Vilket Sverige vill vi ha 2025? I mitt förra inlägg skrev jag en del generella tankar kring att vara miljöpartist och polis. Min uppfattning är att miljöpartiets syn på rättspolitik har lett till politiska ställningstaganden som i en del fall riskerar att försvåra situationen för brottsoffer i samhället. Det vill jag lyfta och diskutera med förhoppningen att miljöpartiet med blicken mot 2025 blir ett parti som är bättre på att värna om och skydda brottsutsatta
Miljöpartiets rättspolitik fokuserar mycket på de brottsförebyggande åtgärderna. Och det i sig är alldeles utmärkt. Det finns inget bättre sätt att bekämpa kriminalitet än att arbeta för att antalet människor som väljer en kriminell livsstil minskar. Det är dessutom självklart att socialt utanförskap skapar grogrunder för kriminalitet, och att politik som minskar fattigdom och marginalisering också leder till färre brott. Det behövs dock även mer specifika åtgärder som inriktar sig på att förhindra att ungdomar i riskzonen väljer en kriminell bana, både stödjande och repressiva. Samverkan mellan myndigheter med socialtjänsten i en central roll är A och O. En viktig framgångsfaktor är även att få bort de kriminella förebilder som ofta agerar normsättare i många marginaliserade områden och arbeta med de subkulturer som skapas där ungdomar definierar sig i motsatsförhållande till samhället. Dessutom behöver det specifika brottsförebyggande arbetet mot de platser där flest brott begås, så kallade ”hot spots”, vidareutvecklas.
Det finns över huvud taget mycket som kan bli bättre vad gäller samhällets och polisens arbete för att bekämpa kriminalitet. Man behöver fortsätta och vidareutveckla arbetet att komma åt de pengar som brottsligheten inbringar. Samverkan mellan olika myndigheter behöver stärkas än mer. Poliskåren behöver breddas, bland annat med civila experter. Polisutbildningen behöver bli mer akademisk och verksamheten mer kopplat till forskning. Styrningen av polisen behöver förbättras radikalt, ifrån kvantitativa mål, ”pinnjakt”, till kvalitativa mål och ledarskapet behöver förnyas i en riktning där man bättre inkluderar och entusiasmerar medarbetarna. Resursbrister i både polis och resten av rättsväsendet behöver åtgärdas, och ledtider i rättsprocessen förkortas dramatiskt. Med mera. Alla dessa åtgärder skulle troligtvis bidra till att minska kriminaliteten i samhället och/eller den utsatthet som brotten skapar. Men man behöver även diskutera några, speciellt för miljöpartiet, mycket kontroversiella frågor. Och då tänker jag på straff och strafflängder samt på övervakning och datalagring.
Miljöpartiet nämner i partiprogrammet att alternativ i huvudsak bör sökas till fängelsestraff, speciellt då det gäller kortare påföljder. Jag håller med om att för förstagångsförbrytare som begår lindriga brott så är det alltid bättre att hitta alternativ till fängelsestraff. Men det är inte där problemet ligger. Om jag återvänder till exemplet med inbrotten, ett ”vardagsbrott” som normalt ger ett par månaders fängelse, så är de korta straffen redan nu både kontraproduktiva och väldigt frustrerande för både poliser och brottsoffer. Brotten är normalt väldigt svåra att utreda, och uppklarningsprocenten är mycket låg. Och när man väl lyckas få tag på några av gärningsmännen och lyckas binda dem till ett eller flera inbrott så får de max ett par månaders fängelse i straff. Det gör att väldigt många multikriminella löst sammansatta gäng har kalkylerat att inbrott är den lönsammaste verksamheten att ägna sig åt, vilket de också gör på samma sätt som en vanlig medborgare går till sitt ”8-17”-jobb. När de väl åker fast för ett ”bryt” så tar de utan problem en ”volta” på ett par månader, och hinner dessutom normalt med ett stort antal nya inbrott innan det första går upp till rättegång, och ännu fler innan avtjäningen. Dessutom gör mängdrabatten i straffsatserna att ju fler inbrott de begår innan dom faller, desto ”billigare” blir det. Det är väldigt frustrerande som polis att försöka förklara för en familj i ett utsatt bostadsområde hur de tjuvar som greps för några dagar sedan nu är ute igen och fortsätter sin kriminella verksamhet. Känslan blir att man har samhället mot sig istället för med sig i kampen för att hjälpa de här brottsoffren, varav flera till slut flyttar ifrån de mest utsatta områdena efter det andra eller tredje inbrottet inom loppet av något år. Många av de brottsoffer vi möter tycker att de låga straffsatserna för den här sortens brott är direkt stötande. Och det är också väldigt tydligt att brottsstatistiken går ner direkt när de mest aktiva grupperingarna sitter inspärrade. Det kanske finns bättre lösningar genom olika sorters elektroniks övervakning, men som det ser ut nu innebär de korta straffen helt enkelt att många fler brott begås och att utsattheten för brottsoffer ökar.
