En del talar om bristen på bostadspolitik, det är värre än så. Vi har ingen samlad politik för städernas utveckling i Sverige och därmed ingen modern politik för de områden där utvecklingspotentialen ligger och där alltfler väljer att bosätta sig.  Det är allvarligt ur flera aspekter:

-          Sverige urbaniseras nu snabbt

-          det är i städerna utvecklingen sker och de nya tjänstejobben skapas, både de kvalificerade och de enklare

-          städer har bra förutsättningar att bli hållbara om vi utformar dem rätt med bra infrastruktur för transporter och energi

-          städer är roliga, det är där det händer, människor möts och nya idéer uppstår, själv tror jag detta är den mjuka faktorn som gör att unga människor i så hög grad söker sig till städer. I möten uppstår också idéer som leder till kunskapssamhällets arbeten och möjligheter

-          städer är toleranta miljöer där människor blir fria att leva som de vill men innehåller också spänningar och social friktion.

Idag hindras effektiv och bra stadsutveckling av ett stadsfientligt regelsystem. Det drabbar även mindre städer som Arvika, Motala och Härnösand. Ett i grunden välment regelsystem – ofta med miljöförtecken – klarar inte av att göra helhetsbedömningar utan suboptimerar hårt. Mest allvarligt är antagligen att klimatfrågan väger lätt när vi kommer till t ex Plan- och bygglagstiftningen. Då regerar bullerkrav, EU:s miljökvalitetsnormer och buffertzonskrav från statliga verk. Våra länsstyrelser klarar inte sitt uppdrag om helhetsavvägningar utan kommunala planerare dränks i snäva yttranden som egentligen bara skriker en sak. ”Sprid ut bebyggelsen med stora skyddszoner emellan olika funktioner så bråkar vi inte med er!”

Värst tror jag det är för de mindre kommunerna med utvecklingskraft. Det krävs resurser och bra kompetens för att orka ta striden med hela efterkrigsparadigmet. Tror du mig inte så gör research för hur många överstora trafikleder som egentligen byggs om till stadsgator varje år i Sverige och om vi på det sättet nyttjar marken bättre? Det är enklare att lägga ut ett nytt exploateringsområde på åkermark, helst en bit från annan bebyggelse, helst utan funktionsblandning.

Stadspolitiken behöver se olika ut för olika städer. Vi kommer att ha orter i landet som kommer att fortsätta att minska eller stå still i befolkning. Tyskland har haft ett program för krympande städer, det borde vi också ha. Slit av bindeln och erkänn problembilden, där Sverige växer behöver vi bygga mer stad. Jag tror vi behöver en stadspolitik både för krympning och växt.

På vägen till hållbarhet måste de som kallar sig miljövänner slakta ett antal kossor. Mer statlig reglering och omtänksamma miljökrav leder inte alltid dit man vill i stadsbyggande. Det är inte mer suboptimerande miljöbalk vi behöver utan en sammanhållen stadspolitik.

Dag Johansson

Ordförande i Sveriges Stadsarkitektförening

Industrialismens skapade ett antal rumsliga system som har lämnats till oss som ett segt arv: suburbia, massbilismen och storskaliga koncentrationer av arbetsplatser och handel. 1970- och 80-talens kritik mot de utsträckta villa- och handelsområdena handlade främst om att de bidrog till att innerstäderna avfolkades och förlorade i vitalitet. Under de senaste årtiondena har förskjutningen från varuproduktion till konsumtion och serviceproduktion gått hand i hand med en renässans för den täta och blandade staden. Samtidigt lever vi kvar med de seglivade systemen som en gång i tiden ansågs vara moderna, men som idag mest sinkar oss i omställningen till ett mindre ohållbart samhälle.

Urbanitet: mer på mindre yta

Med förtätning i staden följer en rad fördelar och möjligheter både för invånare och för miljön: möten, social integration, effektivt utnyttjande av kollektivtrafik, infrastruktur, service och gemensamma ytor (parker, torg) och mindre nödvändiga förflyttningar. Också folkhälsan tjänar på att gång och cykel blir de överlägsna sätten att förflytta sig genom staden.

Det här är starka skäl att välja koncentration och blandning framför spridning och separation när vi beslutar i vilken riktning våra städer bör utvecklas.

Det betyder att vi måste satsa på att förtäta suburbia och tillföra bostäder i monofunktionella områden med arbetsplatser och handel. Det är en lång väg att gå, men nödvändig om vi vill motverka periferins sociala segregation och avveckla dess bilberoende.

Nästa logiska steg i utvecklingen av urbaniteten är att göra staden i högre grad användarskapad. Medborgares idéer och behov måste tas till vara bättre och fenomen som byggemenskaper (grupper av människor som planerar och låter bygga i egen regi i staden) och stadsodlingar kan få planerare, politiker, markägare och etablerade exploatörer att inse att staden inte är deras exklusiva domän.

