Per Gahrton: Grundbultar och frågor för grön EU-politik

Nu när MP sedan flera år, med rätta, slopat utträdeskravet är det hög tid att formulera en alternativ offensiv EU-linje. En teoretisk möjlighet vore att haka på den federalistiska modell som en del andra gröna partier inom EU driver. De ser ett mäktigare EU-parlament som ett botemedel mot EU:s beryktade ”demokratiska underskott”. Om bara EU blir likt en demokratisk förbundsstat vore problemet löst, tycks de anse. Ja, kanske formellt, men inte reellt. Att se demokrati som en fråga om beslutsformer är alltför inskränkt. Det finns alltid en relation mellan form och innehåll som inte minst gröna bör ta på allvar. Vad hjälper det med ”demokrati” i EU om maktförhållandena gör att de ”demokratiska” besluten leder bort från gröna lösningar? I själva verket handlar det ”demokratiska underskottet” inte främst om HUR besluten fattas, utan om VILKA typer av beslut som fattas. EU lägger helt enkelt näsan i blöt i alltför många frågor. Att det är så börjar bli en allt vanligare åsikt, långt utanför gamla EU-motståndarkretsar.

Färre EU-beslut om det mesta

Jag tror att det behövs klara skrivningar i partiprogrammet om att det största demokratiproblemet i EU är att EU beslutar om för mycket. Dessutom behövs ökad flexibilitet, så att inte alla 27 EU-länder måste vara med om allt, precis som det redan är med EMU och Schengen. Undantag måste bli regel. EU skulle kunna kopiera Europarådet så att en del av de direktiv som antas bara gäller för de länder som ratificerat det. EU-domstolens möjlighet att smygande utvidga EU:s befogenheter måste stoppas. Istället bör man fundera på en idé av förre tyske presidenten Herzog om att inrätta en särskild ”befogenhetsdomstol” med uppgift att bevaka medlemsstaternas intressen. Man kunde också tänka sig att de nationella parlamentens nuvarande rätt att slå larm om EU-förslag som de anser strider mot subsidiaritetsprincipen utvecklas till en sorts vetorätt. Kanske behövs ett visst antal nej från nationella parlament, men det skall inte behövas en majoritet av stater. Dessutom borde varje förslag om nya EU-regler testas mot andra befintliga internationella samarbeten. Varför behövs EU-regler om det redan finns regler i Europarådet, OSSE eller FN, där samtliga EU-stater är medlemmar? Varför dubbelarbete?

Tuffare EU-politik om miljön

Samtidigt som EU:s befogenheter alltså bör inskränkas och medlemsstaternas möjligheter till undantag ökas, finns det också på en del områden behov av ett starkare EU såväl inåt som på världsscenen. Det mest uppenbara är miljöpolitiken. Det är inte rimligt att några EU-länder skall kunna förstöra livsmiljön för hela EU, kanske hela världen.

Förväntningarna på att EU skall uppträda som den rika världens gröna samvete är stora. Delvis är sådana förväntningar lite naiva, EU domineras ju av nyliberala ekonomiska tillväxtintressen. Ändå finns troligen större chans att EU skall börja ta globalt miljöansvar än att USA ska göra det. Och om Kina skulle hinna före EU som ledare för en global miljöomvandling (det finns tecken i den riktningen) – vilket katastrof för demokratins framtid! Det måste betonas i partiprogrammet att ett huvudmål för grön EU-politik är att göra EU till en slagkraftig miljöförkämpe – samtidigt som det bör framgå att detta kräver kamp och radikala förändringar; det får inte skapas intryck av att MP inbillar sig att EU redan är en miljöorganisation. Dessutom måste beslutssystemet utformas så att det alltid är möjligt att gå före, däremot förbjudet att släpa efter. Sverige måste kunna ha tuffare djurskyddsregler än övriga EU. Men det är inte rimligt att Tysklands, Belgiens, Italiens, Österrikes m fl EU-länders beslut att avstå från kärnkraft kan saboteras av svensk kärnkraftsutbyggnad.

Aktivare EU-politik för fred och konfliktlösning

Ett annat grönt mål är att EU ska kunna utgöra en aktiv fredsaktör. Faktum är – vilket visats i flera Cogitorapporter – att EU redan har en rad funktioner och mekanismer som med större samordning och, inte minst, politiskt engagemang kunde göra EU till en betydande icke-militär maktfaktor. MP bör ta ställning för utveckling av EU:s ”mjuka makt”, men hålla kvar vid inställningen att eventuella militära ingripanden i första hand måste ske i FN-regi. Samtidigt är det en realitet att det numera håller på att skapas en global åtskillnad mellan ”beställare” och ”utförare” på så sätt att regionala organisationer, inte minst Afrikanska Unionen, verkställer FN-beslutade militära insatser. MP bör kräva FN-trupper i första hand, men det är knappast rimligt att kräva att EU aldrig ska skicka ut fredstrupper om FN kallar. I praktiken är detta redan MP-politik, vilket bör legitimeras i partiprogrammet.

