Över hela världen söker sig idag människor till städer för att förverkliga sina drömmar. Sedan 2008 bor för första gången mer än hälften av världens människor i städer. Av alla länder i den Europeiska Unionen är Sverige det land där urbaniseringen går snabbast. De senaste 5 åren har Stockholm växt med över 120 000 människor, och människor fortsätter lämna små orter och landsbygd för att söka sig till städerna. För klimatet och miljön är det goda nyheter. Trots att de stora städerna har en större ekonomisk aktivitet lämnar de ett mindre ekologiskt avtryck. Människor i stora städer har små utsläpp, och detta är sant över hela världen. USA tillhör de största förorenarna med tre gånger så mycket utsläpp per capita som Sverige, men en New York bo har lika lite CO2-utsläpp som en genomsnittlig svensk. Även om Spanien har högre utsläpp per capita än Sverige så har Barcelona lägre utsläpp än svenska städer.Anledningen är att när människor samlas i städer uppstår närhet och effektivitet. Vårt behov av transporter och energi minskar samtidigt som vi kan tillgodose flera av våra behov gemensamt. När vi koncentrerar våra samhällen istället för att sprida ut dem sparar vi också natur och åkermark. Vi tar mindre mark och mindre resurser i anspråk, och får ut mer av det vi använder. Stadens miljö är den mest effektiva livsmiljö vi människor har, samtidigt som efterfrågan på den hela tiden ökar.
Människors livsmönster har ändrats men vårt samhälles institutioner har inte hängt med i den utvecklingen. Vi planerar fortfarande för kärnfamiljer som vill bo i förorter med 2.3 barn och 1.7 bilar, trots att världen inte ser ut så idag. Idag har hälften av svenskar mellan 18-24 år inte ens körkort, många bor själva, en del bor i kollektiv och en familj kan se ut hur som helst. Då kan vi inte fortsätta bygga ett samhälle baserat på idén att alla har en Volvo och vill bo i en villa utanför staden.
När människor i allt större utsträckning söker sig till städerna blir det svårare att få plats. Just den miljö som är mest eftertraktad och mest hållbar är också den vi erbjuder minst av. Det råder ingen brist på förorter, villaområden och landsbygd i Sverige, däremot är det brist på tät och varierad stad.
Om människor vill bo i innerstaden måste vi ha en politik som skapar mer av det. Inte en politik som gör stadskärnan till en exklusiv miljö, endast tillgänglig för de som redan bor där. När efterfrågan är högre än tillgången så stiger priset. Det leder till att vissa grupper och verksamheter trängs undan, på bekostnad av mångfalden och den sociala hållbarheten. Stockholms bostadsköer och bostadsbristen i alla större svenska städers stadskärna talar sitt tydliga språk. Människor vill bo hållbart och de vill bo i staden. Det är upp till oss att lyssna och skapa förutsättningar.
Det råder idag inte någon brist på utrymme eftersom Sveriges städer är glest befolkade, men vi har inte en politik för stadens framtida invånare, bara för de som redan bor där. Vi tillåter idag inte gärna någon förändring i innerstaden och vi har slutat producera mer av den. Båda de sakerna måste vi ändra på för människornas och miljöns skull.
Att bygga mer stad där staden redan finns är svårt. Intressekonflikterna är många och komplicerade jämfört med att placera ett bostadsområde på åkern utanför staden. Ute på åkern finns inga grannar som störs av byggen eller som får sin utsikt förändrad. På åkern finns sällan arkeologiska intressen eller kulturmiljö att ta hänsyn till. I staden finns alla de problemen och många fler.
I slutändan är dock alla vinnare på att vi förtätar våra städer, om vi gör det på rätt sätt. När en parkeringsplats blir bostäder, en oanvänd gräsmatta blir en kvartersbutik eller ett befintligt kvarter byggs ihop skapar det mervärden för alla. Våra gator blir tryggare om fler rör sig på dem, våra parker blir mer attraktiva om de används mer, och bussarna kan gå oftare om det finns fler som åker med dem.
Varje bit mark vi kan använda inne i våra städer är mark vi inte behöver ta från naturen. Varje meter gata vi inte drar fram över jungfrulig mark är en vinst. Varje bostad som kan skapas där människor redan bor, där handel, service och kollektivtrafik redan finns, är en grön framgång. Att flytta till stadskärnan är idag det mest miljövänliga val du kan göra, vi måste ge fler möjligheten att göra det valet.