Samtidigt som vi satsar på ökad urbanitet i staden måste vi investera i en vital och produktiv landsbygd. Natur och åkermark utanför staden kommer att bli allt viktigare för rekreation och förnyelsebar energi- och matproduktion.

Mer stad och land, och allt mindre mittemellan

Riktig stad och robust landsbygd: båda behöver varandra. Men vem behöver suburbia? Många, idag, ingen tvekan om det. Men dessa ytmonster lägger en stor börda på våra begränsade resurser och tynger på planeten. Städer som växer bör dra röda konturer runt befintlig bebyggelse: hit men inte längre. Det är nödvändigt inte bara för att spara jordbruksmark och natur, utan kanske framför allt för att stegvis omvandla den tunna, ensidiga periferin till levande och tätare blandstad. Det kräver politiskt mod för att stå emot starka intressen i en konkurrensutsatt geografi. Sprawl, baby, sprawl säger cynikern. Vinst för staden och för planeten säger mycket av forskningen.

För att bevara och utveckla kunskap om mat- och energiproduktion kan stad och land betyda mycket för varandra. Stadsodlingar, skolträdgårdar och bondens marknader i staden kan kombineras med socialt stimulerande tätheter i produktiva byar på landet. Landsbygdens befolkning måste få en större lokal, produktiv förankring. Villafläckar i natursköna områden där bilpendlingen är navelsträngen till försörjning och service, och utsikten och söndagspromenaden är det enda som skiljer från förorten, är ohållbara. Simpelt uttryckt kan landsbygden härbergera mycket fler människor, bara de stannar hemma den mesta av tiden. Inte som straff, givetvis, utan som meningsfull social och ekonomisk tillvaro.

Och suburbia? Kanske James Howard Kunstlers varnande finger inte är helt missvisande:

”We are entering a permanent global energy crisis that will put an end to the drive-in utopia whether people like it or not… The stark truth of the situation is that we are simply going to have to make other arrangements – and I’m sorry to have to repeat that this will be the case whether we like it or not. Suburbia will be coming off the menu. We will no longer be able to resort to the stupid argument that it is okay because we chose it.”

Meta Berghauser Pont, tekn. dr. och forskare vid TU Delft och KTH

Människors livsmönster har ändrats men vårt samhälles institutioner har inte hängt med i den utvecklingen. Vi planerar fortfarande för kärnfamiljer som vill bo i förorter med 2.3 barn och 1.7 bilar, trots att världen inte ser ut så idag. Idag har hälften av svenskar mellan 18-24 år inte ens körkort, många bor själva, en del bor i kollektiv och en familj kan se ut hur som helst. Då kan vi inte fortsätta bygga ett samhälle baserat på idén att alla har en Volvo och vill bo i en villa utanför staden.

När människor i allt större utsträckning söker sig till städerna blir det svårare att få plats. Just den miljö som är mest eftertraktad och mest hållbar är också den vi erbjuder minst av. Det råder ingen brist på förorter, villaområden och landsbygd i Sverige, däremot är det brist på tät och varierad stad.

Om människor vill bo i innerstaden måste vi ha en politik som skapar mer av det. Inte en politik som gör stadskärnan till en exklusiv miljö, endast tillgänglig för de som redan bor där. När efterfrågan är högre än tillgången så stiger priset. Det leder till att vissa grupper och verksamheter trängs undan, på bekostnad av mångfalden och den sociala hållbarheten. Stockholms bostadsköer och bostadsbristen i alla större svenska städers stadskärna talar sitt tydliga språk. Människor vill bo hållbart och de vill bo i staden. Det är upp till oss att lyssna och skapa förutsättningar.

Det råder idag inte någon brist på utrymme eftersom Sveriges städer är glest befolkade, men vi har inte en politik för stadens framtida invånare, bara för de som redan bor där. Vi tillåter idag inte gärna någon förändring i innerstaden och vi har slutat producera mer av den. Båda de sakerna måste vi ändra på för människornas och miljöns skull.

Att bygga mer stad där staden redan finns är svårt. Intressekonflikterna är många och komplicerade jämfört med att placera ett bostadsområde på åkern utanför staden. Ute på åkern finns inga grannar som störs av byggen eller som får sin utsikt förändrad. På åkern finns sällan arkeologiska intressen eller kulturmiljö att ta hänsyn till. I staden finns alla de problemen och många fler.

I slutändan är dock alla vinnare på att vi förtätar våra städer, om vi gör det på rätt sätt. När en parkeringsplats blir bostäder, en oanvänd gräsmatta blir en kvartersbutik eller ett befintligt kvarter byggs ihop skapar det mervärden för alla. Våra gator blir tryggare om fler rör sig på dem, våra parker blir mer attraktiva om de används mer, och bussarna kan gå oftare om det finns fler som åker med dem.

