I en tid av ekonomisk oro i omvärlden och lägre tillväxt i Sverige så finns det många utmaningar. Sveriges största utmaning är dock den höga arbetslösheten bland unga. Den är inte bara ett problem för varje enskild ung människa som inte kommer in på arbetsmarknaden utan också samhällsekonomiskt ohållbart på sikt. Om vi ska klara den demografiska utmaningen och samtidigt möta höga krav på offentligt finansierad välfärd måste fler ungdomar få in en fot på arbetsmarknaden.
Under december 2011 var drygt 125 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. Detta motsvarar en relativ arbetslöshet på nästan 21 procent. Den höga ungdomsarbetslösheten beror dock inte i första hand på den svaga ekonomiska utvecklingen, ungdomsarbetslösheten var hög även under den senaste högkonjunkturen. Andelen unga utan arbete ökar för varje lågkonjunktur, utan att någonsin sjunka tillbaka till acceptabla nivåer. Samtidigt finns det andra länder, som till exempel Österrike och Holland som har väsentligt lägre arbetslöshet bland unga. Det finns skäl att tänka nytt kring jobbpolitiken för att ge möjlighet för fler unga att komma in på arbetsmarknaden.
I Sverige finns det hundratusentals företagsamma människor med goda idéer och en vilja att utveckla verksamheter och företag. Kraften i den mänskliga viljan att utveckla sig själv och samhället är oändligt. Många företag skulle kunna växa, anställa fler och skapa ökat välstånd samtidigt som de vittnar om svårigheten att rekrytera rätt kompetens till lediga platser. Det finns en uppenbar mismatch när vi har både ett stort utanförskap samtidigt som många företag vill växa och anställa fler.
Unga som hamnar i arbetslöshet riskerar att få det svårt att komma in på arbetsmarknaden även längre fram i livet. De riskerar att aldrig få chansen att bidra med sitt arbete och att inte få möjlighet till en bra löneutveckling. Det slår givetvis mot deras möjligheter att försörja sig själva och sina familjer men också mot den pension de får när de blir äldre. Dessutom finns en social aspekt då utanförskap till viss del går i arv.
En fördjupad jobbpolitik borde ta sin grund i att säkerställa att varje generation av unga kommer in på arbetsmarknaden. Idag har politiken uppenbarligen misslyckats på detta område. Oavsett om det är låg- eller högkonjunktur så träffar inte de politiska åtgärderna rätt, de unga förblir de arbetslösas generation oavsett insatser. Det finns självfallet flera förklaringar till detta. Det som är positivt är att det också finns god kunskap om vad som borde göras.
En stelbent arbetsrätt med rötterna i storskaliga lösningar på 1970-talet skapar trösklar in för dem som står utanför och förstärker en tudelning mellan människor på arbetsmarknaden. Höga ingångslöner gör att många arbetsgivare inte är beredda att ta risken som det innebär att anställa någon ung och oerfaren. Vi har i avtalsrörelserna ett ansvar för att se till att ingångslöner inte skapar trösklar och att de diskussioner om turordningsreglerna som Svenskt Näringsliv kommer föra under våren med LO och PTK blir konstruktiva.
Men Miljöpartiet och andra partier borde också ta dessa frågor på större allvar. Det är uppenbart att vi har stora brister i utbildningssystemet som gör att unga inte får den kunskap och kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden. Alltför många utbildas idag till arbetslöshet. Här krävs mer fokus på kunskap som faktiskt efterfrågas på den arbetsmarknad som unga sedan ska verka på. Arbetsförmedlingens roll borde ses över och fler aktörer borde få möjlighet att konkurrera om att erbjuda bästa möjliga service till arbetssökande och företag.
Ett annat område där politiken kan göra viktiga insatser är att se till att skattesystemet uppmuntrar utbildning och kunskap – de höga marginalskatterna idag fungerar som en straffskatt på utbildning. Att fortsätta med jobbskatteavdrag i kombination med att ta ner marginalskatterna är ett sätt att göra det mer lönsamt att arbeta. Kapitalskatter och bolagsskatter bör vara internationellt konkurrenskraftiga för att uppmuntra fler investeringar och säkerställa att företag utvecklas och växer i Sverige.
Det går att göra något åt den höga ungdomsarbetslösheten. Men det kräver politiskt mod och ledarskap.
Malin Sahlén
Nationalekonom
Svenskt Näringsliv
Först skulle jag vilja säga att begreppet arbetslinjen inte är praktiskt användbart. Detta eftersom delarna i välfärdssystemet inte arbetar för gemensam sak – De har olika mål med sina verksamheter. Det gäller arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och hälso- och sjukvården. För att begreppet ska bli användbart krävs enligt mitt synsätt en väg in och en väg ut från välfärdssystemet. Detta är praktiskt möjligt om kommunerna får det fulla ansvaret för för arbetslöshet och sjukförsäkring. Då skulle begreppet fungera. Vidare har jag mer än ett perspektiv på arbetsrätt, facklig verksamhet och rörlighet på arbetsmarknaden. Efter arbete i Danmark i nästan fyra år står det klart för mig att rörligheten ökar om man inte har en arbetsrätt som cementerar. Sedan finns det såklart också orättvisor, men generellt är det högre rörlighet i Danmark är min erfarenhet. Både Danmark och Norge har en annan struktur i sitt välfärdssystem, något som också Sveriger borde följa. Arbetsmarknadspolitiken kostar mycket pengar till inte så stor nytta, nästan bara administration. Sjukförsäkringens samverkan med Arbetsförmedlingen fungerar ännu inte. Jag har jobbat i de olika delarna i det svenska välfärdssystemet och som jag förstår det fungerar det ännu inte. Begreppet arbetsförmåga blir aldrig klarlagt. Rent vetenskapligt är det näst intill omöjligt att bestämma vad en människa kan och inte kan. Avslutningsvis håller jag till stora delar med i din analys, det är en gångbar väg.
Hälsningar
Peter