Ett partiprogram som tar sikte på att förändra människor kan bidra till ett fredligt men nödvändigt paradigmskifte. Många menar att det behövs en katastrof för att vi ska inse att vi måste gå från konkurrens till samarbete. Men mänskligheten besitter förmågan att göra fantastiska ting, om vi bara bestämmer oss.
Vi vet att jordens resurser förbrukas i ett tempo långt högre än de kan återskapas. Det är heller ingen hemlighet att vi åstadkommit en snedfördelning som resulterat i att drygt 900 miljoner människor i världen lider av hunger, samtidigt som 1,5 miljarder är överviktiga eller feta. Vårt samhälle skyndar mot sin egen undergång om vi inte riktar vår strävan mot nya mål. Materialism och kapitalism erbjuder inte lösningarna på vår tids utmaningar. Vi har ingen enkel uppgift framför oss, men en omställning är möjlig. Vi måste våga tro det, utan rädsla att anses vara orealistiska idealister eller naiva drömmare. Även den som har begränsad påverkansmöjlighet kan bidra, med små steg. Men vi behöver dessutom mod att stödja också de stora förändringarna, de som breddar solidariteten och sätter andra mål än de rent materialistiska på dagordningen. Det ska vara gott att leva för fler än bara oss själva.
När vi på nytt formulerar vårt partiprogram måste vi våga beskriva dessa nödvändiga förändringar, vi måste ha ambitionen att påverka människors värderingar och livsstil, om vi ska göra någon verklig skillnad.
I min politiska vardag ser jag att beslutsfattare gärna berömmer sig med att vara pragmatiska. Det är en strävan som starkast genomsyrar de partier som har störst makt, men den förekommer även hos mina egna gröna partivänner. Att alltid kunna laga efter läge verkar ju flexibelt, handlingskraftigt och kompromissvilligt. Analys och kritiskt tänkande ses närmast som bakåtsträveri när politiken blivit en tävling om makt, där devisen är att ”gladast vinner”. Förtroendevalda övas i sina partigrupper på att skapa sin ”berättelse”, mer än på att peka ut verkliga och behövliga förändringar som man vill åstadkomma för framtiden. Ideologisk förankring står inte högt i kurs och verkar ju dessutom ganska träigt och omodernt. Skillnaden mellan partierna suddas ut. Men det gör också att besluten saknar långsiktighet, så att det som gynnar de mest påpassliga och högljudda blir det som genomförs.
Med vår representativa demokrati förverkligas just nu det som ibland sägs vara svagheten med direktdemokrati, att det blir vad massan för stunden tycker som styr. Skillnaden mellan de politiska partierna suddas ut. Prioriteringarna blir till slut populistiska. Vi får ett ett ytligt mentometertryckande utifrån braskande kvällstidningsrubriker. Därför går behoven hos elitidrotten ideligen före behoven i skolan. Därför vinner konsumism och handelsetableringar mot familjehem och äldreomsorg. Det är också därför som vi tillåter oss att i ett accelererande tempo dammsuga jorden på dess ändliga tillgångar. Fattiga människor långt borta utnyttjas som livegen arbetskraft för att skapa produkter som ska tillfredsställa de konstlade behov som vi övertygat oss själva att vi har. Liten notis tas om de som har svårt att freda sina rättigheter, vare sig det gäller de barn och flyktingar som vi har nära oss, människor som far illa av vår livsstil i avlägsna länder eller framtida generationer. För att inte tala om alla andra levande varelser på vårt klot, vars medbestämmande bara kan ske genom att vi känner att vi representerar även dem i de beslut som påverkar dem. Hela jorden, med alla dess invånare, dess framtid och dess historia – allt måste kunna vägas in.
Det kan låta som en floskel att allt hänger ihop, men idag vet vi allt bättre att det är så vår verklighet är konstruerad. Vad vi gör och vad vi avstår har betydelse för helheten. Vi lever i en symbios med vår omgivning. Att då ha ytligare och mer materiella mål än solidaritet och välbefinnande kan bli rent destruktivt.
Man brukar säga att demokrati är något som ständigt måste återerövras. Det ligger en sanning i att den som drivs av annat än maktbegär mindre sannolikt hamnar i beslutande position. Allmänintressen kommer lätt i andra hand när särintressen utgör grund för engagemanget. Men vi behöver också gå ett steg längre så att de som väljs att representera andra uppfattar sig som vad vi kan kalla ‘holokrater’, alltså att man företräder helheten och var och en. Begreppet för samman de grekiska termerna för hel (holos) och styra (kratein) och sammanfattar det som partiprogrammet uttrycker som Miljöpartiets tre solidariteter.