Varje bit mark vi kan använda inne i våra städer är mark vi inte behöver ta från naturen. Varje meter gata vi inte drar fram över jungfrulig mark är en vinst. Varje bostad som kan skapas där människor redan bor, där handel, service och kollektivtrafik redan finns, är en grön framgång. Att flytta till stadskärnan är idag det mest miljövänliga val du kan göra, vi måste ge fler möjligheten att göra det valet.

Mattias Stenberg

Kommunalråd

Det är självklart för ett miljöparti att ha ett holistiskt synsätt på miljöfrågor. Det är viktigt att förstå att alla miljöfrågor hänger samman med varandra, men också hur de påverkar andra delar av samhället, så som folkhälsa. Det är även angeläget att vi ser miljöfrågorna utifrån ett maktperspektiv, där vi dels förstår att de som drabbas hårdast är människor i andra länder, men även att social rättvisa i vårt eget land krävs för att skapa ett hållbart samhälle. Jämlikhet behövs dels för att kunna samla stöd för den stora omställning som krävs, och dels för att komma bort dagens konsumtionstänk.

I den gröna omställningen krävs en rad olika åtgärder, vissa är allmänt accepterade, andra är mer kontroversiella. Grön Ungdom är tydliga med att vi inte kan ignorera köttindustrins klimatpåverkan; en minskad köttkonsumtion måste vara ett grönt mål. En annan nyckelreform för en grön omställning är kortare arbetstid utan bibehållen lön, för att på så sätt byta ut ökad konsumtion mot ökad fri tid. Miljöpartiet måste ha en tydlig vision om både minskad arbetstid och minskad köttkonsumtion.

Dessa perspektiv, tillsammans med klassiska gröna grundbultar inom miljöpolitiken, så som försiktighetsprincipen och grön skatteväxling ser Grön Ungdom som receptet för en realistisk, visionär och relevant grön miljöpolitik. Detta är vad vi vill se i det kommande partiprogrammet!

Detta blogginlägg bygger på beslut fattade på Grön Ungdoms riksårsmöte 2012, och är sammanställda av Grön Ungdoms Partiprogramsrevideringsgrupp.

Julia Finnsiö, Annika Hirvonen, Erik Lindman-Mata, Anders Schröder, Sabina Syed, Erik Thor och Ann-Catrine Westman

Miljöpartiet har en tradition av att värna andra värden än de strikt materiella därför är det naturligt att vi erkänner människan som den religiösa varelse hon alltid varit. Religiösa uttryck har funnits med i alla kulturer vi känner till. Att klippa dessa religiösa historiska band är att klippa av en livsnerv för kommande generationer. Visst finns det avarter också av religion som bidrar till förtryck på olika sätt men det finns det inom alla mänskliga sammanhang.

En religiös livstolkning handlar om hela livet och bör också tillåtas att göra det i samhället. Annars tar den allt för ofta extremare uttryck och blir mer konservativ och instängd. Men Gud har många namn och uttryck, det blir allt tydligare i vårt mångreligiösa samhälle. Det är därför viktigt att skolorna undervisar om religion och har en respektfull hållning till religionerna och dess utövare. Enligt barnkonventionen, har barn rätt till en andlig utveckling och det är viktigt att vi funderar över hur vi kan stödja dem i det. Religionskännedom är också viktigt eftersom det ökar förståelsen för dem i vår närhet som inte tänker eller tror som vi själva.

Vi gröna bör fördjupa religionens betydelse i vårt samhälle. Det är en tillgång när moder jord ska räddas och vi ska få ett harmoniskt liv tillsammans, för oss alla nu och för kommande generationer.

Detta mångkulturella liv behöver bevaras och där är religionen av avgörande betydelse. Ja i hela världssamfundet är religion av avgörande betydelse för en positiv utveckling. Och i barnkonventionen har alla barn och unga rätt till en andlig utveckling, vilket vi i vårt land ofta är dåliga på i vårt ofta sekulära land. Genom vår mångkultur kan vi bli bättre på att ge alla unga och medmänniskor detta stöd i livet.

Ylva Wahlström

Vi vill bedriva en feministisk politik som syftar till att avskaffa könsmaktsordningen och som slutar att tvinga in människor i snäva könsroller. Det är en fråga om makt och en fråga om frihet.

Queer är att förhålla sig kritiskt till alla normer om hur människor är och ska vara. Vi vill väva in queer tillsammans med feminismen för att normkritiken behövs där. Utan att aktivt ifrågasätta vad en kvinna är så riskerar vi att aktivt bidra till en begränsande tvåkönsnorm. Vi behöver synliggöra att samhället är mycket mer dynamiskt än så, och vi behöver vi se på och arbeta för ett samhälle där människor inte ses i första hand som män och kvinnor, utan som individer.

