sig inte om ifall de ödelägger en hel fiskbank, när de är klara drar de bara vidare, medan lokala fiskare i utvecklingsländer inte kan göra detsamma – deras livsuppehälle är förstört. Och om tjuvfiskarna någon enstaka gång haffas och hamnar på en svart lista är lösningen superenkel: flagga om, byt namn på fartyget, byt ägare, nytt skalbolag. Idag kan allt detta göras på nästan bara några minuter på internet.
I mitt betänkande som EU-parlamentet röstat om föreslår jag många saker; en av dem är att göra organiserat transnationellt illegalt fiske till ett prioriterat område för Interpol, en annan är att inrätta ett nytt internationellt organ för revision av såväl hamnstater, flaggstater, marknadsstater och internationella, regionala fiskeriorganisationer, jag föreslår också att göra frågan om global havsförvaltning till en huvudfråga för FN:s stora miljömöte i Rio nästa år. Det låter avancerat kanske, och det är det också, men det är bråttom!
För närvarande finns ingen internationell organisation som tar övergripande ansvar för vad som händer på våra hav. Två tredjedelar av världshaven befinner sig utanför nationell jurisdiktion – två tredjedelar! Och många av havsbottnarnas ”bergskedjor” ligger där – på internationellt vatten, och är rena rama guldgruvorna för dem som vill exploatera dem. Här finns inte bara olika djuphavsarter av fisk, här kan också finnas andra värdefulla resurser; en del biologiska, men också mineraler och enorma mängder av frysta depåer av metangas – methanehydrates.
Visste ni att idag kan det land som vill rätt och slätt bara anmäla till International Seabed Authority att man ämnar utföra gruvdrift till havs på internationellt vatten, och sedan är det i princip bara att tuta och köra? Idag står länder på kö för att göra anspråk på havsbottnen under Arktis som i princip ligger på internationellt vatten, men som Ryssland, Danmark, Kanada och USA nu tävlar om att hitta på skäl för att kunna hävda tillhör dem. Danmark förklarade nyligen Nordpolen som dansk, trots att en rysk u-båt för något år sedan placerade en rysk flagga på Nordpolens havsbotten. Jag har sett hur man tagit fram några slags havsbottengående slamsugar som rensar bottnarna på värdefulla mangan-noduler på ett par tusen meters djup, och man jobbar stenhårt med teknikutvecklingen för att kunna gå dubbelt så djupt. 72 procent av planetens yta är hav, två tredjedelar ligger utanför nationellt territorialvatten – och lika mycket är i det närmaste oexploaterat och oreglerat när det gäller andra naturresurser än fisk.
Det mesta av den oexploaterade oljan och gasen i världen finns numera under havsbottnarna, ungefär hälften ute i djuphaven. På den konferens när jag fick bekanta mig med djuphavsslamsugarna träffade jag också oljeindustrin, och representanter för länderna som vill exploatera Arktis. ”Jamen hur kan man ens tänka tanken att pumpa upp oljan ur ett isfritt Arktis när det är förbränning av olja som smälter isen?!”, frågade jag. Svaren jag fick var axelryckningar. ”Finns det olja och det är ekonomiskt att utvinna kommer den att tas upp”, konstaterade en norsk representant. Och en mycket högt uppsatt ryss menade att klimatförändringarna inte alls säkert beror på människan, så varför avstå?
Detta är den verklighet vi nu lever i. En mycket starkt internationaliserad värld, där vi inte längre bara kan fokusera på våra egna miljölagar och egna industrier, utan där de stora, gigantiska utmaningarna nu finns på globala arenan. Det är sant det där de säger – att om inte vi gör det så gör någon annan det. Men det betyder inte att vi ska nöja oss med det, och delta i den vilda jakten på den sista skatten innan planeten dör sotdöden, utan det betyder, anser jag, att vi måste kavla upp ärmarna och faktiskt försöka göra något. Använda våra oerhört privilegierade position som ett land med hög utbildning, högt medvetande om miljöproblem, grundmurad känsla av solidaritet med varandra och länder i utvecklingsvärlden, använda detta som en bas för att vända blicken utanför Sverige gränser i betydligt högre grad än vi gör nu.
Det är i det globala perspektivet de verkligt stora utmaningarna för framtiden finns. Hur kan vi skapa FN-organ med beslutsmakt som motsvarar de globala behov som finns idag? Inte bara när det gäller haven, utan också klimatet. Och hur ska vi kunna göra något åt de globala finansmarknaderna och tygla de stadigt växande multinationella företagen med omsättningar som är större än många länders BNP om vi inte törs tänka tanken att det behövs överstatliga bindande institutioner?