Än värre blir det när det gäller grövre brott, där brottsoffrens utsatthet dessutom är betydligt större. Speciellt tydligt är detta när det gäller relationsvåld. Samhällets tandlöshet mot förövarna har gjort att många kvinnor till slut helt tvingas att ge upp sina liv och gå under jorden då gärningsmannen släpps ut och fortsätter sin förföljelse. Det var inte länge sedan en kvinna i Malmö blev mördad av sin ex-man trots att denne just dömts för ett grovt brott mot henne. Han hade då släppts ut i väntan på avtjäning. Även mycket farliga våldsbrottslingar släpps ut trots att det innebär en uppenbar risk för både närstående och andra. Ett exempel är den man som i Stockholm förra året genomförde en överfallsvåldtäkt på en 12-årig flicka. Han hade tidigare dömts för att ha knivmördat sin flickvän. I februari mördade en man sin far och dennes sambo. Han hade tidigare dömts för mordet på sin mor. Jag är medveten om att jag drar upp skräckexempel, att varje fall är unikt och att vi varken kan eller vill spärra in brottslingar och slänga bort nyckeln. Men jag tycker likväl att den utsatthet och det lidande som skapas för helt oskyldiga människor av att allt för lättvindigt och snabbt släppa ut en del dömda brottslingar är oacceptabelt. Samhället, vi alla, har ett ansvar gentemot dessa människor som får sina liv förstörda, ett ansvar som vi inte har tagit. Ett undantag är StenErik Eriksson, pedofilen som har suttit frihetsberövad längre än någon annan människa i Sverige. Kanske är det för att de presumtiva offren är små barn.
I partiprogrammet nämns också att det är farligt med intrång i integriteten, och just integritetsfrågor har blivit en profilfråga för miljöpartiet. Visst kan okontrollerad övervakning och oförsiktig hantering av lagrade data innebära en kränkning av den personliga integriteten för den utsatte. Men datalagring och övervakning är också mycket viktiga verktyg för bland annat polisen i strävan efter ett tryggare och säkrare samhälle. Vid utredningar av grova brott, som t.ex. mord eller människohandel, är möjligheten att komma åt trafikdata ifrån t.ex. mobiltelefontrafik ofta central. Jag har själv varit med om att analysera telefonlistor som en central del i en utredning som till slut ledde till att en mördare kunde dömas. Det faktum att allt mindre data sparas hos operatörerna på grund av den kommersiellt genomdrivna Ipred-lagen har också försvårat utredningsarbetet. Hemliga tvångsmedel är dessutom av stor generell vikt för kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Vad gäller övervakning, så har t.ex. de enkla övervakningskameror som finns på tunnelbanestationerna i Stockholm visat sig ha en enorm betydelse för att utreda brott som rån, misshandel och överfallsvåldtäkter. Man kan dessutom utgå ifrån att de utöver det har en stor brottsförebyggande effekt. Det är lätt att som polis se stora vinster med fler övervakningskameror på olika platser i det offentliga rummet.
Sammanfattningsvis så tror jag självklart inte att jag sitter inne med svaren på de svåra frågor som rör straff, övervakning och integritet. Men jag hoppas att mitt inlägg kan nyansera en debatt inom miljöpartiet där det lätt låter som om kortare straff alltid är bättre och som om all övervakning är av ondo. Ett sådant synsätt kan nämligen få effekten att de brottsoffer som borde vara det mest centrala i rättspolitiken skjuts åt sidan och glöms bort.
Martin Marmgren
MP Solna
Lars, jag håller med dig helt och hållet!
Johan, tack för din kommentar! Kul att du ger dig in i debatten
. Din jämförelse med USA haltar dock på många sätt. Jag tror knappast att en inbrottstjuv skulle välja att försöka skjuta sig loss om straffet för brottet var ett år istället för tre månader. Resonemanget är inte relevant för t.ex. hustrumisshandlare heller. Att det begås fler brott i USA har knappast att göra med att de har längre straff, utan beror säkert främst på socioekonomiska orsaker och på samhällsstrukturen. Dessutom gör lätttillgängligheten till vapen ofta brotten grövre.