Feminismen behöver queer och queer behöver feminismen. Båda perspektiven tillsammans utvecklar och möjliggör för oss att både arbeta mot könsmaktsordningen, men också synliggöra hur kön konstrueras av samhället och hur det begränsar individer. Tankar om kärnfamiljer har inte längre någon större bäring i det verkliga samhället, över hela samhället ser familjebildningar olika ut, och vi måste möjliggöra för att alla konstellationer ska välkomnas och ges samma möjligheter.

Mycket av vår queerpolitik har blivit verklighet sedan partiprogrammet skrevs 2005. Alla får gifta sig oavsett kön och sterilisering är inte längre krav vid könsbyte. På förskolor runt om i landet införs normkritisk pedagogik och fler och fler ungdomsmottagningar är hbt-certifierade. Vi har dock en lång väg kvar till ett jämställt samhälle där alla människor oavsett kön har samma möjligheter att forma sina egna liv. Ett viktigt steg för att luckra upp könsrollerna och jämna ut löneskillnaderna på arbetsmarknaden är att införa en mer individualiserad föräldraförsäkring ihop med den tredelning som vi idag driver. Vi bör också sträva efter att de förslag om arbetstidsförkortning som vi driver ska bidra till en ökad jämställdhet, till exempel vad gäller arbete med barn och hem. Genom kvotering kan vi bidra inte bara direkt till mer jämställd representation, men kanske än viktigare – bryta normer om vem som sitter i bolagsstyrelser och vem som byter blöjor.

Vi tycker det är viktigt med jämställdhet. Grön Ungdom vill också se helheten. Vi vill väva samman och visa på hur antirasistiskt arbete, feminism, queer och normkritik hänger samman och tillsammans kan skapa ett mer jämlikt samhälle där varje individ får förutsättningar att utvecklas efter sin fulla potential utan att hindras av diskriminering eller begränsande normer.

Detta blogginlägg bygger på beslut fattade på Grön Ungdoms riksårsmöte 2012, och är sammanställda av Grön Ungdoms Partiprogramsrevideringsgrupp.

Julia Finnsiö, Annika Hirvonen, Erik Lindman-Mata, Anders Schröder, Sabina Syed, Erik  Thor och Ann-Catine Westman

Den gröna rörelsen har förmåga att se sammanhang, att se värdet av tvärvetenskaplighet och vet att ett samhälle för alla även måste inkludera alla i samhällsbygget. Politik ska vara ett verktyg för att skapa en bred samhällsgemenskap där allas erfarenheter räknas, ett samhälle som klarar av att rymma konflikter och heterogenitet och accepterar människors olikheter så att kontraktet mellan stat och medborgare fortsätter att upprätthållas.

Gröna värderingar poängterar alla människors lika värde och likvärdiga, grundläggande rättigheter. Grön ideologi pekar även på vikten av att människor måste ges frihet att utifrån sina förutsättningar och möjligheter utvecklas till egna, unika individer. Vår uppfattning är att olikheter berikar och skapar dynamik i ett samhälle, om vi tillåter olikheterna att finnas.

I samhällsbygget kan kultur fungera antingen som ett kitt eller som en splittrande faktor. Kultur kan användas i syften, inte minst för gruppidentifikation, vare sig vi vill det eller ej. Detta gör kultur till ett minst lika viktigt politikområde för att uppnå ett grönt och hållbart samhälle som klimatpolitik och näringslivspolitik.

I Regeringsformen heter det att ”det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person”.

Att Miljöpartiet behöver förnya sin kulturpolitik beror på nuläget. Främlingsfientliga rörelser har vuxit sig allt starkare runtom i Europa och i flera länder har nationalistiska partier tagit plats i parlamenten. Så sker nu även i Sverige. En väsentlig del i den högerextrema, främlingsfientliga och nationalistiska retoriken går just ut på att beskriva den ”egna” kulturen som hotad av migration, av mångkulturalism och inte minst av islam. Så vill vi inte ha det i Sverige. I dessa samhällssplittrande sammanhang har referenser till historia och kulturarv kommit att spela en alltmer central roll. Kultur och begreppet ”Kulturarv” blir ett redskap som förväntas bevara en tänkt nationell homogenitet baserad på föreställningen om en ”ren” nationell identitet, det vill vi inte få förstärkt i Sverige.