Nej till EMU, ja till Schengen, nej till USA-kopiering

Att MP ska bekämpa eurocentrismen och arbeta för öppnare gränser utåt är självklart. I det sammanhanget verkar det knappast logiskt att arbeta för utträde ur Schengen. Även om Schengen handlar om öppna gränser inom EU och inte utåt, är det nog svårt att förklara att man vill göra det lättare för afrikaner att komma in, men svårare för tyskar. Sverige bör stanna i Schengen, däremot inte gå med i EMU. Istället måste kravet på ett formellt undantag kvarstå och skärpas.

EU – ingen dålig USA-kopia – men ”europeisk identitet”?

Ett huvudmål, där en grön EU-politik kan ha gemensamma intressen med en del EU-federalister, är att sträva efter självständighet i förhållande till USA. EU bör vara en helt självständig aktör, inte minst i förhållande till övriga delar av världen.

Det leder till en del knepiga frågor som sällan hanteras i svensk EU-debatt. Skall MP medverka till åtgärder som stärker en ”europeisk identitet”? Jag har i olika sammanhang pläderat för svenskt stöd för EU-regler som främjar europeisk kultur, t ex en skärpning av det omdiskuterade TV-direktivet så att minst 30 procent av TV-programmen ska ha ett annat originalspråk än engelska eller det/de inhemska språken. Hur är det möjligt att Sverige sjutton år efter EU-inträdet kulturellt och massmedialt ger intryck av att vara en delstat i USA och inte ett medlemsland i EU? Det beror naturligtvis inte på att USA-kulturen är överlägsen utan på att den har tillgång till överlägsna marknadsföringsresurser, och på att engelska blivit alltmer dominerande som enda utländska språk för de flesta svenskar. Faktum är att det håller på att bli på samma sätt inom EU, vilket skulle förstärka bilden av EU som en dålig kopia av USA istället för ett självständigt alternativ. Språk är politik. Givetvis ska EU förbli formellt mångspråkigt, men i alla enheter skapar verkligheten efterhand ett dominerande språk och om inga beslut fattas om något annat blir det engelska. Vill vi det? Slutligen: Om EU nu skall vara en all-europeisk organisation, är det rimligt att ha kvar samma huvudstad som när EU bara var en liten klubb i Europas västra hörn? Om parlamentet ändå ska flytta från Strasbourg, vilket de flesta svenskar vill, varför inte till Prag? Val av huvudstad är också politik och inte bara en fråga om resekostnader.

Stärk det unika i EU-modellen, nej till förbundsstat, nej till EU som överförmyndare

Ibland hävdar EU-kramare att EU är en helt unik samarbetsform med sin blandning av konsensus och majoritetsbeslut, nationell suveränitet och överstatlighet. EU-motståndare brukar invända att det är en bluff, att EU är ett projekt för att bygga en superstat. Faktum är att EU är en unik konstruktion, men att det finns starka krafter som vill förvandla EU till en federal, militär supermakt. MP:s roll bör därför nu vara att betona vikten av att behålla och utveckla det unika i EU-modellen för att undvika den federalistiska fällan.

Slutligen måste det betonas att det kanske allvarligaste demokratiunderskottet är att det blir allt omöjligare för en EU-stat att utforma en egen linje i enlighet med väljarnas val. Det har länge gällt stora delar av miljöpolitiken, jordbrukspolitiken, handelspolitiken, hela det regelverk som ingår i den inre marknaden. Nu har det blivit uppenbart att det också gäller den ekonomiska politiken. EU har i praktiken störtat de folkvalda regeringarna i Grekland och Italien. En fortsatt utveckling åt det hållet kommer att stärka ett helt annat EU-motstånd än det röda och gröna. Risken är att de mest odemokratiska krafterna kommer att framstå som de mest demokratiska genom att utmåla EU som folkviljans dödgrävare. Förvisso krävs ansvarsfulla statsfinanser av alla regeringar. Men när EU utnyttjar de katastrofala effekterna av sitt eget förhastade EMU-projekt för att agera överförmyndare mot suveräna stater handlar det om en modell som inte stärker demokratin utan försvagar den. I en verklig demokrati måste väljarna vara suveräna att välja mellan olika politiska modeller. Att EU försvårar, delvis omöjliggör det, är ett värre hot mot demokratin än viss centralistiskt klåfingrighet.

”Befria EU!”

Ytterligare argument såväl kring de sällan diskuterade frågorna kring identitet, språk och huvudstad, som om de gamla klassikerna om beslutsformer och befogenheter, utvecklade jag häromåret i min första EU-bok efter MP:s och mitt eget beslut att överge utträdeslinjen och istället satsa på grön EU-reformering, Befria EU (Ordfront 2009). Den är fortfarande läsbar och finns på antikvariat och i bibliotek!

Per Gahrton