Mattias Stenberg
Kommunalråd
Helena.
Du anser alltså att MP ska driva en politik för att ”tömma städerna”, det vill säga massförflytta människor mot deras vilja, som Stalin gjorde i Sovjetunionen. Människor ska enligt dig alltså inte ens få bestämma var de vill bo. Och det här massiva förtrycket mot Sveriges befolkning motiverar du med att du själv inte trivdes med att bo på Södermalm.
Din ‘analys’ är och ‘slutsats’ vore i själva verket både en social, ekonomisk och ekologisk katastrof. Jag hoppas faktiskt att ditt inlägg är skrivet som en ironisk kommentar till de allra värsta fördomarna om Miljöpartister. Om du verkligen menar allvar är det oroande, och dina åsikter passar bättre hos Sverigedemokraterna än i ett grönt hållbarhetsparti, även om dom skulla anses väl extrema även där.
Jag bodde på Södermalm för 15 år sedan och fick panik av att det stuvats in ännu fler människor på denna lilla ö. Det var när Södra Stationsområdet gick över från att vara industriområde till bostadsområde.
Jag önskar att det skall stå i Miljöpartiets partiprogram att Sverige skall ställa in sig på en tömning av städerna till 1912 års befolkningsmängder. Folket bör bo när platserna där maten odlas. Fosforn i människornas urin måste gå tillbaka till jordbruksmarken. Det bör stå i partiprogrammet att Sverige skall ställa om till ett samhälle utan fossila bränslen genom att sprida befolkningen lika jämnt över landet som prickarna på en klänning.
Befolkningen i städerna skall försöka öka sin självförsörjandergrad när det gäller livsmedel och kläder, och bränsle. Som 1912 då stadsborna hade släkt kvar på landet som de köpte mat ull och ved av… Ett flertal Plantagonväxthus bör byggas i Stockholm.
Vi ligger risigt till när bara högst 10 procent av befolkningen vet hur man odlar potatis. Vi skall bo i små tätorter på högst 1000 personer längs täta järnvägsnät.
Olle
1. Att byta energiform är såklart bra, men rimligtvis måste även du hålla med om att en stad där dom flesta transporter kan utföras till fots är bättre än en som är byggd för bilar, oavsett vilket bränsle de drivs av. Det finns heller ingen konflikt mellan att bygga effektivt och hållbart, samtidigt som man utvecklar ny teknik för de transporter som måste ske.
2. Ditt påstående är direkt pinsamt. Vad har du för belägg för att en tät stad skulle skapa psykiska problem och drogmissbruk? Ett direkt absurt påstående. Sveriges tätaste stad är Stockholm, som fortfarande är en av de glesaste huvudstäderna i Europa. Vi har en enorm potential att utveckla våra städer utan att sprida ut dem mer.
Naturskyddsföreningen ser stadens utglesning som ett av de största hoten mot miljön, samtidigt som människor tack och lov efterfrågar täta och blandade stadsmiljöer istället för 70-talets bilsamhällen och gröna vågens flum om ekologiska byar.
3. För andra gången verkar du ställa teknikutveckling mot att planera hållbara städer. På vilket sätt omöjligörs utvecklingen av teknik av att människor samlas istället för att sprida ut sig? Dessutom sker nästan all innovation i miljöer där många kreativa människor samlas och utbyter idéer, stadskärnor och universitet.
Läs gärna Jane Jacobs, Edward Glaeser eller andra som seriöst forskat på frågan. Fördomar och stadsfientliga knasigheter är problemet, inte lösningen.
Johan Andersson
Att bebygga parkeringsplatser och rivningstomter är den mest hållbara formen av stadsutveckling. Jag tror inte heller att MP ska vara mot betong, det är ett ganska användbart material.
Olle: Miljöaktuellt-artikeln stöder Mattias text. Stockholmare släpper ut mer delvis för att de pendlar så långt. Den långa pendlingen är ett resultat av ett glest stadsbyggande.
De släpper också antagligen ut mer för att de är rikare och alltså konsumerar mer – men det har ju inte med stadsbyggandet att göra.