Vi lever i ett globaliserat samhälle där migration och mobilitet är en erfarenhet som delas av många människor. Förlegade homogeniserade berättelser tenderar att få människor i ett heterogent samhälle att sluta sig samman i slutna, kulturellt homogena enheter och skapar ett avståndstagande till majoritetssamhället. Dessa homogeniserande berättelser blir mer och mer problematiska, dels för att de rent generellt kan fungera som exkluderande och uteslutande, dels för att de kan användas i rent främlingsfientliga syften. Miljöpartiets syn på flyktingpolitiken, religionsfrihet och integration hör därmed samman med vilken kulturpolitik vi väljer att driva. Vill och vågar vi i kulturlivet berätta om och beskriva ett heterogent samhälle med konflikter?

Kulturutövandet är och styrs politiskt i olika former, medvetet och omedvetet. Kulturpolitiken är inte och kan inte enbart vara ett enskilt avgränsat område utan måste förenas med andra politikområden i syfte att bygga det samhälle som vi eftersträvar.

Vi måste förhålla oss såväl till regeringsform och lagstiftning som till den gröna ideologin i utformandet av partiprogram och kulturpolitik. Det samhälle vi vill bygga måste frångå idéer och föreställningar om nationell, kulturell eller social homogenitet och den praktiska politik vi för måste ifrågasätta och störa homogeniseringssträvanden från kulturinstitutioner och andra partier. Det gäller såväl skrivningar och framställningar som förstärker bilden av en tänkt och felaktig homogen och nationalistiskt präglad historia som medverkar till att skapa tankar om ”vi” och ”dem” i dagens samhälle som idéer om att försöka styra kulturutbudet till en viss typ av kulturattraktioner. I diskussionen om huruvida kultur är vänster- eller högerinriktad har vi uppdraget att peka ut riktningen för en samhällsbyggande kulturpolitik för framtiden. Kultur som inkluderar – i sin mångfald.

Vi måste acceptera olikheter i ett modernt interkulturellt samhälle. Vi måste nå en bred gemenskap som rymmer dessa olikheter och drar nytta av mångfald. Människor behöver berättelser som förenar, men det dags att börja de berättelserna på ett med samtiden överensstämmande sätt och låta olikheter och konflikter rymmas i dem. Miljöpartiet behöver i sin berättelse om det framtida samhället berätta denna breda kulturberättelsen som säger att vi har plats för olikhet. Det är grunden för ett gemensamt samhällsbygge.

Anna Furumark
Projektledare för projektet Norm, Nation, Kultur vid Örebro läns museum

Emma Ode
Vice ordförande Miljöpartiet de gröna i Örebro län

Miljöpartiets rättspolitik fokuserar mycket på de brottsförebyggande åtgärderna. Och det i sig är alldeles utmärkt. Det finns inget bättre sätt att bekämpa kriminalitet än att arbeta för att antalet människor som väljer en kriminell livsstil minskar. Det är dessutom självklart att socialt utanförskap skapar grogrunder för kriminalitet, och att politik som minskar fattigdom och marginalisering också leder till färre brott. Det behövs dock även mer specifika åtgärder som inriktar sig på att förhindra att ungdomar i riskzonen väljer en kriminell bana, både stödjande och repressiva. Samverkan mellan myndigheter med socialtjänsten i en central roll är A och O. En viktig framgångsfaktor är även att få bort de kriminella förebilder som ofta agerar normsättare i många marginaliserade områden och arbeta med de subkulturer som skapas där ungdomar definierar sig i motsatsförhållande till samhället. Dessutom behöver det specifika brottsförebyggande arbetet mot de platser där flest brott begås, så kallade ”hot spots”, vidareutvecklas.

Det finns över huvud taget mycket som kan bli bättre vad gäller samhällets och polisens arbete för att bekämpa kriminalitet. Man behöver fortsätta och vidareutveckla arbetet att komma åt de pengar som brottsligheten inbringar. Samverkan mellan olika myndigheter behöver stärkas än mer. Poliskåren behöver breddas, bland annat med civila experter. Polisutbildningen behöver bli mer akademisk och verksamheten mer kopplat till forskning. Styrningen av polisen behöver förbättras radikalt, ifrån kvantitativa mål, ”pinnjakt”, till kvalitativa mål och ledarskapet behöver förnyas i en riktning där man bättre inkluderar och entusiasmerar medarbetarna. Resursbrister i både polis och resten av rättsväsendet behöver åtgärdas, och ledtider i rättsprocessen förkortas dramatiskt. Med mera. Alla dessa åtgärder skulle troligtvis bidra till att minska kriminaliteten i samhället och/eller den utsatthet som brotten skapar. Men man behöver även diskutera några, speciellt för miljöpartiet, mycket kontroversiella frågor. Och då tänker jag på straff och strafflängder samt på övervakning och datalagring.