Vad gäller övervakningen så rör det sig inte om ”en stor och dyr apparat”. Det är just den sortens generaliseringar baserade på obehag och okunskap som gör att mp ofta hamnar fel i de här frågorna. De övervakningskameror som finns i tunnelbanan har ingenting med FRA-lagen eller IPRED att göra. Det är olika, separata, system med helt olika funktion, regelverk, etcetera. Och övervakningskameror går inte heller alltid att ersätta med mer utredningsresurser, för om du inte har några bevis eller något som för utredningen framåt så blir det ofta väldigt svårt. Senast i helgen var jag på ett inbrott av ”smash and grab” karaktär i en galleria. Om säkerhetsföretaget inte nyligen hade fått tillståndet att använda en del kameror inne i gallerian indragna av ”integritetsskäl”, så hade både utredningsläget varit mycket bättre, och vi hade fått information i realtid som hade gjort det möjligt att kanske direkt gripa de tjuvar som för tredje gången på en månad stal varor av en affärsidkare som totalt blivit av med värde för över en halv miljon. Det tycker jag är integritetskränkande.
Väldig bra inlägg angående övervakning Martin!
Det är viktigt att behålla perspektiven, hur mycket lidande har t.ex. övervakningskamerorna i t-banan åstadkommit?
…och hur mycket lidande har de räddat människor från?
En kväll för 1.5 år sedan råkade jag ut för två drogade ungdomar som oprovocerat hoppade på mig på en pendeltågsstation. Tack vara övervakningskamerornas filmer blev det helt uppenbart att deras försök att ljuga ihop ett försvar var felaktigt och det blev väldigt enkelt att få dem dömda. Utan video-inspelningen hade jag inte fått upprättelse och än idag gått och undrat om enda lösningen är att snabbt och obarmhärtigt slå tillbaka hårdare eller helt enkelt inte ha någon chans att få upprättelse.
Baserat på den erfarenhet jag har av övervakningskameror så skulle jag önska kamerorna var fler, med bättre inspelningskvalité och kanske även spelade in ljud.
Visst skulle det kunna användas på ett otillbörligt sätt av någon som har tillgång till det inspelade materialet men det borde väl inte vara svårare att lösa än att det skyddas av inloggning så att det alltid går att se vem som tittat på vad av det inspelade materialet.
Med mer och bättre övervakning skulle massor av brott förhindras, mycket mer brott skulle klaras upp och det skulle ske snabbare än någonsin. Dessutom och kanske viktigast, genom att de (ofta drogpåverkade) som utför brotten i efterhand får se exakt hur idiotiskt de beter sig så ökar även deras insikt i att de måste förändra sitt beteende till det bättre.
Hulliganerna på läktarna som ser sig själva med nyktra ögon (och blir igenkända av alla i sin omgivning) skulle ganska snabbt inse att de behöver få ordning på sina liv.
Heja 1984…
(ok det finns väl gränser…men just övervakningskameror tycker jag bidrar till väldigt mycket mer gott än ont här i Sverige)
Anledningen till att många inom MP är så enormt emot övervakning tror jag snarare har att göra med känslan att skiv- och filmbolag ska få rätt att se få information om vad en enskild individ har gjort på nätet, endast baserat på misstanke om eventuella fildelningsbrott.
Ett tydliggörande att en liten fildelning inte är vad övervakningen syftar till utan att det handlar om att skydda individer från brott där de lider verklig skada (vilket iochförsig väldigt omfattande fildelning kan vara)
Gör det lätt för polisen och ge brottsutövarna en chans att se vad de ställer till med. Tror det är bästa receptet för uppklarande av brott och även rehabilitering och till och med fungerar förebyggande.
Samtidigt behöver resonemanget nyanseras åt andra hållet. USA, med sina långa straff, har istället problem med att folk gör vad som helst för att inte åka fast och de har betydligt högre brottslighet än oss. När det gäller övervakning är det en mycket stor och dyr apparat som innebär stora integritetsproblem. Men om vi ska vara ärliga så leder den till uppklarande i en försvinnande liten del av alla brott. Om vi investerade samma pengar i att förebygga brott och utökade utredningsresurser hos polisen så är jag säker på att det skulle ge ett bättre resultat.