Mattias:
1: Bil är inte detsamma som bränsle. OM politikerna vill, kan man styra om energiformen från fossila bränslen till t.ex el. Detta kan, rent tekniskt, göras på ca 20 år. men det förutsätter att man verkligen vill och vågar.
2: Dina förtätningsdrömmar är bara synbart hållbara. De skapar aliienerade männsikor med psykiska problem, mord, kriminalitet och drogmissbruk. Människor som lever alltför tätt mår inte bra. När en stadsdel blir för tät och har för lite grönområden flyr de som kan och resterna utsätts för en stegrande förslumningstakt. Varför vill du skapa sådana miljöer? Denna utveckling finns i 100% av världens storstäder. Hur hållbart är det?
3: Det hållbara skapas snarare av en ökad småskalighet och nytänkande. Ett litet exempel är övergången från glödtrådslampor till LED-tekniken. Med lite fantasi och en god portion vilja, skulle man kunna skapa en, i det närmaste, energimässigt självförsörjande bostadssektor. Det finns redan idag ett antal fullskaliga exempel på hur det kan gå till, men det saknas politisk vilja och beslutsamhet för att utvecklingen skal ta fart på allvar. I den delen blir det en nackdel med hög konsumtion av energi på en liten yta. Dvs, dina förtätade stadsmiljöer drar det kortaste strået, även ur detta perspektiv.
”Vi vill ha mer stad i staden” låter som LE Lundberg, tänker på den sköna betongklossen med tillhörande stenöken som man uppfört i Kvartetet Lyckan. Heja Norrköping, betongklossarnas hemvist!
Att förtäta och bygga riktig och blandad stad är inte enkelt eller okomplicerat. Tvärtom är det det absolut svåraste sättet att bygga stad idag, med de strukturer som vi arbetar i och de ideologier som genomsyrat vår kultur.
Däremot är valet om vilken inriktning vi ska ha som miljöparti enkel. Vi måste ta ansvar för att den ohållbara utbredningen slutar och ställa om till ett hållbart stadsbyggande. Då behöver inriktningen vara att hushålla med våra resurser, utnyttja den befintliga infrastrukturen, minska transportbehovet och ge fler människor möjligheten att leva hållbart.
Året 2010 byggdes 154 bostäder i Norrköpings kommun. Alla dessa var småhus utanför staden. Vi byggde alltså 100% bilberoende bostäder, som är både mindre energieffektiva och tar mer mark i anspråk än flerbostadshus. Vi kan diskutera exakt hur förtätningen ska se ut och på vilket sätt det ska gå till, men vi kan inte under tiden låta staden sprida ut sig på åkrarna, och bygga fast oss i ett allt större behov av bil och fossila bränslen. Att vi ska förtäta är självklart, hur det ska gå till behöver vi fortsätta diskutera medan vi gör det.
Tom:
Din kritik mot nybyggen handlar ju framförallt om en kritik mot HUR man bygger snarare än VAD man bygger. Områden som man, precis som du skriver, bara sover i.
Problemet är att det är så vi har byggt under hela efterkrigstiden och att det är just det du beskriver, ”de grundläggande behoven i sin närmiljö av naturkontakt inklusive det gröna, fågelljud o.s.v”</i som har varit drivande i denna oerhört destruktiva utveckling, både ur ekologiskt, ekonomiskt och socialt perspektiv. Man har helt enkelt endast sett till de modernistiskt ideologiska teserna där ”den nya människan” skulle bo i tillrättalagda och färdigplanerade områden med ”mycket luft och ljus” och ”nära till naturen”. Problemet är bara att det moderna stadsbygget var omodernt i samma sekund det stod färdigt. Hela idén var dömd att misslyckas just genom idén om att man skulle kunna planera in modernitet som något färdigt och slutgiltigt, en utopisk dröm. De modernistiska sovstadsområdena, som vi fortarande bygger, kan inte hantera något annat än just att sova. Leva får man göra någon annanstans. Vad vi behöver göra är just det som Mattias skriver om, vi behöver bygga mer stad. Då blir också staden hållbar.
Olle:
Nu ser jag vidare att rapporten verkar avse Stockholm som helhet. Stockholm är i sin helhet en allt annat än tät stad, det är i själva verket en oerhört gles stad. Många är därför beroende av bil.