Miljöpartiet nämner i partiprogrammet att alternativ i huvudsak bör sökas till fängelsestraff, speciellt då det gäller kortare påföljder. Jag håller med om att för förstagångsförbrytare som begår lindriga brott så är det alltid bättre att hitta alternativ till fängelsestraff. Men det är inte där problemet ligger. Om jag återvänder till exemplet med inbrotten, ett ”vardagsbrott” som normalt ger ett par månaders fängelse, så är de korta straffen redan nu både kontraproduktiva och väldigt frustrerande för både poliser och brottsoffer. Brotten är normalt väldigt svåra att utreda, och uppklarningsprocenten är mycket låg. Och när man väl lyckas få tag på några av gärningsmännen och lyckas binda dem till ett eller flera inbrott så får de max ett par månaders fängelse i straff. Det gör att väldigt många multikriminella löst sammansatta gäng har kalkylerat att inbrott är den lönsammaste verksamheten att ägna sig åt, vilket de också gör på samma sätt som en vanlig medborgare går till sitt ”8-17”-jobb. När de väl åker fast för ett ”bryt” så tar de utan problem en ”volta” på ett par månader, och hinner dessutom normalt med ett stort antal nya inbrott innan det första går upp till rättegång, och ännu fler innan avtjäningen. Dessutom gör mängdrabatten i straffsatserna att ju fler inbrott de begår innan dom faller, desto ”billigare” blir det. Det är väldigt frustrerande som polis att försöka förklara för en familj i ett utsatt bostadsområde hur de tjuvar som greps för några dagar sedan nu är ute igen och fortsätter sin kriminella verksamhet. Känslan blir att man har samhället mot sig istället för med sig i kampen för att hjälpa de här brottsoffren, varav flera till slut flyttar ifrån de mest utsatta områdena efter det andra eller tredje inbrottet inom loppet av något år. Många av de brottsoffer vi möter tycker att de låga straffsatserna för den här sortens brott är direkt stötande. Och det är också väldigt tydligt att brottsstatistiken går ner direkt när de mest aktiva grupperingarna sitter inspärrade. Det kanske finns bättre lösningar genom olika sorters elektroniks övervakning, men som det ser ut nu innebär de korta straffen helt enkelt att många fler brott begås och att utsattheten för brottsoffer ökar.

Än värre blir det när det gäller grövre brott, där brottsoffrens utsatthet dessutom är betydligt större. Speciellt tydligt är detta när det gäller relationsvåld. Samhällets tandlöshet mot förövarna har gjort att många kvinnor till slut helt tvingas att ge upp sina liv och gå under jorden då gärningsmannen släpps ut och fortsätter sin förföljelse. Det var inte länge sedan en kvinna i Malmö blev mördad av sin ex-man trots att denne just dömts för ett grovt brott mot henne. Han hade då släppts ut i väntan på avtjäning. Även mycket farliga våldsbrottslingar släpps ut trots att det innebär en uppenbar risk för både närstående och andra. Ett exempel är den man som i Stockholm förra året genomförde en överfallsvåldtäkt på en 12-årig flicka. Han hade tidigare dömts för att ha knivmördat sin flickvän. I februari mördade en man sin far och dennes sambo. Han hade tidigare dömts för mordet på sin mor. Jag är medveten om att jag drar upp skräckexempel, att varje fall är unikt och att vi varken kan eller vill spärra in brottslingar och slänga bort nyckeln. Men jag tycker likväl att den utsatthet och det lidande som skapas för helt oskyldiga människor av att allt för lättvindigt och snabbt släppa ut en del dömda brottslingar är oacceptabelt. Samhället, vi alla, har ett ansvar gentemot dessa människor som får sina liv förstörda, ett ansvar som vi inte har tagit. Ett undantag är StenErik Eriksson, pedofilen som har suttit frihetsberövad längre än någon annan människa i Sverige. Kanske är det för att de presumtiva offren är små barn.

I partiprogrammet nämns också att det är farligt med intrång i integriteten, och just integritetsfrågor har blivit en profilfråga för miljöpartiet. Visst kan okontrollerad övervakning och oförsiktig hantering av lagrade data innebära en kränkning av den personliga integriteten för den utsatte. Men datalagring och övervakning är också mycket viktiga verktyg för bland annat polisen i strävan efter ett tryggare och säkrare samhälle. Vid utredningar av grova brott, som t.ex. mord eller människohandel, är möjligheten att komma åt trafikdata ifrån t.ex. mobiltelefontrafik ofta central. Jag har själv varit med om att analysera telefonlistor som en central del i en utredning som till slut ledde till att en mördare kunde dömas. Det faktum att allt mindre data sparas hos operatörerna på grund av den kommersiellt genomdrivna Ipred-lagen har också försvårat utredningsarbetet. Hemliga tvångsmedel är dessutom av stor generell vikt för kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Vad gäller övervakning, så har t.ex. de enkla övervakningskameror som finns på tunnelbanestationerna i Stockholm visat sig ha en enorm betydelse för att utreda brott som rån, misshandel och överfallsvåldtäkter. Man kan dessutom utgå ifrån att de utöver det har en stor brottsförebyggande effekt. Det är lätt att som polis se stora vinster med fler övervakningskameror på olika platser i det offentliga rummet.

