Martin Marmgren: Miljöpartist och polis

Vilket Sverige vill vi ha 2025? Som polis så är det naturligt att fokusera på rättspolitiken då jag ställer mig den frågan. Miljöpartiets nuvarande partiprogram ger av naturliga skäl rättspolitiken relativt lite utrymme. Man betonar brottsförebyggande arbete samt skriver allmänt om bland annat vikten av att motverka integritetsintrång och diskriminering och av att söka andra alternativ till fängelsestraff. De texter som finns på miljöpartiets hemsida under fliken ”politik” på rättspolitikområdet behandlar samma saker på samma nyanserade sätt. Om man däremot söker på Google på ”rättspolitik miljöpartiet” så får man överst upp ett dokument på mp.se där man ondgör sig över polisens inkompetens och integritetskränkande befogenheter och talar om ett ”elitistiskt, diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt”. Mellan raderna kan man läsa att polisen är mer av ett problem än en resurs i samhället. Och den polemiska hållningen gentemot polisen och rättsväsendet kan jag ibland ana bakom en del av de yttranden och förslag som miljöpartiet kommer med på rättspolitikområdet.

Det är sant att det har funnits problematiska attityder inom svensk polis. Men poliskåren har utvecklats och breddats mycket de senaste decennierna. Och även om det fortfarande kan finnas spår av ett ”elitistiskt, diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt” så rör det sig om enstaka undantag. De flesta som blir poliser idag gör det för att de, liksom jag, vill bidra till att jobba för ett bättre samhälle. För en ingångslön som precis har höjts till 21300 så skall man vara beredd att hantera allt ifrån att bli attackerad med tillhyggen av drogpåverkade personer, självmordkandidater som man behöver nå fram till (eller som redan har lyckats och man behöver skära ned där de hänger och därefter ta hand om anhöriga), upplopp med stenkastning, lägenhetsbråk med mera till rutinjobb som gripna snattare. Tjugofyra timmar om dygnet. Då kan det kännas lite otacksamt att bli framställd som någon sorts översittare med demokratiproblem. Speciellt med tanke på att många av oss har andra utbildningar och skulle kunna tjäna bra mycket mer om vi lämnade polisyrket, men stannar för att vi vet att vi gör skillnad och för att vi vill och kan hjälpa människor.

Det är just de människor som hamnar i kris, och som utsätts för brott, som ger syfte och mening åt mitt arbete, det är för dem jag jobbar. Möten med personer som lider av psykisk ohälsa, missbruk, eller olika sorters utanförskap kan man säga mycket om. Bland annat känns det ifrån mitt perspektiv som om psykvården är hopplöst underfinansierad. De självmordskandidater som vi möter berättar om en psykiatri som löser akuta problem med förvaring och medicinering, och sedan skeppar ut patienterna i samhället i lika dåligt skick som de var då vi träffade på dem och tog dem till sjukhus. Och vad gäller många av de ungdomshem där till exempel trasiga tjejer med missbruksproblem eller självskadebeteenden behandlas, så känns det som om vinstintressen och besparingar gör att de får leva under betydligt sämre villkor än vad dömda brottslingar på anstalter gör. Men för att temat för den här texten inte skall bli allt för spretigt så fokuserar jag nu helt på rättspolitik, brott och brottsoffer.

Som polis så möter jag varje dag jag jobbar människor som har blivit utsatta för brott. Ofta kan det röra sig om så kallad ”vardagsbrottslighet” eller ”mängdbrott” som till exempel inbrott i bostad. Det sker bara i mitt polisdistrikt, ett av åtta i Stockholms län, hundratals inbrott varje månad. De allra flesta av dessa ”vardagsbrott” innebär för de drabbade människorna en stor kränkning och en direkt negativ påverkan på deras liv. Inte bara då de blir av med allt ifrån nedärvda smycken till hemelektronik, utan även då många inte känner sig trygga i sitt hem efter att någon har varit där och vänt upp-och-ner på det, i vissa fall till och med då de har varit hemma.

Flera av de människor som jag möter har dock blivit utsatta för betydligt grövre brott. Kvinnor som har blivit misshandlade upprepade gånger av den man de är tillsammans med, rånoffer, våldtäktsoffer, personer som oprovocerat har slagits ned på öppen gata, etcetera. Gemensamt för alla dessa är att de har blivit allvarligt kränkta och att de är väldigt utsatta. En del har fått sina liv förstörda på sätt som aldrig kommer att gå att reparera. Det är med utgångspunkt ifrån dessa människor som jag tänker på rättspolitik. Och bland annat för deras skull som vill jag se betydande förändringar i samhället till 2025. För som det är nu känner jag ofta att lagar och praxis försvårar mitt arbete med att skydda och hjälpa, och det känns som om skulle bli ännu svårare om miljöpartiet fick ökat inflytande över rättspolitiken.

För mig verkar det som om miljöpartiets rättspolitik till stor del har formulerats och växt fram ifrån ett perspektiv där man som demonstrant eller aktivist ser polisen som ett hot eller en fiende. Därför blir tvångsmedelsanvändning eller övervakning alltid något negativt och fokus för politiken blir att begränsa polisens befogenheter och korta straffen. Aktivistperspektivet är naturligtvis viktigt, och samhället måste självklart garantera alla medborgare deras mänskliga och demokratiska rättigheter, till exempel rätten att demonstrera. Men för många av de mest utsatta i samhället, de som har blivit offer för olika sorters brott och kränkningar, så handlar polisens verksamhet framför allt om att skydda, hjälpa och lagföra. Och då blir perspektivet på tvångsmedel, övervakning och lagföring också ett helt annat.

För att utveckla miljöpartiets syn på rättspolitik så tror jag att man skulle behöva prata med fler av de människor som får ta konsekvenserna av hur samhället och politiken ser ut idag vad gäller brottslighet och kriminalitet. Man har dessutom en utmärkt möjlighet att använda all den positiva energi som finns inom ramarna för satsningen på 250 000 samtal för att definiera politiken för Sverige 2025. Om man ser till att möta brottsoffer, och de som i sitt arbete möter brottsoffer som poliser, åklagare, målsägarbiträden, kvinnojourer, brottsofferjourer med mera, så tror jag att det skulle berika och förnya miljöpartiets syn på rättspolitik. Jag skulle själv också gärna se en bredare debatt om rättspolitik inom partiet, och skulle tycka att det vore jätteroligt om fler skrev i ämnet och fortsatte diskussionen. Dessutom så skulle jag tycka att det vore speciellt roligt att komma i kontakt med fler miljöpartister som jobbar inom rättsväsendet, och kanske starta ett nätverk. Det finns ju ”Gröna Lärare”, så varför inte ”Gröna Poliser”?

Jag återkommer med ett inlägg till där jag går in lite mer konkret på de problem jag som polis upplever med rättspolitiken idag, och i synnerhet då miljöpartiets rättspolitik, utifrån ett brottsofferperspektiv.

Martin Marmgren

mp Solna