Olle:
Hur menar du att grundtesen skulle gå upp i rök? På den länk du skickar med kan man läsa ”skillnaderna i utsläpp som följer med ett konsumtionsperspektiv”. Just det. Konsumtionsperspektiv. Som du säkert är medveten om är tät blandstad en bebyggelsetopologi där tillgången ligger mycket långt under efterfrågan. Det driver upp priserna på den topologin vilket innebär att de med goda eller mycket goda inkomster är starkt överrepresenterade i Stockholms innerstad. Att de som bor i Stockholms innerstad konsumerar mer beror helt enkelt på att de har mer pengar.
Vem tror du påverkar miljön mest, den som bor i en lägenhet på Östermalm eller den som bor i en villa i Djursholm?
Hej Mattias
Du har kanske vissa poänger, men som du nu uttrycker dig – som om det vore objektiva sanningar, så är vi nog många som drar öronen åt oss, med följden att inte ens dina ev. poänger går fram.
Det gäller att ta sig bortom sina egna åsikter, och öppet utforska vad man bygger dem på, det är för mig vetenskapligt förhållningssätt liksom en ödmjuk och önskvärd approach.
Även med dagens högenergiintensiva centraliserade och storskaliga produktionssystem, tar sig ofta glesbygdsbor bättre ut än många som bor i städer, trots att glesbyggsborna jobbpendlar.
Hur tätt människor än bor så kommer man inte ifrån det faktum att beroendet av omgivande produktiv mark består, där maten, energin till värme, vatten, resurser, allehanda ekosystemtjänster o.s.v. skall genereras, för att inte tala om de grundläggande behoven i sin närmiljö av naturkontakt inklusive det gröna, fågelljud o.s.v. som mycket forskning visar.
Jag har sett mycket förtätning i Sthlmsområdet där förut trevliga och beboeliga miljöer nu är att betrakta som ”döda”-miljöer som på sin höjd kan fungera som något man åker till för att sova, för att raskt lämna på morgonen då de ej kan ge något av värde – hur hållbart är det!?
Så gärna inga fler alltför enögda svart vita framställningar presenterade som ”sanningar”, tack.
Vgh Tom
Olle, Om Mattias har fel, varför ligger tre av fyra städer under sverigesnittet?
Mycket bra text! Om nu detta omsätts i verkligheten så får ni min röst nästa val.
Bra blogginlägg, jag instämmer till 100%. Självklart ska vi bosätta oss i de städer där det går åt minst resurser för att bo.
Intressant rapport av Stockholm Environmental Institute, men jag tycker inte att den är i motsats till inlägget. Det är väldigt bra att även konsumtionsmönster tas med i beräkningarna. Men som de också skriver i rapporten så är det svårt att dra slutsatser på annat än nationell nivå. Konsumtionsmönstrena är heller inte tillräckligt kartlagda för att kunna dra några definitiva slutsatser. Det framgår inte i vilket utsträckning konsumtionen är av den bättre sorten som ställer krav på miljötänk och ger rätt betalt.
Vad skulle då enligt den här rapporten vara rätt plats att bo på? Platsen ser inte jag som det viktiga i den här undersökningen utan det är hur vi människor agerar, hur vi handlar, vad vi lägger våra pengar på. Är du fattig och bor på landet så konsumerar du antagligen mindre, men det du konsumerar är antagligen inte kravmärkt eller fairtrade.
Rapporten handlar inte om stadsplanering, den handlar om våra beteendemönster och vilka krav vi ställer på vår import av varor.
Vi behöver alla bo någonstans och de flesta av oss bör ha ett arbete. Då tycker jag att det är självklart att vi ska bo stora städer där resursåtgången för boende och transport till och från vårt arbete är så liten som möjligt. Att vi är inne i en trend av ökad konsumtion kan inte jag se som städernas fel utan som något vi som individer och som samhälle måste hantera och något som kan lagstiftas kring.
Hela din grundtes gick just upp i rök:
http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.446728/stockholmarnas-utslapp-439–hogre-om-man-raknar-in-totala-konsumtionen
Väldigt bra skrivet och rakt på sak, sånt uppskattas!