Sammanfattningsvis så tror jag självklart inte att jag sitter inne med svaren på de svåra frågor som rör straff, övervakning och integritet. Men jag hoppas att mitt inlägg kan nyansera en debatt inom miljöpartiet där det lätt låter som om kortare straff alltid är bättre och som om all övervakning är av ondo. Ett sådant synsätt kan nämligen få effekten att de brottsoffer som borde vara det mest centrala i rättspolitiken skjuts åt sidan och glöms bort.

Martin Marmgren

MP Solna

Det är sant att det har funnits problematiska attityder inom svensk polis. Men poliskåren har utvecklats och breddats mycket de senaste decennierna. Och även om det fortfarande kan finnas spår av ett ”elitistiskt, diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt” så rör det sig om enstaka undantag. De flesta som blir poliser idag gör det för att de, liksom jag, vill bidra till att jobba för ett bättre samhälle. För en ingångslön som precis har höjts till 21300 så skall man vara beredd att hantera allt ifrån att bli attackerad med tillhyggen av drogpåverkade personer, självmordkandidater som man behöver nå fram till (eller som redan har lyckats och man behöver skära ned där de hänger och därefter ta hand om anhöriga), upplopp med stenkastning, lägenhetsbråk med mera till rutinjobb som gripna snattare. Tjugofyra timmar om dygnet. Då kan det kännas lite otacksamt att bli framställd som någon sorts översittare med demokratiproblem. Speciellt med tanke på att många av oss har andra utbildningar och skulle kunna tjäna bra mycket mer om vi lämnade polisyrket, men stannar för att vi vet att vi gör skillnad och för att vi vill och kan hjälpa människor.

Det är just de människor som hamnar i kris, och som utsätts för brott, som ger syfte och mening åt mitt arbete, det är för dem jag jobbar. Möten med personer som lider av psykisk ohälsa, missbruk, eller olika sorters utanförskap kan man säga mycket om. Bland annat känns det ifrån mitt perspektiv som om psykvården är hopplöst underfinansierad. De självmordskandidater som vi möter berättar om en psykiatri som löser akuta problem med förvaring och medicinering, och sedan skeppar ut patienterna i samhället i lika dåligt skick som de var då vi träffade på dem och tog dem till sjukhus. Och vad gäller många av de ungdomshem där till exempel trasiga tjejer med missbruksproblem eller självskadebeteenden behandlas, så känns det som om vinstintressen och besparingar gör att de får leva under betydligt sämre villkor än vad dömda brottslingar på anstalter gör. Men för att temat för den här texten inte skall bli allt för spretigt så fokuserar jag nu helt på rättspolitik, brott och brottsoffer.

Som polis så möter jag varje dag jag jobbar människor som har blivit utsatta för brott. Ofta kan det röra sig om så kallad ”vardagsbrottslighet” eller ”mängdbrott” som till exempel inbrott i bostad. Det sker bara i mitt polisdistrikt, ett av åtta i Stockholms län, hundratals inbrott varje månad. De allra flesta av dessa ”vardagsbrott” innebär för de drabbade människorna en stor kränkning och en direkt negativ påverkan på deras liv. Inte bara då de blir av med allt ifrån nedärvda smycken till hemelektronik, utan även då många inte känner sig trygga i sitt hem efter att någon har varit där och vänt upp-och-ner på det, i vissa fall till och med då de har varit hemma.

Flera av de människor som jag möter har dock blivit utsatta för betydligt grövre brott. Kvinnor som har blivit misshandlade upprepade gånger av den man de är tillsammans med, rånoffer, våldtäktsoffer, personer som oprovocerat har slagits ned på öppen gata, etcetera. Gemensamt för alla dessa är att de har blivit allvarligt kränkta och att de är väldigt utsatta. En del har fått sina liv förstörda på sätt som aldrig kommer att gå att reparera. Det är med utgångspunkt ifrån dessa människor som jag tänker på rättspolitik. Och bland annat för deras skull som vill jag se betydande förändringar i samhället till 2025. För som det är nu känner jag ofta att lagar och praxis försvårar mitt arbete med att skydda och hjälpa, och det känns som om skulle bli ännu svårare om miljöpartiet fick ökat inflytande över rättspolitiken.

