Sverige saknar stadspolitik. Vi har ägnat oss åt att politisera glesbygd, landsbygd och talar då och då om det kluvna Sverige med en utveckling i de största orterna kontra de minsta. Sverige har en landsbygdsminister med inriktning på jord- och skogsbruksfrågor men vi har ingen samlad politik för städernas utveckling.
En del talar om bristen på bostadspolitik, det är värre än så. Vi har ingen samlad politik för städernas utveckling i Sverige och därmed ingen modern politik för de områden där utvecklingspotentialen ligger och där alltfler väljer att bosätta sig. Det är allvarligt ur flera aspekter:
- Sverige urbaniseras nu snabbt
- det är i städerna utvecklingen sker och de nya tjänstejobben skapas, både de kvalificerade och de enklare
- städer har bra förutsättningar att bli hållbara om vi utformar dem rätt med bra infrastruktur för transporter och energi
- städer är roliga, det är där det händer, människor möts och nya idéer uppstår, själv tror jag detta är den mjuka faktorn som gör att unga människor i så hög grad söker sig till städer. I möten uppstår också idéer som leder till kunskapssamhällets arbeten och möjligheter
- städer är toleranta miljöer där människor blir fria att leva som de vill men innehåller också spänningar och social friktion.
Idag hindras effektiv och bra stadsutveckling av ett stadsfientligt regelsystem. Det drabbar även mindre städer som Arvika, Motala och Härnösand. Ett i grunden välment regelsystem – ofta med miljöförtecken – klarar inte av att göra helhetsbedömningar utan suboptimerar hårt. Mest allvarligt är antagligen att klimatfrågan väger lätt när vi kommer till t ex Plan- och bygglagstiftningen. Då regerar bullerkrav, EU:s miljökvalitetsnormer och buffertzonskrav från statliga verk. Våra länsstyrelser klarar inte sitt uppdrag om helhetsavvägningar utan kommunala planerare dränks i snäva yttranden som egentligen bara skriker en sak. ”Sprid ut bebyggelsen med stora skyddszoner emellan olika funktioner så bråkar vi inte med er!”
Värst tror jag det är för de mindre kommunerna med utvecklingskraft. Det krävs resurser och bra kompetens för att orka ta striden med hela efterkrigsparadigmet. Tror du mig inte så gör research för hur många överstora trafikleder som egentligen byggs om till stadsgator varje år i Sverige och om vi på det sättet nyttjar marken bättre? Det är enklare att lägga ut ett nytt exploateringsområde på åkermark, helst en bit från annan bebyggelse, helst utan funktionsblandning.
Stadspolitiken behöver se olika ut för olika städer. Vi kommer att ha orter i landet som kommer att fortsätta att minska eller stå still i befolkning. Tyskland har haft ett program för krympande städer, det borde vi också ha. Slit av bindeln och erkänn problembilden, där Sverige växer behöver vi bygga mer stad. Jag tror vi behöver en stadspolitik både för krympning och växt.
På vägen till hållbarhet måste de som kallar sig miljövänner slakta ett antal kossor. Mer statlig reglering och omtänksamma miljökrav leder inte alltid dit man vill i stadsbyggande. Det är inte mer suboptimerande miljöbalk vi behöver utan en sammanhållen stadspolitik.
Dag Johansson
Ordförande i Sveriges Stadsarkitektförening
Som jag ser det är behovet av transporter problemets källa. Visst är det bra om man utvecklar tystare bilar, asfalt eller fönster, men att genom klok stadsplanering minska behovet av transporter är som jag ser det ”källan”.
Mattias, jag förstår inte denna undfallenhet mot att möta problemet vid dess källa. Bilism kan motarbetas med en lång rad effektiva metoder, vilket leder till lägre buller och en hel del annat på köpet. Det handlar om planering och reglering av trafiken och kostnadsfördelning av dess konsekvenser för att få folk att använda andra färdmedel.
Regleringarna om bullernivåer från motorerna har gått baklänges under en tid. Däcken vet jag inte ens om nån funderat på att reglera. Det är välkänt att i bilens marknadsföring ligger att låta så mycket som möjligt utåt och vara så tyst som möjligt inåt. Men det finns inga tekniska skäl till att det måste vara så. Forskning och teknikutveckling på fältet är därför närmast obefintlig. Men direktåtgärder för minskat buller inkluderar hastighetssänkningar, dubbdäcksreglering, kampanjer för jämnare körning, igen med fördelar inom andra områden.
Till slut finns en rad med grepp inom stadsbyggnad (blandad stad, sluten kvartersstruktur, publika funktioner i bottenvåningarna, grönska), arkitektur (komplexa fasader, rätt planlösningar, materialval) och byggteknik (fönster, ventiler) som kan användas betydligt mera medvetet, även här med eftertraktade bieffekter.
Det är dock symptomatiskt att man ofta börjar i fel ända, genom att tex kräva ljudisolerande fönster, och om detta inte skulle vara tillräckligt så menar man att det är fel på bullernormerna. Buller är ingen marginell onytta bland bilismens många problem, det är en högst reell hälsoproblematik, om än något sent påkommen. Och det finns mängder av strategier på olika nivåer som vi knappt börjat använda. Buller är ett problem som många av befintliga hållbarhetsideal är en utmärkt lösning på, och är därmed ett utmärkt ytterligare argumentation att använda för att åstadkomma en tät, blandad, ren och transportsnål stad.
Problemet med vår bullerlagstiftning som jag ser det är dels att den skapar större miljö- och klimatpåverkan, men att den också i slutändan skapar mer buller. Eftersom ”lösningen” på bullerproblemet idag är att öka avståndet mellan det som bullrar och det som ska byggas så skapas hela tiden ett större och större behov av transporter. Vilket skapar mer biltrafik och därmed också mer buller och mer utsläpp.
Vill vi på allvar skapa möjligheten för fler att leva utan bil kan vi inte fortsätta glesa ut och separera våra städer. ”Sprid ut bebyggelsen med stora skyddszoner emellan olika funktioner” är inte hållbart.
Ja och nej. Sverige behöver absolut en stadspolitik och du har rätt i mycket. Men det behövs också strikta miljönormer. Många av de heliga kossor som du menar ska slaktas tror jag är sådana skyddsregler som tillkommit för att hantera de hälsoeffekter som framför allt den bil- och lastbilsburna trafiksektorn gett upphov till. Buller är ett exempel du nämner. Buller och utsläpp är väl dokumenterade och viktiga orsaker till ohälsa, dödsfall och samhällskostnader. Många av de förbättringar som skett sen säg 80-talet har nu börjat vända mot det sämre igen, genom en ständigt ökande bilism, tyngre fordon och inte minst dieselns snabba intåg. Dessa ständigt ökande bilflottor tar naturligtvis också upp en allt större del av stadens mark, på bekostnad av alla andra användningsområdena och användare. Lösningen är enkel, minska bilismen så kan städerna förtätas. Förtätas städerna så minskar bilismen. Det går faktiskt inte att börja i någon annan ände. Det går inte att blunda för att stadspolitik är bilpolitik.