Att vara vald med förtroende förpliktigar till att tala för andra. Att hantera makt så att den ger den maktlöse inflytande borde vara varje politikers ledstjärna. Vi som bemyndigats att räknas bland dem som har röst, vi som kan påverka och välja representanter, har uppgiften se till att de valda är och förblir sådana holokrater. Vårt parlamentariska system behöver konstrueras så att vi kan säkerställa detta. Det räcker inte att ge bort sin makt till ett fåtal en gång vart fjärde år. Förtroendevalda lånar medborgarens röst och ska bara kunna behålla den så länge förtroendet finns kvar. Vi behöver uppföljningsmöjligheter, direkt deltagande som brukarflytande och folkomröstningar, men också stödfunktioner för sådant som utvecklar demokrati och rättssamhälle, som civil olydnad och whistleblowing. Jag vill se en starkare betoning av sådan demokratiutveckling i Miljöpartiets partiprogram.
Den mest spännande förebilden detta område finner man i det medbestämmandesystem som utvecklas genom www.voteit.se och som bland annat JAK Medlemsbank nu genomför försök med. Med modern teknik och ursprungliga tankar kring demokrati ska man bibehålla den representativa demokratin som en möjlighet, men samtidigt göra det direkta inflytandet till en rättighet. Även nätverket www.visslarna.se är ett exempel på hur demokratin kan stärkas.
I vårt marknadsliberala samhälle är det svårt nog att inte lockas med i upphöjandet av egenintresset till vår främsta drivkraft. Att dessutom förvänta empatisk förmåga som sträcker sig längre än till dem som själva kan föra sin talan är tyvärr ingen självklarhet. Vår unika föreställningsförmåga, att tänka sig in i, förstå och känna empati med annat i vår omgivning, är något av det som definierar oss som människor. Vi kan reflektera över tid som flytt och föreställa oss en framtid. Vår fantasi och inlevelseförmåga kan göra oss inkännande även med helt främmande varelser eller livsstrukturer. Vi är långt ifrån ensamma om tankeförmåga, men står som art som ändå i särklass och har därför också ett ansvar som sträcker sig längre än för något annat levande väsen. Det är på oss det beror, vi har ingen att skylla på.
Den som har ambitionen att vara holokrat får aldrig förlora den moraliska kompass som visar vilken inriktning som behövs. På så sätt skapas alternativ till den anda som nu råder, som försöker åtgärda att man färdas i fel riktning genom att öka farten. Vi kan ta oss ur det skadliga tillväxtparadigmet som gör pengar till mål istället för medel. Nästa paradigm inte bara kan bli, utan närmast måste bli, holokratins genombrott.
Istället för att göra altruism till främmande fanatism och fastna i en samtidskultur som klär av oss vår sanna mänsklighet kan vi återvinna vår identitet, på nytt lära känna det sammanhang som vi fjärmat oss ifrån, inse att vi inte klarar oss utan det vi andas, äter och är uppbyggda av. I ett ömsesidigt beroende och med en nyvunnen respekt för naturen och livet, vårt klot som organisk helhet, kan vi erövra den delaktighet som gör att vi också känner med jorden. Våra referensramar vitaliseras och förståelsen ökar. Jag tror att det är både nödvändigt och möjligt.
Snabba samhällsomvandlingar sker oftast genom oroligheter eller kriser. Franska revolutionen föregicks av hunger och fattigdom, då man haft missväxt i sviterna efter vulkanen Lakis utbrott på Island 1783. Nya våldsamheter eller naturkatastrofer kan skönjas i vår tid – det ekonomiska systemet närmar sig kollaps och klimatförändringarna medför påfrestningar på samhällen i snart alla delar av världen. Men nya tankesystem, att byta inriktning, ska ändå vara möjligt även utan att invänta sådana kriser. När tillräckligt många omfattar ett nytt synsätt bryter det igenom och blir allmängods.
Att skapa ett partiprogram får inte bli en ensidig fokusering på yta – val av uttryckssätt och att lyssna in vad alla vill ha. Vår uppgift är större än så. Vi behöver lägga fram idéerna som den gröna rörelsen värkt fram och formulera det som krävs för att vi som mänsklighet ska överleva och ha det drägligt. Det är viktigare att uppnå den kritiska massa som behövs för att människor generellt ska värdera tid och liv på ett nytt sätt, än att vi som parti får en majoritet av rösterna i framtida val. Med vårt partiprogramsarbete kan Miljöpartiet vara en del av den omställning som behövs, om vi alls ska ha en framtid.
Jonas Löhnn, språkrör för Miljöpartiet i Kalmar län