För mig verkar det som om miljöpartiets rättspolitik till stor del har formulerats och växt fram ifrån ett perspektiv där man som demonstrant eller aktivist ser polisen som ett hot eller en fiende. Därför blir tvångsmedelsanvändning eller övervakning alltid något negativt och fokus för politiken blir att begränsa polisens befogenheter och korta straffen. Aktivistperspektivet är naturligtvis viktigt, och samhället måste självklart garantera alla medborgare deras mänskliga och demokratiska rättigheter, till exempel rätten att demonstrera. Men för många av de mest utsatta i samhället, de som har blivit offer för olika sorters brott och kränkningar, så handlar polisens verksamhet framför allt om att skydda, hjälpa och lagföra. Och då blir perspektivet på tvångsmedel, övervakning och lagföring också ett helt annat.

För att utveckla miljöpartiets syn på rättspolitik så tror jag att man skulle behöva prata med fler av de människor som får ta konsekvenserna av hur samhället och politiken ser ut idag vad gäller brottslighet och kriminalitet. Man har dessutom en utmärkt möjlighet att använda all den positiva energi som finns inom ramarna för satsningen på 250 000 samtal för att definiera politiken för Sverige 2025. Om man ser till att möta brottsoffer, och de som i sitt arbete möter brottsoffer som poliser, åklagare, målsägarbiträden, kvinnojourer, brottsofferjourer med mera, så tror jag att det skulle berika och förnya miljöpartiets syn på rättspolitik. Jag skulle själv också gärna se en bredare debatt om rättspolitik inom partiet, och skulle tycka att det vore jätteroligt om fler skrev i ämnet och fortsatte diskussionen. Dessutom så skulle jag tycka att det vore speciellt roligt att komma i kontakt med fler miljöpartister som jobbar inom rättsväsendet, och kanske starta ett nätverk. Det finns ju ”Gröna Lärare”, så varför inte ”Gröna Poliser”?

Jag återkommer med ett inlägg till där jag går in lite mer konkret på de problem jag som polis upplever med rättspolitiken idag, och i synnerhet då miljöpartiets rättspolitik, utifrån ett brottsofferperspektiv.

Martin Marmgren

mp Solna

Därför är det viktigt för den långsiktiga miljöpolitiken att barn och ungdomar ges möjlighet till naturkontakt genom skolan och friluftslivets organisationer. Den nya läroplanen innehåller många vackra ord om friluftsliv och utomhuspedagogik, men det är inte säkert att dessa uppfylls. Det är därför viktigt att skolinspektionen sätter just denna del av läroplanen under hård bevakning.

Skollagen och läroplaner framhåller att friluftsliv och naturupplevelser är nödvändiga inslag i skolan. Men en ny enkätundersökning[3]  visar att bara ett fåtal kommuner skjuter till särskilda resurser för skolutflykter. Ett antal kommuner förbjuder dessutom sina grundskolor att ta emot frivilliga bidrag från vårdnadshavare. Det behövs en handlingsplan som säkerställer skolutflykterna i varje kommun.

För ett drygt år sedan antog riksdagen den första friluftspropositionen i Sverige (Framtidens friluftsliv prop. 10/11:238) som tydligt markerade friluftslivets betydelse för folkhälsan och miljömedvetenheten. Där framhålls att ungdomar ägnar allt mindre tid åt utevistelser och friluftsliv, vilket kan medföra såväl koncentrationssvårigheter som fysiska problem. Regeringen konstaterar att ”förskolan och skolan är oerhört viktiga för att ge morgondagens vuxna goda vanor”.

Utomhuspedagogik bör därför bli mer vanligt än nu i den svenska skolan. Friluftsorganisationernas arbete med att ta ut barn och unga i naturen bör därför långsiktigt stärkas. Regeringens friluftspolitiska proposition bör följas upp och då speciellt de frågor som ansvariga myndigheter flaggar för att det finns problem t.ex. finansieringen av forskning och statistikinsamlingen. Ett annat problem som lyfts är avsaknaden an skrivningar i myndigheternas regleringsbrev om ansvar för friluftsliv. Eftersom friluftslivet är tvärsektoriellt behöver många olika delar av samhället samverka för att vi skall nå framgång med en aktiv friluftspolitik till nytta för miljöpolitiken och folkhälsopolotiken och därmed en ökad välfärd för hela samhället. Det är inte rimligt att det skall vara sådana skillnader mellan idrotten och friluftslivet såväl när det gäller bidrag som lagstiftning. Därför bör ett friluftslyft införas med förebild i idrottens idrottslyft. Friluftsrörelsen står redo för en sådan utmaning.

Friluftslivet skapar dessutom arbetstillfällen och omsätter stora belopp enligt en undersökning som gjordes vid Mittuniversitetet 2010. Enligt undersökningen spenderar svenskarna ungefär100 miljarder per år på friluftsrelaterade utgifter och detta skapar i sin tur närmare 75000 arbetstillfällen i Sverige (inklusive multiplikatoreffekter).[4]

…………………………………………………………

Ulf Silvander

Generalsekreterare

Svenskt Friluftsliv