Tänk globalt, handla lokalt – det har varit slagordet i många år nu. Men jag börjar fundera på om vi inte måste börja vända på denna tankefigur. Vi har haft våra många, långa år med att välja Rättvisemärkt kaffe både hemma och på kontoret, vi har tänkt att genom att vara föredömen hemma i Sverige kan vi leda vägen för andra länder som ska kunna se att det är möjligt att vara både ett rikt och ett miljömedvetet land – och allt det här är jag för, och jag anser att vi ska fortsätta med det. Men jag känner också en frustration över att både konsumentmakten och föredömets makt är alldeles för långsamma instrument för att ens bromsa de vilt skenande globala problem vi har idag: klimatförändringen, utarmningen av den biologiska mångfalden, finansmarknaderna styrda av datorer som gör tusentals transaktioner i millisekunden utan att en människa är i närheten för att fatta beslut: visst, din kaffekopp kan förändra ett litet hörn av världen, men vi får inte glömma bort att lyfta blicken från kaffet till planeten och inse att allt hänger samman, åt båda hållen. Vill vi slippa se fulkaffe över huvud taget, och inte bara känna oss nöjda med att vi inte väljer det – då krävs vidare perspektiv.
Jag är övertygad om att vi behöver EU i det sammanhanget. På den internationella arenan är EU, tro det eller ej, mycket ofta en kraft för mänskliga rättigheter, för initiativ på miljöområdet, för alla de goda sakerna. EU är förstås en koloss med 27 medlemsländer och enormt intrikata system för beslutsfattande, men i valet mellan att ha en långsam koloss som driver mot fasta och goda principer som blir mycket svåra att rucka på, och 27 länder som ändrar uppfattning vart tredje eller fjärde år, och agerar så mycket eller lite de har lust på den internationella arenan och alltid med det egna landets bästa för ögonen – så anser jag att EU är det överlägsna alternativet.
Lissabonfördraget slår faktiskt fast som en av grundprinciperna att EU ska verka för rättvisa och ha samstämmighet i alla sina politikområden; unionen har kommit mycket långt i att stoppa import av illegalt timmer (här var Sverige förresten emot regler som man ansåg skulle drabba svensk skogsindustri), man är på god väg att stoppa import av illegal fisk, och som världens största fiskimportmarknad har det en enorm betydelse, ett lagförslag är nu på väg om att kräva total öppenhet för EU-investeringar i gruv- och utvinningsindustri i tredje länder, en lag som kan stoppa den korruption av groteska proportioner som håller en stor del av världens girigaste makthavare under armarna, osv, osv.
Men ibland är EU trögt, och naturligtvis ska inte Sverige bara verka här: ibland kan vi ta initiativ tillsammans med våra nordiska grannländer, ibland finns andra samarbetspartners, ibland kan vi förstås agera ensamma – men det viktiga är att vi riktar blicken utåt. Här finns de stora politiska utmaningarna idag, den globala rättvisan och den globala miljön. Alla de som rättfärdigar utsugning av fattiga människor eller planeten med att ”om inte vi gör det gör någon annan det” har delvis rätt, tro aldrig något annat! Om EU bojkottar iransk olja, kommer oljan bara att säljas till Kina – det är helt sant! Om EU bojkottar illegalt timmer och fisk och kräver att oljekontrakt ska vara transparenta, ja då förlorar vi vissa ”fördelaktiga” affärer, utan tvekan. Men det betyder inte att vi ska ge upp, och delta i en kapplöpning mot botten, utan att vi måste bli smartare, starkare, djärvare och än mer energiska i att uppfinna nya internationella mekanismer, inte minst på marknadssidan. Hitta nya lierade och inte minst använda det tunga instrument som EU faktiskt är på den internationella arenan för att sätta press på alla aktörer.
Och vem är nu den där ”man” som borde, och som styr och som kan? Faktiskt är det vi. Du, jag, Miljöpartiet, Sverige. Låt detta avspeglas i partiprogrammet.
Nu kavlar vi upp ärmarna.
Isabella Lövin
EU-parlamentariker
PS. Mitt betänkande gick igenom. Och faktiskt: EU-kommissionen har redan besökt USA med betänkandet under armen för att skriva ett samarbetsavtal om hur två av världens största fiskmarknader tillsammans ska hindra handeln med illegal fisk! Ett första, viktigt steg på vägen.
Edit: Strax efter att den här texten skrevs så stoppade EU-parlamentet EU:s kontroversiella fiskeavtal med Marocko. Oväntat och väldigt glädjande!
Pingback: Partiprogramsbloggen: Den internationella dimensionen | Isabella Lövin